Nicolás satsar sin karriär på de fattiga | Fria.Nu
  • Nicolás arbetar tio timmar om dagen med att ta fram olika lösningar som ska förenkla tillvaron för de mest utsatta. – Jag jobbar hela tiden, det är väldigt svårt att gå på gatan och se något som brister utan att börja fundera på hur jag kan förbättra det.
  • 2014 fick Nicolás priset i kategorin “bidrag till barn, världsfred och/eller mänskliga rättigheter” från organisationen Junior Chamber International som varje år delar ut pris till tio framstående unga människor.
  • ”Jag är designer hela dagen. Det är väldigt svårt att gå på gatan och se något som brister utan att börja fundera på hur jag kan förbättra det.”
  • Det största problemet med Cmax är storleken. Nicolás har försökt göra den till en fördel genom att även använda modulen för att frakta förnödenheter.
  • Cmax tar max elva minuter att sätta upp. Det kräver inte heller några verktyg.
  • Till modulen följer dusch och toalett. Allt kommer i ett och samma paket.
Fria Tidningen

Nicolás satsar sin karriär på de fattiga

Nicolás García Mayor har designat en revolutionerande produkt: ett mobilt akutboende för humanitära katastrofer. Det har lovordats av FN, designen är klar sedan länge och behovet är enormt, men utan finansiär kan det inte sjösättas. Fria tidningen har mött ”de fattigas designer” i hans hemland Argentina.

Nicolás García Mayor är upprörd när han återvänder till sitt kontor. Den elcykel han designat för de fattiga arbetarna på kartongstationen vid fotbollsarenan i Bahia Blanca, som ska skona deras ryggar från de hundratals kilo tunga vagnarna, har ännu inte kommit.

– I dag är innovationen och teknologin koncentrerad på sektorerna som håller på att växa, och de avancerar så snabbt att de glömmer bort alla som lämnas bakom. Vi är kapabla att nå månen, men inte personer som lider, säger Nicolás och slår ut med armarna.

Nicolás är industridesigner och företaget han driver tillsammans med fem anställda arbetar ständigt med olika projekt för att förbättra för de fattiga under parrollerna ”förbättring” och ”förändring”. De tar sig bara an jobb som handlar om att antingen ta fram verktyg för att skapa mindre miljöpåverkan, eller förbättra för företagens anställda och människorna som bor i områdena de är verksamma i, berättar han. Framför allt handlar det om projektet Cmax system, som följt med Nicolás sedan hans sista år på utbildningen i industridesign. Som examensarbete bestämde han sig för att designa ett flyktingboende för humanitära katastrofer:

– Lärarna sa att det var för komplext. Jag skulle behöva kunskap i andra områden för att ta fram produkten, de sa att jag aldrig skulle ta examen, berättar han.

Sporrad av motståndet gjorde han det som krävdes. Med hjälp av research på biblioteket och experter i katastrofhantering, arkitektur, sociologi och psykologi designade han en ett boende specifikt för offer för olika former av katastrofer. En hybrid mellan en barack och ett tält. Ett boende som går snabbt att bygga och inte kräver verktyg, som levereras med proviant, sanitär utrustning och som dessutom flyter.

Slutresultatet lovordades av flera universitet och myndigheter. Buenos Aires provins uttalade sitt intresse men inte så mycket mer och efter utbildningen flyttade Nicolás till Spanien för att göra karriär. Akutboendet hamnade under tiden i en skrivbordslåda.

– Alla sa alltid ”vad bra, vad bra”, men för att få igång en industriell produktion behövs många fler steg och ingen ville hjälpa till att utveckla det, säger han.

Det var inte förrän tolv år senare som projektet dammades av. Efter att han lyckats som designer i Europa gav han upp allt för att flytta tillbaka till familjen. Han började om i Argentina och fokuserade sin verksamhet på det han kallar ”en bättre värld”.

En dag fick han ett mejl från FN:s nya inköpsenhet, som har i uppdrag att leta efter innovationer på området humanitära angelägenheter. Nicolás bestämde sig för att skicka in sina gamla skisser på Cmax, resultatet blev en inbjudan till Washington.

– Jag tänkte: ”Jag kommer skämma ut mig där borta, världen har redan löst det här tio gånger under tiden som gått”. Men de sa att de vill köpa hundratusentals moduler. Jag förklarade läget: att jag behöver partners, och då svarade de att okej, du får hänga med till högkvarteret i New York och presentera det där, berättar han.

Det var 2013. Sedan dess har han talat med och inför världsledare i FN, ställt ut på konferenser i hela världen, varit ett av Argentinas affischnamn för landets Ted-konferenser, vunnit internationella entreprenörspriser och uppfyllt sin dröm att träffa påven.

– Det är egentligen en väldigt simpel produkt. Att ingen har gjort det tidigare är för att ingen intresserat sig för människors lidande. Så enkelt är det. När det finns en massa institut med enorma resurser, hur kunde jag som fattig student vara den som kom på detta?

Under hela sin utbildning levde Nicolás på marginalerna. Han hade alltid minst ett extrajobb, precis som så många andra på Argentinas allmänna och kostnadsfria universitet, och lade all vaken tid på jobb eller plugg. Ett levnadssätt han vant sig vid sedan uppväxten i Bahia Blanca.

