- Vi fick beskrivet hur vi skulle göra. Ingen skulle vara inomhus. Min skolklass och jag gick ut och vi satte oss under ett träd.
Mangilal Bishnoi är 56 år och lärare i byn Khetolai, tio mil från gränsen till Pakistan. Det var här, långt ner i marken under det näraliggande militärområdet, som Indien den 11 maj 1998 provsprängde sin första atombomb.
- Marken skakade som vid en jordbävning ett slag och sedan var det över. Dammet lade sig ganska snabbt, berättar Mangilal Bishnoi.
Mangilal Bishnoi och invånarna i det karga ökenområdet tillhör en fredlig grupp som kallar sig 'bishnoi'. Namnet betyder ordagrant 'tjugonio' och är taget av de 29 bud man sagt sig följa - som att inte äta djur eller fälla levande träd. Gruppen blev omtalad när de på 1700-talet trotsade den lokale maharajans order att hugga ned träden i området. Efter att över 300 personer offrat sina liv som mänskliga sköldar mot yxorna fridlystes naturen i trakten.

Under våren 1998 skulle fridlysningen i byn Khetolai komma att hävas. Den nyvalda regeringen lett av det hindunationalistiska partiet BJP argumenterade aggressivt mot grannen Pakistan. Till omvärldens förvåning återupptog man det kärnvapenprogram som sedan länge legat på is.
För många indier var det en stor dag när det plötsligt deklarerades att man genomfört en provsprängning i den avlägsna öknen. Savita Pande, forskare i utrikespolitik på Nehru universitet i New Delhi, stödde helhjärtat beslutet.
- Jag älskar verkligen bomben. Kanske mer som en symbol än något annat, men när jag lyssnade på radio den där dagen i maj 1998 då blev jag verkligen glad. Jag kände mig stolt över mitt land.
Hon förstår att det kan verka konstigt att se massförstörelsevapen som något positivt och förklarar:
- Det är som den stolthet över Fugelsang som ni i Sverige kände när han var med på rymdfärden förra året. Själv ser jag fram emot den dag Indien har en helt egen rymdfärja.

Efter den plötsliga provsprängningen protesterade omvärlden genom sanktioner och Sverige drog in sitt bistånd. Pakistan svarade snart med att själva genomföra provsprängningar. Året därpå var de två ärkefienderna nära ett fullskaligt krig över den omstridda gränsen i Kashmir. Sedan dess har relationerna mellan länderna stegvis blivit bättre.
Tio år efteråt är Mangilal Bishnoi fortfarande besviken på att ingen frågade byborna vad de själva tyckte om bomben. Han säger att det är första gången han får berätta sin historia om den där dagen. Han minns det väl men är fåordig om vad han kände:
- Nej, jag kände mig inte ledsen, jag kände ingenting. Det var helt tomt.

Mangilal Bishnoi berättar att byn fick en ekonomisk kompensation efter provsprängningen. Det betalade en tillfällig reparation av hans skola. Men området är torrt och fattigt och för två år sedan var invånare i byn nära svält när kossorna inte hittade bete. Mangilal säger att några vetenskapsmän har varit i byn och konstaterat att ingen strålning har läckt ut ifrån provsprängningen.
- Vår nation är stark, sa presidenten när han besökte vår by. Men jag håller inte med. Min skola är fortfarande fallfärdig.