Men det inträffade laddas med olika meningar beroende på om förövaren håller sig med en gud eller ej, och om den guden är kristen eller ej. Fascismen kommer i olika färger och former. I mitt sociala medier-flöde har det sedan massakern förts bitvis infekterade diskussioner om huruvida vi förväxlar religionskritik med rasism, och om vi därför inte vågar tala om islamistisk homofobi.

Ett område som är infekterat är ett område man inte kan ta på utan att det gör ont. Min egen bön – låt det vara en kristen fundamentalist – är måhända paradoxal för någon som är praktiserande kristen, vilket jag ju är.

Jag tror att min Gud förlåter mig den bönen. Inför den direkta fasa som mötte gäster och personal på klubben Pulse i Orlando, gör förövarens religiösa identifikation inte mycket skillnad. Skillnaden ligger i möjligheterna till politisk exploatering av lidandet. I USA talas det redan om det enorma inflytande massakern antas kunna ha på valet i höst. När Omar Mateen ringde 911 och svor sin trohet till IS var det inte bara en gåva till Islamiska staten, utan också till Donald Trump.

Knappa timmar hade passerat när Trump gick ut och offentligt tackade alla som gratulerat honom till att han haft rätt om islam. Dessa Trumps stödtrupper består av en till stora delar lika homofob och latinofientlig som muslimfientlig amerikansk höger. Trump har nu också återupplivat sitt krav på ett generellt inreseförbud för muslimer. Tidigare har han föreslagit att alla muslimer som kommer till USA ska tvingas bära ett särskilt märke synligt på ytterkläderna.

Offren i Orlando – som till större delen inte bara var hbtq-personer utan också latinos – blir nya pjäser i ett politiskt spel i vilket Trump och IS delar intressen. Ju starkare polarisering, desto bättre för dem bägge.

Men för hbtq-personer är erfarenheter av homofobt våld allt annat än begränsade till islamska uttryck. Det var den poäng Guardian-skribenten och hbtq-aktivisten Owen Jones försökte göra innan han reste sig upp och lämnade ett direktsänt tv-samtal hos Sky News, något Nathan Hamelberg skrev om här i Fria Tidningen tidigare i veckan. Varje hbtq-person vet, insisterade Jones, att det där ute finns människor som reagerar med avsmak inför ens blotta existens.

För att massakern i Orlando ska kunna skrivas in i berättelsen om ett liberalt väst som hotas av ett fundamentalistiskt islam, måste just dessa erfarenheter av våld marginaliseras, erfarenheter som säger att hoten kommer från flera håll – sekulärt nationalistiskt, högerkristet och islamistiskt.

Är det svårare att tala om förövaren för att han identifierade sig som islamist? Ett infekterat område går inte att ta på utan att det gör ont. Vi lever i en värld där berättelsen om hur ”väst” och ”islam” är inbegripna i en ”civilisationernas kamp” har vunnit närmast total dominans. I en sådan värld gör allt som har med islam att göra ont. Vi vet alla att religion i princip bara ger primärt förklaringsvärde till ett brott när förövaren befinner sig på den islamska sidan om den tänkta gränslinjen.

Detta är politik. Fascismen kommer i olika former, och en del av dessa former spelar på religiösa föreställningar och anspråk. Men det handlar likväl om politik. När politiken är våldsam är också gud våldsam.

Jag tror inte att problemet är sammanblandningen mellan religionskritik och rasism. Jag tror problemet är att en religionskritisk hållning tenderar att fastna i religionen, i just det Marx skulle kalla den ideologiska överbyggnaden. Därmed ges religionen det förklaringsvärde som ligger i såväl Trumps som Islamiska statens intressen att den får. Vi talar som om religionen styrde politiken, snarare än om hur politiken använder religionen.