– Vi hade inga pengar, allt vi ville ha fick vi hitta en kreativ väg för att få. Min pappa älskade till exempel segelbåtar, så vi lödde ihop oljetunnor och gjorde två flottar, mamma sydde seglen och så hade vi en båt. Så uppfostrades jag, berättar han.

Därför var det inte ett alternativ för honom att ge upp när hans och Argentinas ekonomi kraschade 2001. Han hade två år kvar på utbildningen, inklusive examensarbetet, och bestämde sig för att flytta in i röntgensalen på ett övergivet sjukhus.

– I början var det jobbigt, mörkt och läskigt som en skräckfilm, men med en färgburk jag fick tag på och en bit madrass målade jag en vägg i färg och skapade så med tiden en mer värdig plats, berättar Nicolas.

I dag är det knappa livet ett minne blott. Han valde bort en lukrativ karriär som designer i Europa och står ändå på randen till att tjäna miljoner dollar. Antalet organisationer, stiftelser, regeringar och arméer som vill ha hans akutboende blir nämligen bara större. Han har emellertid inte hittat rätt partner eller investerare för att komma igång med produktionen. Trots flera erbjudanden i mångmiljonklassen.

– Jag har haft personer som sagt ”säg ditt pris så är det löst”, men förutsättningarna var otydliga. Jag kräver att boendena inte förvandlas till militärbaser för att invadera ett land. Modulen är gjord för att rädda liv och för att ge värdighet till folk i svåra situationer. Jag kräver också att produkten ska generera en vinstmarginal och att överskottet inte går till materiella ting eller personlig vinst. Överskottet ska investeras i utveckling i de drabbade områdena, säger han.

Vinstmarginalerna som Nicolás använder sig av i sin prissättning av Cmax är klassiska för vinstdrivande företag. Exakt vad boendet kommer att kosta är osäkert, han strävar i dag efter att dra ner produktionskostnaderna, men i nuläget handlar det om runt 2 000 dollar per enhet. Enligt kalkylen kostar varje modul honom omkring 1 400 dollar att bygga. Lyckas han sätta igång massproduktionen, förväntas FN lägga en beställning på en halv miljon boenden. Något som med den 30-procentiga vinstmarginalen han använder skulle göra honom till miljardär.

– Jag tänker inte köpa en ö eller 20 Ferraribilar! Idén är att vinsten delas upp i en del för att hjälpa befolkningarna som drabbats och en del för att investera i områdena som påverkats, för att bygga upp permanenta bostäder, sjukhus och nya skolor.

Varför inte sänka vinstmarginalen? Det skulle ju innebära att FN eller någon annan kan köpa fler moduler?

– Jo visst, men vår tanke är inte att ge bort produkten. Vi vill att den ska kunna leva kvar länge och vi som företag också, inte vara beroende av bidrag eller subventioner. Vi vill vara företaget som ägnar all sin tid åt innovation för mänskligheten, svarar Nicolás.

Han är övertygad om att hans vision förr eller senare kan förverkligas. En stark tro på att världens orättvisor och människors utsatthet är en omättad marknad. Samtidigt växer behoven av bra akutboenden, och för varje gång han nekar ett investeringserbjudande, försenas hjälpen han menar att hans innovationer kan leda till.

– Det är ett ansvar som du måste lära dig att hantera. Jag gör det jag kan, jag är ingen superhjälte. Jag har berättat om Cmax och min syn på företagande för världens, katolicismens och näringslivets ledare. Men det är klart jag blir ängslig, kolla vad jag fick i dag till exempel, säger Nicolás och vänder sig mot datorskärmen. Han plockar fram ett mejl och börjar läsa högt: ”Hej Nicolás, jag skulle vilja be dig om hjälp för att dina tält ska nå Córdobas minsta stad, med anledning av den nyss inträffade översvämningen...”

Den här typen av meddelanden får han nästan dagligen.

– Fatta hur det känns, hur arg jag blir av att inte kunna hjälpa folk i mitt eget land, säger han och börjar skriva det inövade svaret: ”Hej kära, tack för kontakten. För tillfället håller vi på att testa och tyvärr finns det inte tillgängligt ännu...”

Fakta: 

Nicolás García Mayor

Född 1978 i Bahia Blanca, Buenos Aires provins, Argentina.

Industridesigner som inriktat sig på humanitär utveckling, innovation och hållbarhet.

Annons

Rekommenderade artiklar

Björklund: Läs historia, Åkesson!

Liberalernas ledare Jan Björklund sjöng de liberala värdenas lovsång i sitt Almedalstal och angrep SD- ledaren.

–Jimmie Åkesson, gå hem och läs historia!

Hjärnan pigg längre hos dagens 70-åringar

Dagens personer i 70-årsåldern är piggare i hjärnan än tidigare generationer. Men när den kognitiva förmågan väl börjar försämras, går nedgången snabbare än tidigare. Det antas hänga ihop med hur vi använder hjärnans reservkapacitet. 

© 2019 Fria.Nu