”Vi måste stödja varandra” | Fria.Nu
  • Rebecka Bohlins nästa projekt är en bok om härskartekniker tillsammans med Sara Berg. De har bland annat hälsat på Berit Ås, som utvecklade begreppet.
Fria Tidningen

”Vi måste stödja varandra”

Rebecka Bohlins nya bok Tackla hatet handlar om näthat, hot och hur vi kan skydda oss mot det. I ett samtal berättar hon om hatkulturer, arbetet med boken och om vad vi kan göra för att bryta utvecklingen.

Hon har tidigare varit chefredaktör på Arbetaren och skrivit boken Bit inte ihop, som gav grundläggande kunskaper och verktyg till kvinnor för att kunna stå upp för sig själva i arbetslivet. Nu är Rebecka Bohlin aktuell med sin nya bok Tackla hatet. Om näthat, hot – och hur du skyddar dig. Den har redan fått stor uppmärksamhet med sin blandning mellan lägesbeskrivning, handbok och framåtblickande politisk vision.

Vårt samhälle färgas alltmer av den högljudda svansen till högerextrema nätsidor och organisationer. Den som sticker ut hakan i en viktig fråga, som den yttersta högern engagerar sig i, får mer eller mindre räkna med att bli överöst med mejl: arga, hatiska och inte sällan hotfulla. Vi lever i en politisk tid när många människor tvingas tänka efter innan de tar offentlig ställning.

Det gör förstås Tackla hatet till en efterlängtad och välbehövd bok. För Rebecka Bohlin såddes ett frö till projektet när hon lyssnade till ett montersamtal på bokmässan i Göteborg för några år sedan.

– Första gången jag började reflektera över det här var när Maria Sveland berättade om ett dödshot hon fått. Det fick henne att lägga allt åt sidan och börja utforska hatet. När hon och andra kvinnor började berätta öppet om hatet, till exempel i Uppdrag granskning, så minskade hatet dramatiskt.

På den tiden var det ett antal så kallade jämställdister som hade bloggar, med en svans av läsare, som gärna skrev hatiska brev till feminister. När kvinnor berättade om hatet och hur det kändes, var det många som inte ville vara en del av det längre och det blev bättre.

– Jag började tänka på hur vi kan stoppa hatet och hoten, och varför vi inte pratar mer om detta. Öppenhet är ju en strategi, vad finns det mer vi kan göra?

Resultatet blev alltså en bok med intervjuer med hotade människor, både i Sverige och i andra delar av världen. Där berättar de om hur de överlever, både känslomässigt och rent praktiskt. Den innehåller mängder med tips och råd, men Rebecka Bohlin drar också upp de politiska linjerna genom att peka på normkritisk media, som en av lösningarna på hatet. Vi måste helt enkelt skapa ett samhälle där vi inte är rädda för det som är avvikande.

– Egentligen angår ju den här boken de allra flesta som är bekymrade över hur hot och hat blir ett alltmer växande fenomen. Alla som någon gång varit utsatta, riskerar att bli utsatta, eller känner någon som hotats kan ha glädje av den.

När Rebecka Bohlin började intervjua hotade människor tänkte hon sig att det var personer med superkrafter hon skulle träffa. Flera personer i boken har till och med blivit utsatta för mordförsök. Men de framstod som väldigt vanliga.

– De berättade om sin rädsla, men också om sin övertygelse. Men det som framför allt var viktigt var att ha ett stöd. Och det gjorde mig glad, att alla kan vi vara så där starka, med rätt omgivning.

De personer som blir intervjuade i boken berättar om sina mardrömmar, sina rädslor om att leva med hoten.

– Jag har varit en offentlig person i många år och jag har varit ganska förskonad från hot och hat. Under tiden på Arbetaren var vi flera där som blev uppsatta på en lista där nazister pekade ut fiender. Det var självklart obehagligt. Andra gånger när jag varit med i tv har hatiska personer hört av sig.

Mest har hon ändå fått positiv respons. Även för andra journalister och debattörer kan det se väldigt olika ut. Den främsta faktorn för att bli hatad är att man ska arbeta på en stor tidning, eller i radio och tv. 70 procent av kvällstidningarnas journalister har utsatts för hat. De som rapporterar om kriminella grupper och högerextrema är också mycket utsatta.

– Sedan kan det vara lite slumpmässigt. Vilka följare har du i sociala medier? Är det någon känd hatare som brukar plocka upp dina jobb och ge dem spridning? Men många går lite under radarn och klarar sig.

Men hatet växer och blir ett allt större problem. De hatiska sajterna har blivit väldigt stora och de är arenor där många dras med och hatet normaliseras. Det ökar också hur benägna människor är att vara hatiska i sin vardag, både i ord och handling.

Rebecka Bohlin pekar på brinnande flyktingförläggningar och attacker mot romer.

– Flera av mina intervjupersoner ser Sverigedemokraternas inträde i riksdagen som en avgörande händelse för normaliseringen av hatet. Men jag ser en parallell utveckling med en stark solidaritetsrörelse som står upp för de utsatta. Människor bildar nätverk och arbetar mycket lokalt.

Hon påminner också om hur hård kampen kommer att bli om de goda krafterna ska vinna. Donald Trump tar mark i USA, högerextrema partier ökar sitt inflytande runt om i Europa, utvecklingen i Polen och Ungern är några exempel.

I en undersökning av Helene Lööw kunde man se att de flesta av 90-talets mordbränder mot flyktingförläggningar gjordes av oorganiserade personer som fick sina handlingar berättigade av just snacket i fikarummet och bland sina bekanta. I dag är det lätt att hitta den typen av sammanhang på nätet, där det lätt framstår som att det finns ett folkligt stöd för attacker och våld.

