”Feministrörelsen måste skärpa sig” | Fria.Nu
  • Hannah Kindbom kallar sig fettaktivist och kämpar för att diskrimineringen av tjocka personer i samhället ska få ett slut.
  • Burleskgruppen The Ravishing Byrds.
Fria Tidningen

”Feministrörelsen måste skärpa sig”

Hannah Kindbom står gärna på offentliga platser och äter ostbågar, trots att folk stirrar. Den är fettaktivist. Och tycker att feministrörelsen får skärpa sig.

­– Tuttarna sitter ju skitbra!

Hannah Kindbom håller den löstagbara plasttorson mot överkroppen. Om en kisar ser de platta magrutorna och pumpade bröstmusklerna nästan ut som en del av dens kropp.

– Jag ska ha den på mig när vi kör ett nummer till låten I’m just a gigolo. Vi kan inte sluta skratta när vi övar, jag vet inte hur det ska gå.

Hannah är med i burleskgruppen The Ravishing Byrds. Men att våga ställa sig – mer eller mindre avklädd – och skaka fettet framför publik har varit en lång process.

– Första gången jag tänkte att jag var tjock var på högstadiet. Andra personer påpekade att jag gått upp i vikt. Att det var ett problem. Då gjorde det mig väldigt ledsen.

Nu kokar Hannah vatten i 1,5:an nära Möllevångstorget i Malmö. Den sätter sig i den bruna sammetssoffan med temuggen mellan händerna.

Att Hannahs kropp hamnade i skottlinjen för omgivningens åsikter var tufft som tonåring. Men feminismen hjälpte.

– När jag var typ 13 fick jag Fittstim. Den öppnade nog mina ögon för feminism. Någonstans där började jag också tänka på skönhetsidealen. Att det är så himla konstigt att andra ska få diktera hur jag ska få se ut. Så den tanken har funnits med länge.

Men tankarna om att kroppen var ful hängde ändå kvar. Ofta relaterat till vad andra tyckte, och i synnerhet vad män tyckte. Hannah försökte träna och banta, men kilona kom alltid tillbaka, och skamkänslorna också.

Men en vändning kom första gången den såg en burleskshow, i Stockholm år 2011.

– Det var en märklig upplevelse. Där stod personer med vilka kroppar som helst och hade roligt, på ett sätt jag inte trodde var möjligt. Att kunna ha celluliter, flaxande armar, vara naken och ändå ha kul. Jag kände att jag behövde ta min kropp tillbaka.

Efter ett halvår på Burleskakademien i Stockholm flyttade Hanna till Malmö, besluten att gå med i en grupp. När den upptäckte att det inte fanns någon, startade den och några andra The Ravishing Byrds Burlesque.

Burlesken är en del av kampen mot skönhetsidealen.

– Dels skapar vi ett tryggt rum. Vi diskuterar inte kroppars utseende över huvud taget. Varken positivt eller negativt. Det är det enda stället jag varit där det är så. Men det handlar också om att våga ta plats med sin kropp, att jag också kan få göra saker fastän jag inte är normsmal.

Numera kallar sig Hannah Kindbom fettaktivist. Den vill att diskrimineringen av feta och tjocka personer i samhället ska få ett slut.

Förtrycket märks på alla plan i samhället, tycker Hannah. Men mycket tar sig uttryck i hur vi pratar.

– ”Jag känner mig tjock”, är det ju många som säger. ”Åh, kolla på min mage”. Det de egentligen menar är att det är fult. Det är en synonym. Jag vet inte hur många gånger det har hänt att någon som är smalare än mig bara ”jag är så himla tjock”. Det är normaliserat att säga sådana saker.

Varför är det okej?

– För att idealet är något annat och att gå emot idealet är förkastligt. Sedan är det ju inte bara att en tjock kropp anses ful estetiskt, vi tillskrivs ju också egenskaper. Att vi är ointelligenta, inte har moral eller självkontroll.

Hannah Kindbom är tyst några sekunder, tänker efter.

– Så jag tänker att egentligen handlar det ganska lite om det rent fysiska, det är det andra som är så fruktansvärt. Att det ses som själviskt att vara tjock, att det anses kosta samhället en massa pengar.

