Musketörerna visar vägen tillbaka till samhället | Fria.Nu
  • Slänten i Rågsved där många ungdomar samlades på 1970-talet är i dag skogbevuxen. Åke Sjönnebring och Hans Österberg minns tillbaka. "De som delade femmor och tior satt längst ner där. Ju större partier, desto högre upp i backen höll man till."
  • Pia Östensson och Hans Österberg framför skissen till "tunnelbanekartan."
  • Åke Sjönnebring och Hans Österberg tittar på gamla bilder från slänten vid tunnelbannan. "Kommer du ihåg honom?"
  • Musketörernas kafé är en välbesökt och kravlös samlingsplats.
  • Gösta Varodell var med och startade föreningen Musketörerna.
Stockholms Fria

Musketörerna visar vägen tillbaka till samhället

Att falla igenom samhällets skyddsnät kan gå på några ögonblick. Men vill du ta dig in igen har du ett stort antal stängda dörrar att bända upp. Med sin bok Återvinningen vill föreningen Musketörerna synliggöra hur svår vägen tillbaka är. I sitt eget arbete hjälper föreningen människor som hamnat i utanförskap. De har gjort resan själva, och guidar nu andra genom myndighetsdjungeln.

Det var i Rågsved det hände och det är i Rågsved det händer. För 40 år sedan var slänten vid tunnelbanestationen ett vardagsrum för ungdomar som fyllde tillvaron med alkohol och droger. I dag uppehåller sig flera av dem i ett mer traditionellt vardagsrum några hundra meter bort, i Musketörernas lokal på Stövargatan. Här driver de sin verksamhet sedan 2007, där personer som lyckats ta sig ur sitt utanförskap nu stöttar andra i samma situation. I kaféet kan besökarna dricka kaffe, se på tv, använda dator, delta i olika aktiviteter eller bara umgås. På andra sidan en nedsänkt tvärgata har Musketörerna sitt kontor dit vi eskorteras av Gösta Varodell, som tillsammans med styrelseordförande Michaela Cronstedt är initiativtagare till föreningen.

Den historien berättas i boken Återvinningen: Gösta bor i ett garage och ser syner. I ett krisläge lyckas han få tag på numret till sin gamla vän Michaela Cronstedt. Hon har vuxit upp i Rågsved och förlorat tre bröder i sjukdomar relaterade till missbruk, men skaffat sig ett nytt liv som jurist och socionom. Michaela beslutar sig för att lotsa Gösta tillbaka till ett värdigare liv. Han behöver bostad och medicin bland annat, och han blir så att säga Musketörernas försökskanin. Han samlar ihop flera av de gamla kompisarna, bland annat Åke Sjönnebring, som i dag sitter på Musketörernas kontor tillsammans med Hans Österberg och Pia Östensson. Åke missbrukade i 47 år och bodde i skogen när Gösta sökte upp honom den gången.

– Jag var med på mötena här och bollade om hur vi skulle ha det, berättar Åke. Bland annat att vi skulle möta människor där de befinner sig, vi har alltså ingen nolltolerans. Det fanns en falang som ville ha det, men då vet jag inte var vi hade varit i dag.

Hur lätt det kan vara att falla tillbaka vet de själva mycket väl. Och om det händer så upphör inte stödet, utan det kanske tar en annan form under den perioden. Men att sluta missbruka och att få stöd för att ta sig tillbaka in i samhället genom alla dess byråkratiska labyrinter och karuseller är vad de flesta som söker sig till Musketörerna vill. Eller att som anhörig få stöd av Musketörerna för att både förstå och på bästa sätt vara ett stöd för sitt barn eller närstående. För Hans och Pia var det en fråga om liv och död, då deras missbruk hade åsamkat dem bägge svåra hjärtproblem. För Pia blev det en gnista att känna sig behövd och dela med sig av sin historia till andra. Nu arbetar hon med lönebidrag som guide, och det gör också Hans som precis hade muckat från fängelset när han sökte sig Musketörerna.

– Då visste jag att mina gamla kamrater hade startat upp den här föreningen. Jag hade ingenting när jag klev in här, inte en spänn, ingenstans att bo, inga kläder. De följde med mig till det sociala så att jag fick tak över huvudet och mina rättigheter tillgodosedda. Sedan började jag hänga här, det kändes tryggt att gå hit varje dag, de såg till att jag kom iväg på mina besök till sjukvården.

Att alla får sina grundläggande rättigheter tillgodosedda är en av Musketörernas huvuddeviser. För att illustrera svårigheterna med att ta sig in i systemet har de tagit fram en karta som påminner om Stockholms tunnelbanenät – fast med många fler linjer. Den visar alla stationer som en person i utanförskap kan behöva ta sig igenom. Socialförvaltningen, arbetsförmedlingen, transportstyrelsen, kronofogden – i ett utsatt läge är det mycket svårt att uppbringa krafter till att ta sig an all den formalia som krävs. Här kommer Musketörerna in – mejlar, ringer, och följer med deltagaren till möten. Samtidigt som Åke, Pia och de andra gladeligen drar sitt strå till stacken, så är de mycket kritiska till hur systemet fungerar. Boken Återvinningen och kartan har kommit till för öka förståelsen hos både myndigheter och allmänhet.

