En ambulansförare från Åre berättar om när han var liten och hälsade på farmor i trakten av Hoting år 1978. Då liksom nu var bingon i Folkets hus på torsdagar en samlingspunkt.

– Farmor satt med jättemånga brickor och skulle kryssa i, då skulle en sitta tyst, berättar ambulansföraren Peter Norrbin.

Bingon är en viktig social tillställning på bygden, men drömmen om storvinsten har hela tiden funnits med. I början var det ofta ett halvt kilo kaffe som togs hem till föräldrarna, ibland kunde det till och med vara en kvarts gris, korvar eller ryamattor.

På IOGT-NTO-huset Centrumet i Hammarstrand har det spelats bingo sedan 1967. Bertil Gisslén var en av dem som startade aktiviteten. Det var under den tiden som rodeln var stor och pardans som jitterbugg, foxtrot, hambo och snoa var vanligt.

Centrumet byggdes 1893 och var länge Hammarstrands teaterhus, med en biosalong. Huset brann ner i slutet av 1800-talet, byggdes upp igen och har genomgått olika restaurationer under åren. När det var dans kunde biostolarna flyttas, men golvet lutade fortfarande.

– Det var konditionstränande, berättar Bertil Gisslén.

I den handtecknade spelplanen från samma tid finns kända artister som Cool Candies, Sven-Ingvars, Hepstars, Putte Wickman och de lokala Collars inskrivna. Då var det ingen konst att få ihop 600 personer till dans och det hände att besöksantalet gick över 900. Telefonen gick varm och många band ville komma och spela. I medierna beskrevs Centrumet som Jämtlands bästa nöjeslokal.

– Men vi ville ha huset till mer än dansen, berättar Bertil.

Så Ragunda IF och Ragunda Skyttegille gick samman för att bedriva bingo ihop. Det kom senare att utvecklas till Bingoalliansen. Idén kom från en liten klubb i Krångede som träffades regelbundet för att spela bingo. Den 20 februari 1967 var det premiär. Till en början spelades det på fredagar och intäkterna som blev över gick till att betala orkestern på lördagen. Men fredagen konkurrerade med andra händelser i området, därför blev torsdagen bingodag. Att utvecklingen skulle gå så snabbt kunde nog ingen ana. Det blev ett folknöje som bet sig fast i bygden.

Spelare kom ända från Örnsköldsvik, kanske mindre för vinsten än för att vara samman. De som arrangerade blev som en liten familj som höll ihop. Bertil satt de första tio åren som bingoutropare. Han berättar att det inte fanns någon ordning då. Det var lätt att fuska och klistra dit rätt nummer på de gröna plastbrickorna

– De vann ju, det gjorde de. I dag går inte det, säger Bertil.

När bingon i Hammarstrand hyllas på 50-årsdagen i början av maj 2016 lockar den mer folk än brukligt. Det uppskattas vara runt 150 personer i lokalerna. Annonsering behövs inte längre och en del reser nära tio mil, ibland mer, bara för att vara med.

Mari-Anne Werner från Sollefteå smuttar nöjt på en Godtemplardricka bakom spelmannen Bengt Rydander som kompar med nyckelharpa till Sigge Backlund som spelar dragspel.

– Jag älskar att dansa, blir sjuk av glädje när jag hör så fin musik, säger Mari-Anne, som nu har blivit bingofrälst.

Varje vecka kommer Mari-Anne till Hammarstrand för att spela bingo. Hon är inte ensam. Det är många äldre som är här.

– Det är ett bra sätt att komma ut och se folk, säger Margot Mikaelsson.

Margot Mikaelsson och Karin Häggström går under namnet Systrarna. De sitter i den övre delen av bingolokalen och duttar vant med sina bingopennor.

Precis som Peter Norrbin mindes från sin tid, är det väldigt tyst under dragningarna. Högtalarna ropar ut och de röda numren ändras på den digitala siffervisaren i mitten. När någon ropar bingo, hörs ett mjukt surr genom lokalen om hur nära det var.

– Här ventileras allt som finns i denna världen, säger Karin Häggström.

Hon får medhåll av Sigrid Pettersson som är på bingon med maken Henry. Sigrid är lite mer talför än sin make vid andra sidan bordet.

– Det är väldigt socialt det här med bingo, ja och så tror en ju att man ska vinna, men det händer ju inte, säger Sigrid och både suckar och ler.