Burlesken är ett sätt att utöva fettaktivism för Hannah – ett annat är Instagram. Dens konto är stängt så att cis-män inte ska kunna följa, för att minimera negativa kommentarer. Bilderna föreställer ofta Hannahs kropp, ibland avklädd.

– Men det måste inte handla om min kropp, det handlar väl mest om att jag är där med min kropp och inte ber om ursäkt för den. För det har jag förstått funkar. Om folk får se andra versioner av kroppar än bara smala, så kommer det normaliseras någon gång.

Mycket av fettaktivismrörelsen finns på sociala medier. Hannah Kindbom tycker det är bra.

– Att mycket sker på internet gör det mer lättillgängligt. Man kanske bor i en småstad där det inte finns en rörelse. Då kan man ändå hänga på Instagram och kolla på vettiga människor.

Men kampen för förändring kan också vara något fullständigt vardagligt. Att göra något som få normsmala ens skulle behöva tänka på att de gjorde.

– Min favoritaktion är ändå typ äta ostbågar på Möllevångstorget. Nytta med nöje liksom. Jag märker ju att folk stirrar och bara ”vafan gör den där personen, den kan ju inte tro att den ska kunna vara tjock och stå och äta något snask?”.

Hannah skrattar högt. Men skämtet har en allvarlig underton. Det kan vara svårt att tackla negativa kommentarer – och ibland hat – från omgivningen.

Stöd finns bland annat i fettfeministiska grupper på Facebook.

– Det är skönt att dela erfarenheter, att folk känner igen sig i det man går igenom. Det är tryggt, för man vet att ingen kommer att kommentera hur dåligt och ohälsosamt det är att vara tjock.

Den feministiska rörelsen i stort måste bli bättre på att inkludera kampen för feta och tjocka personers lika värde, tycker Hannah Kindbom.

– Bland feminister är det samma snack som överallt annars. Tjocka kroppar ska få finnas, men det är farligt. Feminismen är fortfarande vit, smal och medelklassig. Det här platsar inte.

Hannah däremot är övertygad om att fettaktivism är självklar del av en feministisk aktivism.

– Tjocka generellt sett får inte jobb lika lätt, inte rätt vård och lägre betalt. Men det slår hårdare mot kvinnligt kodade personer. Det är en del av kapitalismen ser jag det som. Att hålla personer med kvinnligt kodade kroppar på mattan. Att det är sin egen kropp man ska fokusera på, istället för att förändra saker.

Så varför är feminister så dåliga på det här?

– Det är inte så himla konstigt. Vi är alla uppfostrade med att se så här på tjocka kroppar. Och det är jobbigt att inse att man diskriminerar någon. Det krävs självrannsakan för att ändra sin syn.

Hannah Kindbom ser gärna att feminister (och alla andra) läser på om fettaktivism. Framförallt är det hälsoargumentet som ofta hamnar i vägen för en konstruktiv diskussion.

– En tjock kropp är nödvändigtvis inte en ohälsosam kropp och en smal kropp är nödvändigtvis inte hälsosam.

En bil susar förbi på gatan utanför. Hannah tittar ut genom fönstret. Det har börjat skymma.

– Sedan vet jag inte ens om man behöver läsa på för att skriva under på att oavsett hur folk ser ut, så är alla lika mycket värda. Det handlar kanske mer om människosyn än vetenskap.

Fakta: 

Hannah Kindbom

Bor: Malmö

Gör: Fettaktivist. Medlem i och grundare av burleskgruppen The Ravishing Byrds Burlesque. Jobbar som supporttekniker.

Aktuell: Uppträder med The Ravishing Byrds på Grand i Malmö den 11 mars och är med i en SVT-serie om burleskgruppen.

Hannah ger tre Insta-tips

Femmeplastic – australiensisk queerfeministisk plus size-artist/modell.

Xadibzadehx – skivbolagägare, punkspelningsarrangör och aktivist, bland så mycket annat!

Fatspacegrunge – Rymdisk fatshion.

Annons

Rekommenderade artiklar

© 2019 Fria.Nu