Allt är uppbyggt kring ”normala” föräldrar | Fria.Nu
Anders Westgerd, GIL.

Inledare


Normkritik

  • Det är inte lätt för någon att vara förälder med alla ideal samhället och media målar upp om vad som krävs för att vara duglig. Det är lätt att sugas med i drömmar om att vara den ideala föräldern, skriver Anders Westgerd.
Göteborgs Fria

Allt är uppbyggt kring ”normala” föräldrar

Jag behövde inte vara förälder länge innan jag insåg att samhällsstrukturen inte klarar av föräldraskap med normbrytande funktion. Det mesta är uppbyggt utifrån en norm av normalfungerande föräldrar, skriver Anders Westgerd.

Jag drömde aldrig om att bli pappa, inte före min ryggskada och inte efter. Dök tankar om barn upp så viftade jag bort dem. Min ovilja har ingenting med min funktionsnedsättning att göra, mitt liv har liksom aldrig rymt en vardag med barn och familjeliv. Jag levde som om livet var ett äventyr och jag trivdes med det.

Ibland vill livet något helt annat, något jag har fått erfara på flera plan. I just det här fallet handlade det om ett häftigt möte som omkullkastade hela min livsfilosofi. Människor möts och plötsligt händer det där som du aldrig i din vildaste fantasi kunnat tänka dig. Ingen av oss ville ha barn. Sa vi. Och ändå, fråga mig inte hur, var en dubbel uppsättning barn snart på väg.

Under den första tiden gjorde jag mitt bästa för att förtränga det som höll på att hända, ville inte förstå, tänkte på annat. Det gick inte länge, vårt tillstånd blev snart uppenbart för alla. Det gick inte att vända om jag ville dra mig ur. Rädslan och osäkerheten gjorde repetitiva loopar i huvudet. Hur skulle det här gå?

Jag var inte särskilt väl rustad. Det fanns inte mycket information att tillgå för en blivande farsa med normbrytande funktion. De flesta inom vården och andra instanser mötte mig med förlamande handfallenhet och beklagande blickar, de hade varken vetande, erfarenhet eller kompetens kring de behov jag kunde ha. Kanske mitt eget bristande engagemang och oförmågan att riktigt förstå vad jag stod inför var en del av problemet. Kanske hade jag kunnat vara mer aktiv i att själv söka fakta. Jag var bara inte där i tanken. Än. Jag hade behövt någon som såg min osäkerhet. Inte en enda gång under hela graviditeten var det någon som frågade mig om mina undringar, farhågor eller eventuella behov av särskilda hjälpmedel för mitt kommande faderskap. Inte någon enda gång var det någon som pratade med oss om hur vårt föräldraskap skulle ta form.

Nu stod andras behov i centrum nu, inte mina. Jag hade hunnit landa i mitt liv som rullstolsburen. Med vetskapen att jag hade klarat av den omställning av livet som ryggmärgsskadan inneburit, fysiskt, emotionellt och mentalt, visste jag innerst inne att detta skulle gå.

Jag behövde dock inte vara förälder länge innan jag insåg att samhällsstrukturen inte klarar av föräldraskap med normbrytande funktion. Det mesta är uppbyggt utifrån en norm av normalfungerande föräldrar. Jag får välja bort mycket, får stå vid sidan om och beskåda. Det suger att allt som oftast sitta på avbytarbänken när jag vill vara delaktig och nära. Jag vill kunna röra mig fritt med mina barn, på lekplatsen, i parken, i gymnastiksalen, i simhallen, i stallet och i allt annat som staden erbjuder - för vanliga föräldrar - listan kan göras oändligt lång. För mig krävs det mycket planering och möda för att genomföra de mest grundläggande saker som förälder. De flesta behöver aldrig ens ägna en tanke åt detta, utan tar sin plats för givet. Detta har för mig en bitter smak, när jag tappar sugen är det mina barn som drabbas.

Det är inte lätt för någon att vara förälder med alla ideal samhället och media målar upp om vad som krävs för att vara duglig. Det är lätt att sugas med i drömmar om att vara den ideala föräldern. Jag har sugits med. Och med de begränsningar jag har att leva med, egna och samhälleliga, gör att min kamp tar sats ännu längre ner från botten. Jag har många gånger tvivlat på mig själv, brottats med existentiella tankar och åkt emotionella bergochdalbanor. Duger jag för mina barn? Tycker andra att jag är duglig? Fastän jag innerst inne vet att jag är ok, och att det är gott nog, så är sträckan till tvivel inte lång när jag gång på gång möts av ett samhälle uppbyggt efter en norm som inte rymmer föräldraskap som mitt. Ska det vara så?

Annons

© 2019 Fria.Nu