• Frias politiska redaktör Rojin Pertow samtalade med Judith Kiros och Kajsa Ekis Ekman om vikten av praktiska strategier för kvinnokampen inför den 8 mars.
Fria Tidningen

”Jorden kraschar om kvinnor strejkar”

Den amerikanska presidenten är en kvinnofientlig abortmotståndare och i Europa sveper högerextremismen in i allt fler länder. I ett sådant läge är det av yttersta vikt att det feministiska motståndet formuleras utifrån strategi och praktik:

– Systerskap går över alla partigränser, säger Kajsa Ekis Ekman i ett samtal med Judith Kiros inför 8 mars.

Solen skiner över Stockholm för första gången på länge. Högst upp i Kulturhuset med utsikt över Sergels torg träffar jag en höggravid Kajsa Ekis Ekman och Judith Kiros, som nyss stigit av tåget från Göteborg, för ett samtal om feminism, kamp och strategi med anledning av den annalkande internationella kvinnodagen.

Hur kan vi bäst uppmärksamma kvinnors situation över hela världen när den skiljer sig så mycket mellan olika länder? I Sverige har vi problem med ojämställda löner medan tvångsäktenskap kanske är den största kampfrågan i Afghanistan.

Kajsa: Alla behöver inte prata om samma sak. Dagen är till för att uppmärksamma kvinnors situation, det kan man göra på tusen olika sätt.

– Oftast tar man ju de problem som är mest brännande där man är, det finns inget som säger att alla på hela jorden måste prata om samma fråga.

– Sedan så tycker inte jag att vårt enda problem i Sverige nödvändigtvis är ojämställda löner; vi har också problem med tvångsäktenskap, våld och andra saker. Jag är emot detta att tro att vi har så små problem här jämfört mot resten av världen.

Judith: Och det är en väldigt återkommande tankefigur, det här med att vi i Sverige i princip klarat av att motarbeta de absolut värsta sakerna en person kan utsättas för i ett patriarkat. Den senaste diskussionen om invandrare och våldtäkt har normaliserat idén om att våld mot kvinnor är någonting som är importerat, att det inte är naturligt för Sverige.

– Jennifer Wegerup skrev till exempel i Aftonbladet i fjol att när hon växte upp på 1970-talet var det värsta som kunde hända att hon blev daskad på rumpan av killarna.

– Men nu däremot har alla möjliga grova våldtäkter ökat och vad är det som har förändrats enligt henne? Jo, vi har fler invandrare.

Kajsa: Detta är historieförfalskning. 1970-talet var tvärt om det årtionde då våldtäkt började tas upp som ett stort problem av kvinnorörelsen. Maria-Pia Boëthius bok Skylla sig själv kom 1976 – tidigare hade frågan varit en icke-fråga och omgärdats av ett hö-hö-skimmer.

Judith: Jag tycker också att tanken på Sverige som ideal-land gällande kvinnors rättigheter och feministisk kamp över huvud taget gör det rätt svårt att uttrycka att det också finns problem i Sverige. Man får hela tiden höra ”men tänk på Saudiarabien”.

Kajsa: När det gäller löner finns det ett problem i själva formuleringen att kvinnor får mindre betalt och jobbar gratis efter klockan 16. Då räknar man nämligen på olika lön för lika arbete, det gör att många tror att skillnaden bara är en timmes extra jobb. Problemet är snarare att de kvinnodominerade och mansdominerade sektorerna är så olika. Vi jobbar med helt olika saker i det här landet! De arbeten utan vilka samhället skulle krascha, det vill säga skola, vård- och omsorgsyrken, utförs av kvinnor. De är de sämst betalda yrkena med minst chans till karriär och löneutveckling. Där har vi de stora skillnaderna, inte inom samma yrke. Enligt mig är det där den stora kampen borde föras

Vi ser just nu en högerextrem och högerpopulistisk våg genom i stort sett hela världen, med begränsningar i kvinnors fri- och rättigheter som följd. Hur påverkas kvinnokampen av detta?