- Vi såg en massa systemfel som vi stöter på dagligen när vi guidar, säger Åke. Hur svårt det är att ta sig tillbaks. När man ser den här kartan, det är ungefär vad människor i utanförskap ser, allt det här jobbiga. Blankettmobberi som vi kallar det. Varje myndighet har ju sitt antal blanketter som ska fyllas i och handläggarna verkar finnas till bara för att rätta blanketterna. Vi har ett talesätt, att på 1970- och 80-talen jagade socialtjänsten missbrukarna, i dag jagar missbrukarna socialtjänsten. Då fanns de där ute, då hade de personkännedom om sina klienter.

En kontakt som nu Musketörerna istället erbjuder. Åke förklarar hur det går till när någon söker hjälp hos dem:

– Då sätter vi oss ner två guider med personen och lyssnar av helt enkelt. Sedan tar vi upp det i guidegruppen varje onsdag och bestämmer dels om vi ska ta det här caset – men det har vi gjort med alla, vi har ännu inte nobbat någon – och så utser vi två guider som börjar jobba på det här.

I guidemötesgrupper går de sedan igenom alla som guidas och diskuterar vad som kan göras. Det finns klara och strikta regler, understryker Åke. Även om det förstås är väldigt individuellt hur hjälpen ser ut från person till person.

De som söker sig till Musketörerna var från början mest människor med någon form av beroendeproblematik, men nu ser de att även äldre ensamma människor kommer ner och sätter sig i fiket för att få vara en del av gemenskapen. Och en grupp som bara växer är de som lider av psykisk ohälsa.

– Den enda grupp jag kan säga att vi inte når är väl invandrarungdomar faktiskt, säger Åke. Vi har jobbat hårt för att fånga upp unga vuxna, men det är inte helt enkelt. De är nästa generation som kommer in.

Många som är aktiva inom Musketörerna är födda på 1950- och 60-talen och det är förstås en annan situation i dag, bland annat med nätdroger som de inte har samma erfarenhet av. Men oberoende av det så delar de själva utanförskapet, smärtan, sorgen och vilsenheten. Och det är just detta, att ha varit i samma situation, som är Musketörernas stora fördel.

­– Vi får en speciell tillit från deltagarna eftersom vi själva vet vad de går igenom, det tror jag är en jättetillgång i det här läget, säger Pia. När vi följer med till socialtjänsten sitter inte vi där och domderar och gapar, utan vi håller oss i bakgrunden och så får deltagaren försöka föra sin egen talan. Och känner den att den inte klarar av det får den be oss om hjälp och då träder vi in. Så vi är bara med för att det ska bli en balans mellan myndigheter och den utsatta. För när man har ett missbruk så tror man att alla vill en illa, man missuppfattar första bästa mening.

Finns det någon risk att samhället låter er göra det jobb som egentligen är deras?

– Jag tror tvärtom att de blir inspirerade faktiskt, säger Åke. Och känner lite skam samtidigt, hoppas jag! Men det är inte så att vi ska ta över några verksamheter som de bedriver, det är vi väldigt noga med. Men vi ser ju de här bristerna och dem försöker vi poängtera i boken och samtidigt hjälpa människor som behöver den här grejen.

– Och vi har ju fått bra kontakt med våran stadsdelsnämnd, påpekar Hans. Socialsekreterarna på den här sidan stan, de vet om vilka vi är och känner sig trygga när vi sitter med och ser till att allt går rätt till. Vi har blivit uppkallade på frukostmöten där vi får vara med och berätta för alla.

På kontoret är väggarna fulla med fotografier från festligheter och internationella besök. Här finns också olika typer av anslag med information om tandvård, veterinär och kulturevenemang. Slående är det stora hjärta som hänger på ena sidan. På det står namnen skrivna på personer som gått bort i förtid. En ständig påminnelse för Musketörerna om vikten av deras arbete, som inte alltid behöver vara så komplicerat.

– Bara det att få lite empati och medkänsla gör ju att folk orkar lite till, säger Pia. Att nån bryr sig.

Åke håller med:

– Det behövs en liten puff, och att de känner att det finns några bakom om de trillar baklänges.

Annons

Rekommenderade artiklar

"Jag blir bara mer triggad ju mer de jävlas med mig"

Intervju

I sju års tid har Angelo Graziano sålt cannabisolja för medicinskt bruk. Han är känd som ”cannabisdoktorn” och har just avtjänat ett tre månader långt fängelse- straff för narkotikabrott. När vi ses i Stockholm har han hunnit med tio dagar i frihet och övertygelsen om oljornas potential tycks vara starkare än någonsin.

Jordbruksverkets inblandning väcker kritik

Intervju

Efter det stora intresset för Reko-ringar har Jordbruksverket satsat på ett projekt som ska stödja etableringen av nya ringar. Men initiativet välkomnas inte av alla.

Fria Tidningen

Fredsaktivisten som började befria djur

Intervju

Proffsaktivisten Martin Smedjeback har just lämnat fängelset. Nu är han aktuell i filmen Tomma burar. "Djurrätt har framtiden för sig. Det finns en inneboende moralisk kraft i det", säger han.

Stockholms Fria

© 2020 Fria.Nu