”Jag kunde lika gärna ha skjutit mig i huvudet” | Fria.Nu
  • Har Susanna Alakoski förlåtit sina föräldrar? ”Jag förlåter inte handlingar. De har skadat mig något så otroligt, men jag har försonats med att de inte förmådde bättre.”
Fria Tidningen

”Jag kunde lika gärna ha skjutit mig i huvudet”

Förra veckan började April i Anhörigsverige att säljas i butikerna. Där återvänder Susanna Alakoski till det självbiografiska dagboksskrivandet och gör än en gång upp med sociala orättvisor – och sin egen livshistoria.

Susanna Alakoski befinner sig i Norrtälje för att hålla ett inspirerande föredrag på en utbildning för yrkesverksamma socionomer. När hon efteråt slår sig ner vid lunchbordet är hon märkbart rörd.

– De hade diskuterat hur man visar respekt till de utsatta familjerna som man jobbar med. En av socionomerna sa då att hon alltid ser till att ta av sig skorna när hon besöker någon. Tänk, att en så liten sak kan vara avgörande! Och så många som inte tänker på det, säger hon.

Förra året gjorde Susanna Alakoski upp med det Sverige som låter sina medborgare leva i yttersta fattigdom. Oktober i Fattigsverige lånade friskt från essägenren, och var lika mycket en dagbok som en stridsskrift mot orättvisor på samhällelig nivå och inom familjen. I uppföljaren April i Anhörigsverige fortsätter hon att ge röst åt de osynliggjorda – den här gången anhöriga till drogberoende.

– Jag har fokuserat på den sorg det innebär att vara 50 plus och ha råkat växa upp med människor med beroendesjukdom. Det blev något slags livspris jag fick syn på. Med min historia kunde jag lika gärna ha skjutit mig i huvudet. Det tänker jag nu. Jag kunde alltså också inte levt i dag. Men det gör jag ju.

Steget från att berätta om sina erfarenheter bakom ett filter av fiktion, som i debutromanen Svinalängorna och uppföljaren Håpas du trifs bra i fengelset, kom sig av att hon upptäckte hur starkt genomslag hennes berättelser fått bland de människor hon träffade.

– Det är svårt att se sig själv som auktoritet i något ämne, men det blev så, vare sig jag ville det eller inte. Människor kom och lyssnade. Och jag såg att det fanns ett behov att prata om frågorna jag skriver om. Ett absolut behov. Kanske kunde jag med min historia hjälpa andra att förstå något om sina egna.

Varför försvinner anhörigperspektivet när man talar om droger och beroende?

– Det tror jag handlar mycket om skammen. Som barn kunde jag känna att jag var den enda i hela världen med föräldrar som drack för mycket. Hur kunde jag vara så övertygad, trots att mina kompisar också hade det? När man är liten förstår man inte, utan tror att saker är som de ska vara.

– Hela livet har jag känt skam för saker som jag inte själv har gjort. Jag har inte drogat, inte slagits, jag har varit en bra kompis, jag har inte snott mina tjejkompisars killar. Jag var så himla schysst på något sätt, och ändå gick jag omkring och kände så. Hur det kan få vara så, det vet jag inte.

Susanna Alakoski suckar och söker med blicken i lokalen – ett gammalt missionshus i hjärtat av staden. Den stannar vid fönstret, där hon kan se hur himlen börjar mörkna och tjockna. Åskan kommer snart.

– Det är så sorgligt att man skäms över att berätta för andra om sina familjemedlemmars beroende. Och det är så onödigt på något sätt. För vad är det man skyddar om inte drogen? Den får tillåtelse att fortsätta glufsa i sig våra liv. Min pappa skulle aldrig röra en fluga när han var nykter, men när han drack blev han våldsam. Man måste kunna titta på den skillnaden och dra en slutsats.

Susanna Alakoskis tes är att man måste ha ett anhörigperspektiv varje gång drogrelaterade frågor diskuteras.

– När rätten att röka hasch stöts och blöts i diskussionerna, ska anhörigperspektivet också finnas med. Det ska vara lika självklart som att ständigt ha ett barnperspektiv när vi bygger städer.

Fakta: 

Susanna Alakoski

Född: 1962 i Vasa, Finland.

Bor: Ängsvik på Värmdö.

Aktuell: Med den självbiografiska boken April i Anhörigsverige, en uppföljare till 2012 års Oktober i Fattigsverige.

Karriär: Socialsekreterare, flyktingsamordnare, pressekreterare hos Gudrun Schyman, författare. Slog igenom med buller och bång när hennes debutroman Svinalängorna vann Augustpriset 2006.

Annons

Rekommenderade artiklar

© 2019 Fria.Nu