Judith: Vi ser i och med det också en massuppslutning kring vad som anses vara traditionella feministiska frågor, till exempel aborträtten. Jag tycker att det är viktigt att slå vakt om kvinnorättsfrågor när de blir utsatta, det säger en del om vilken situation vi befinner oss i när man måste argumentera för aborträtten.

– Det finns även en potential här till att slå vakt om andra personer också, som kommer att kunna råka djävligt illa ut under den här perioden. Exempelvis papperslösa kvinnor och arbetarklasskvinnor och muslimska kvinnor, dessa är personer som av olika anledningar borde vara centrala inom feministisk kamp om man är intresserad av att göra motstånd mot en utveckling som är väldigt deprimerande och som vi ser i världen nu.

Kajsa: Grejen är att vi kvinnor i dag inte förstår vår egen styrka och makt! Vi tror att feminismen är något slags hemläxa vi ska göra för någon annans skull. Kvinnor är för mesiga och är de kaxiga är det ännu värre, då är det en dubbel mesighet som de har lagt sig till med för att imponera på någon.

– Kvinnor måste inse att jorden kraschar om vi strejkar. Vårt arbete är det grundläggande som resten av arbetet bygger på. Det vill säga, om ingen först lär barn att gå, prata, läsa och skriva, om ingen tar hand om gamla eller sjuka eller lagar mat, då blir det inga börsmäklare heller.

Apropå feminism som hemläxa, skulle ni hålla med om att det finns olika slags feminismer, eller är det snarare så att det finns en sann feminism och resten är falska profeter?

Kajsa: Om jag går på stan och ser en kvinna som håller på att bli upptryckt mot en vägg och misshandlad så frågar jag ju inte först om hon är liberal eller höger, utan jag säger till killen att sluta. Det är systerskap, det går över alla partigränser. Sedan finns det andra linjer där det inte går ihop, till exempel liberala feminister som menar på att deras frigörelse går ut på att anställa fattigare kvinnor som ska jobba åt dem. De blir fria på någon annans bekostnad, det kan inte vara så att mannen ska städa också utan då ska någon annan kvinna göra det åt dem.

Denna typ av ”egofeminism” har ju vunnit ganska mycket mark i Sverige, hur kommer det sig tror ni?

Judith: Man måste erkänna att kvinnor har olika klassintressen, men det finns också någonting som gör att det blir svårt att prata om att det finns motsättningar inom feminismen som grundar sig i andra saker. Det är klart att om jag ser en kvinna bli nedslagen på gatan skulle jag givetvis gå fram och inte tveka för att vi har olika ”kamper”, det finns vissa frågor som går över det.

– Men så finns det också vissa frågor som absolut inte gör det, det får man erkänna i slutändan. Exempelvis att fattiga kvinnor utnyttjas som städhjälp åt rikare kvinnor, men vi måste också kunna se att det ofta är specifikt fattiga invandrarkvinnor det handlar om. Här blir en kvinnofråga också en fråga om klass och rasism.

Kan man säga att kvinnokampen och feminismen inte endast är avhängig sexism utan även rasism och klassmotsättningar?

Kajsa: Det är olika saker. Feminismen är en teori som går ut på att alla kvinnor har ett gemensamt intresse. Alla kamper grundas på samma princip: de med ett gemensamt intresse går ihop. Om du till exempel vill att vårdcentralen i ditt område inte ska läggas ner ringer du inte någon på andra sidan staden först, utan du går ihop med andra i ditt bostadsområde. Feminismen som begrepp blir helt omöjlig om man inte erkänner att alla kvinnor någonstans har ett gemensamt intresse.

– Sedan betyder det inte att alla kvinnor har alla intressen gemensamt, lika lite som alla i samma område tycker lika i andra frågor bortsett från detta med vårdcentralen.

Judith: Om någonting oroar mig i det här läget är det att jag känner att det finns en ovilja att göra just detta, att överbrygga motsättningar och arbeta mot ett gemensamt mål i olika frågor.

– Det finns en föreställning om att en rörelse måste innehålla allt, annars kan den inte vara effektiv. Och det är omöjligt. Jag tänker att man måste bygga allianser mellan olika grupper om man verkligen vill förflytta någonting.

