Min sak är din sak! | Fria.Nu
Anders Westgerd, GIL.

Inledare


Tillgänglighet

  • Vi som har en normbrytande funktion ses som vårdobjekt med klena ambitioner på livet, och förpassas till ett liv i hemmet eller på en institution med schemalagda rutiner, kortspel och fredagsbingo, skriver Anders Westgerd.
Göteborgs Fria

Min sak är din sak!

När det kommer till funktionalitet, är den solidariska kampen nästintill obefintligt, endast de närmaste slår näven i bordet och ryter, skriver Anders Westgerd.

Jag och många med mig är oroliga och rädda i dag. Vi är skrämda av den fasansfulla orkan som på kort tid blåst upp runt LSS-lagstiftningen (Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade) och särskilt den personliga assistansen. Min oro stoppar dock inte här, det här ovädret skövlar långt mer än det som rör personlig assistans.

När det kommer till individer med funktionsnedsättning är det få som ifrågasätter tendensen att sätta oss på undantag. Får vi inte våra liv sönderslagna för att assistansen helt eller delvis dras in, så får vi nöja oss med att leka på civilsamhällets bakgårdar. I den rådande samhällsstrukturen står vi kvar vid rödljuset, vad gäller full delaktighet och jämställdhet, medan andra med lätthet springer förbi utan att vända sig om för att se att alla är med. De rör sig som om de hade en ständigt grön våg i sin tillvaro. Otillgängligheten får fortsätta att härja och ödelägger vardagsliv utan att någon utom de närmast sörjande protesterar.

Den höststorm som drar fram i landet anno 2017 heter Åsa-Magdalena (Magdalena Andersson, finansminister och Åsa Regnér, barn- och jämställdhetsmister). Gång på gång hörs de snattra om hur det måste besparas inom assistansen. Vi som berörs tycks uppfattas som en liten, men stort tärande grupp som hotar den svenska ekonomin. Försäkringskassans generaldirektör, Ann-Marie Begler, beskrev nyss assistansen som en förmån. Hur tänker du då, bästa Begler? Jag har svårt att se mitt liv som det blev sedan jag bröt nacken för 21 år sedan, som en förmån. Kan du förklara?

Regeringens utredning för att se över LSS-lagstiftningen har inte fokus på välfärd och livskvalitet. De räknar kronor och ören. Trots lagar och regelverk för ett tillgängligt och inkluderande samhälle, framstår dessa som ljumma pustar utan verkan, om de alls tillämpas.

När det kommer till funktionalitet, är den solidariska kampen nästintill obefintlig, endast de närmaste slår näven i bordet och ryter. Varför?

Efter 21 år som rullstolsburen tänker jag att ett av svaren kan vara att en sån som jag väcker rädslor som ingen vill se i vitögat. Tanken att du skulle kunna hamna i samma sits som jag är för de flesta outhärdlig. Det händer inte dig, eller någon i din nära omgivning. Genom att blunda för våra villkor och hålla oss utanför din vardag så tror du dig hålla faran stången.

Myten om att vi har det fint och bra och att Sverige är en välmående och fungerande välfärdsstat verkar djupt rotad i den svenska folksjälen. En stat som avhumaniserat sina medborgare genom att lägga över det kollektiva välmåendet på det anonyma samhället eller staten. Vi som har en normbrytande funktion ses som vårdobjekt med klena ambitioner på livet, och förpassas till ett liv i hemmet eller på en institution med schemalagda rutiner, kortspel och fredagsbingo. Medias förvrängda och ensidiga syn på det goda livet befäster och spär på folks fördomar.

Jag vill inte moralisera eller slå någon på fingrarna, jag var själv full av fördomar innan min nacke kraschade. Men ska det behöva gå så långt att någon går sönder innan vi reagerar och engagerar oss i en kamp för ett samhälle som inkluderar och släpper fram alla? Vi klarar inte den här kampen ensamma, det är en allas kamp.

Det handlar om trygghet i samhället! Din, min, allas! Vi är alla födda fria, lika i värde, med samma rättigheter att leva ett självständigt liv. Hur kan så många blunda för detta, de mest elementära byggstenarna i ett välmående och välfungerande samhälle?

Min sak kan bli din sak!

Annons

© 2019 Fria.Nu