– I själva verkat stämmer det inte riktigt. Hatarna är väldigt få, men mycket aktiva på nätet. I en granskning av kommentarerna i SVT:s kommentarsfält visade det sig att det var ett hundratal personer som skrivit ett par hundra tusen kommentarer.

Hatarna är till övervägande del män, men inte bara. De är oftast oorganiserade och oftast anonyma, men deras hat kommer nästan alltid från långt ut på högerkanten. Man kan säga att de tillhör tre olika grupper som varierar till vilken grad de vill realisera sina hot. Den första gruppen är den allra största.

Det är de tanklösa eller vårdslösa, som främst använder hot och hat som ett slags jargong, eller för att jaga status på olika forum. Många av dessa har inte riktigt tänkt efter vad ett hot kan innebära och vissa förändrar sitt beteende när de blir konfronterade.

– Det skrämmande med den gruppen är att de bidrar allihop. Någon lägger ut en adress, en annan bidrar med att berätta var barnen går i förskolan och så vidare. Många av dem tycker att de är lite råa och häftiga, de är inte riktigt medvetna om hur det känns för den som blir utsatt. Mot den gruppen fungerar det oftast med öppenhet. Då backar många av dem.

Nästa grupp är de som verkligen vill få sina offer att må psykiskt dåligt, de har verkligen en agenda med sina hot, men de stannar å andra sidan vid tangentbordet. Den sista, minsta och på sätt och vis farligaste gruppen är givetvis de som går från ord till handling och vill skada någon i verkligheten.

Samtidigt är det inte riktigt så enkelt. Den största och minst farliga gruppen är de som bildar grogrunden och skapar den miljö som kan utlösa verkliga attacker.

– Vi behöver veta mer om hur det fungerar. Vad händer med människor som sugs in i de här hatiska bubblorna? Vi har sett exempel på människor som förvandlas till monster, som Peter Mangs eller Anton Lundin Pettersson. Hur många fler potentiella extrema gärningsmän finns det därute?

En av de första åtgärderna man som hotad behöver ta till är att göra en omvärldsanalys. Vem är det som hotar? Vilken grupp tillhör de, är det någon som verkligen kan tänka sig att gå till handling?

– Det är verkligen viktigt, men en journalist, eller en annan person, ska ju inte behöva ha en säkerhetsutbildning för att kunna hantera hoten. Här behövs det stöd, först och främst från polisen, och man ska få ett fullgott skydd.

Så ser dock inte verkligheten ut, fortsätter Rebecka Bohlin. De här brotten har inte prioriterats av polisen och ett fåtal fall har gått till åtal. Alla hon har intervjuat är besvikna på polisen, de är uppgivna och anmäler numera väldigt få hot eftersom det inte leder någon vart. Ändå är det bara fyra procent som leder till åtal.

– Det finns en kunskapsbrist och brist på engagemang, samtidigt som de här brotten har lågt straffvärde. Senaste åren har man börjat säga att man ska prioritera detta, men det återstår fortfarande att se.

Det finns andra instanser som kan ge stöd. Din arbetsgivare, om du är journalist, måste kunna hjälpa till. Det finns i annat fall andra att vända sig till, till exempel olika säkerhetsfirmor.

– Vänd dig också till dina nätverk, var öppen mot dem du känner. Hoten och hatet sätter sig i kroppen och då ska man inte stå ensam. Alla behöver få höra att de inte gjort fel, att de är bra.

Av dem Rebecka Bohlin har intervjuat har olika personer klarat sig olika bra. Det som har gjort skillnad är ofta just vilket stöd de får från andra. Men även med hjälp blir det väldigt tärande, man behöver ta pauser ibland och kliva tillbaka ur skottlinjen.

– Vi behöver tempoväxling. Vi måste turas om att stå i skottlinjen och hjälpas åt mot de högerextrema.

Tackla hatet innehåller många praktiska råd om hur man kan agera och hur man kan organisera sin vardag och sitt arbete för att vara väl förberedd och för att kunna tackla hatet. Men boken avslutas också med en vision för våra medier om hur vi kan vända på samhällsutvecklingen och hur journalister kan bidra till det.

– Om vi försöker bryta de rådande normerna där vi av hävd lyfter upp den vita mannen och den kapitalistiska ordningen, måste vi låta alla människor komma till tals, med olika ursprung, olika kön och så vidare. Det är inte bara samhället som är sexistiskt och rasistiskt, utan medierna förstärker ju det.

Medierna spelar alltså en roll för att forma människor och skapa ett vi och ett dom, en grogrund för rädslan och hatet. Rebecka Bohlin ger exempel och samtalar med normkritiska redaktioner. Deras arbete är på frammarsch och kan användas som rollmodeller för mindre radikala medier.

– Alla redaktioner, alla organisationer, måste granska vad de håller på med. Utgår vi verkligen från allas lika värde, eller osynliggör vi vissa människor? Hur arbetar vi i vår egen vardag?

Med det pekar Rebecka Bohlin rakt in i framtiden med sin bok. Att hantera hot och hat i samhället handlar ju inte bara om att lära sig undvika attacker eller att bära överfallslarm. Vi behöver självklart arbeta på längre sikt också, vi måste vända utvecklingen.

Fakta: 

Tackla hatet

tacklahatet.se har Rebecka Bohlin samlat ett antal resurser för den som behöver hjälp efter att ha blivit hotad.

Annons

Rekommenderade artiklar

Nytt ljus på samernas vikingatid

Historiska museet har spetsat sin utställning om vikingatiden med en separat del om samiskt liv. Fria Tidningen åkte dit och fick en egen visning av museets utställningsansvariga Inga Ullén och forskaren Inger Zachrisson.

Fria Tidningen

© 2018 Fria.Nu