I Sverige har inkludering blivit en stor fråga inom feminismen. Man pratar om att ta med frågor som kanske inte alltid tillhört de traditionella frågorna kring kvinnors utsatthet, till exempel djurrätt. Finns det en poäng med att vara så inkluderande?

Judith: Det är snarare ett resultat av att olika personer har ett intresse av att driva olika frågor inom en rörelse. På grund av den jag är kommer jag alltid ha med mig andra frågor som jag vill driva där det finns utrymme, som rasism, hbtq och vänsterpolitik. Det är inte nödvändigtvis ett dödfött projekt att arbeta med frågor som är relevanta för olika typer av kvinnor, men ibland får man vara lite krass. I slutändan handlar det om huruvida vi faktiskt vill förflytta någonting, då kan man inte eftersträva en ideologisk renhet främst.

Kajsa: Sedan finns det också så många som snackar utan att göra något. Folk pratar om ”rörelser”, men rör du dig? Nej. Folk gör inte så mycket, men tycker en massa. Där går en av de största skiljelinjerna. Mellan de som bara babblar och de som gör.

Judith: Ärligt talat är jag så trött på att läsa artiklar om att folk i exempelvis feministiska rörelser klagar så mycket på allting. Att skriva en sådan artikel över huvud taget är ju också att klaga! Det blir så tröttsamt, särskilt när man ser att exempelvis fascister organiserar sig och vinner en massa mark. Ska vi då sitta och tjafsa om att kulturjournalister tycker att ”identitetspolitik” är farligt och dåligt?

– Det är debattörerna som vill stämpla allt som identitetspolitik som är bromsklossarna, inte de som reagerar på det och framhåller intersektionalitet.

Kajsa: Jag tycker att den här debatten om identitetspolitik som Judith nämner har varit fel från början för att man pratar ofta om två olika saker. Å ena sidan diskuteras en grupps rättigheter att organisera sig kring sina intressen, separatistiskt eller ej. Är man emot det så är man reaktionär menar jag. Alla kamper har gått ut på att de med gemensamma intressen går ihop, vad är konstigt med detta? Dess-utom sprids en idé om att kvinnors eller invandrares kamp skulle vara icke-materiell, vilket är det löjligaste jag hört.

– Men sedan finns det som jag är emot, det vill säga grundläggande ideologiska antaganden som liksom har kommit in i det hela via USA.

– Exempelvis detta att ingen skulle kunna förstå en annan människa, att det bara är man själv som kan definiera sin situation, fokus på andra människors ”privilegier” istället för på systemkritik samt kamp genom drev och call-outs. Det håller jag inte med om.

– Som marxist menar jag att det finns en universalism och en objektivitet, allt är inte relativt och subjektivt. Man kan inte välja vem man vill vara, det bestäms av samhället.

Om ni fick bestämma, vad skulle ni vilja se för feministisk organisering i framtiden?

Judith: Jag skulle vilja se en kombination av klasskamp och feminism. I ljuset av att till exempel Jan Björklund vill begränsa strejkrätten skulle jag istället vilja se en jättestrejk. Nu när det är lite trendigt för folk att säga att de är feminister kanske man skulle passa på att flytta fram positionerna vad det gäller just arbetarklasskvinnor.

Kajsa: Alla kvinnor borde lära känna sig själva och sin historia, läsa kvinnohistoria. Man tror att saker är nya, men ofta har kvinnor genom historien redan mött samma motstånd tidigare. Var inte så ängsliga, räta på ryggarna och lita på dig själv och på vad du vill!

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

"Jag blir bara mer triggad ju mer de jävlas med mig"

Intervju

I sju års tid har Angelo Graziano sålt cannabisolja för medicinskt bruk. Han är känd som ”cannabisdoktorn” och har just avtjänat ett tre månader långt fängelse- straff för narkotikabrott. När vi ses i Stockholm har han hunnit med tio dagar i frihet och övertygelsen om oljornas potential tycks vara starkare än någonsin.

© 2024 Fria.Nu