Men damerna konstaterar att bingon i alla fall stöttar ungdomarna i bygden. Kontrollanten Mona Pettersson lutar sig över Henrys axel, vakar nyfiket över den allt mer fyllda brickan. Nu är det nära bingo på många rader.

I andra änden av salen sitter fyra kvinnor i olika åldrar. De är djupt koncentrerade på vilka nummer som ropas ut. För kusinerna Erika Nilsson som bor i Stockholm och Tina Edström från Östersund är det barndomsminnen och tradition att åka till farmor respektive mormor Inger Edström från Sollefteå och spela bingo. Blickarna mellan kusinerna är skarpa och kampen är igång. Spänningen är som på en fotbollsmatch.

– Jag går kanske en gång per år och är lika förvirrad varje gång. Farmor får ropa för mig, säger kusinen Erika som inte gillar att höja rösten i en tyst och fullsatt sal.

Tina däremot spelar så ofta hon kan. Men även hon tar hjälp av mormor, som spelat i runt 40 år, när det går för snabbt.

– Det är roligt, spännande och så pengarna så klart, en gång vann jag 3 000 kronor, säger Tina.

Sven-Ivan Andersson är vaktmästare på IOGT-NTO-huset. Han smyger runt med brickor fyllda med gofika bestående av kakor eller frallor, samt kaffe. Tillsammans med sin fru Ingrid Holmberg-Andersson ser han till att Centrumet kan vara öppet. De jobbar båda ideellt. Ingrid berättar att det annars skulle vara svårt att tillhandahålla ett alternativ på bygden.

på scenen kontrollerar Disa Andersson när en ny Bertil drar numren.

– Nicklas trettisju, trea, sjua, ropar Bertil Rhen ut och Disa markerar på sitt kontrollpapper.

Numera trycker utroparen på en knapp som tar fram nästa nummer.

– Vi visste inte mycket från början, berättar Bertil Gisslén.

Då var det en tunna som rullades runt och en kula drogs. En del trodde att numren som kom upp berodde på tyngdkraften, men enligt Bertil Gisslén var det en villfarelse. Därefter kom de luftburna kulorna som blåstes runt med full kraft. Det ersattes i sin tur med det nu använda elektriska tangentbordet.

Någon i salen ropar bingo och en lapp kommer fram till Disa för att granskas. Sedlar räknas upp och räcks över till en av kontrollanterna. Det sitter folk kring varje bord och bingopennorna hålls i stadigt grepp. Sven-Ivan smyger runt med sina fikabrickor och viskar att visst är det mysigt med bingo. Karin Häggström och Margot Mikaelsson berättar att det dagarna efter bingon blir ett samtal på gatan om vilka nummer och brickor som alla hade. Därefter går diskussionerna vidare till olika samtalsämnen. Inte konstigt att bingon har lockat till sig så många besökare genom åren.

För Erika Nilsson är det premiär för bingo inomhus, hon brukar annars gå på bilbingo som är väldigt populärt på den jämtländska bygden. I Häggenås går det att vinna 200 000 kronor på midsommardagen.

– Det är den högsta prissumman i hela Sverige, berättar Pär-Eric Hemmingsson, som är ordförande i Norderåsens bygdegård.

Han får medhåll av Ingalill Olsson som är kanslichef på Häggenås sportklubb. Tack vare bingon kostar idrotten bara en medlemsavgift för folket runtomkring. Inga lotter, korv eller kakor behövs till försäljning, utan intäkterna kommer från just bilbingon.

Pär-Eric Hemmingsson spelade bilbingo för första gången när han var sex år gammal i Svenstavik. Han berättar att det var vanligare på 1990-talet, men än i dag lockar den ett större spann av åldrar än bingohallarna. En del av lockelsen kan vara just de högre vinsterna, men också om någon likt Erika tycker det är obehagligt att ropa rätt ut i salen – där räcker det att trycka på biltutan. I Hammarstrand spelas bilbingo samtidigt som salsbingon inne på Centrumet.

Disa Andersson och Bertil Gisslén hoppas att det kommer unga som har tid och lust att ta över bingon. De börjar bli till åren och känner att andra ska ta vid. Men få har tid så bingons övergång till nästa generation är oklar, men hoppet lever kvar med intresset.

– Jag kunde aldrig tänka mig att det skulle vara lika populärt i dag som för 50 år sedan, men det är det, säger Bertil Gisslén.