Jon Weman

Fördjupning


Tema: Utförsäljningar

  • Kritiker menar att privatiseringsivern vida övergick vinstivern och att förskolor blev bra exempel på det. Bland annat såldes fyra förskolor i Älvsjö för 850 000 kronor, som några år senare värderades till 20 miljoner kronor.
  • Försäljning av kommunala tillgångar/egendomar 2006–2013.
  • Utförsäljning av allmännyttan – antal sålda bostäder 2006–2013.
Fria.Nu

Hur mycket förlorade Sverige på privatiseringarna?

Under de senaste årtiondena har Sverige gått igenom stora privatiseringar såväl på statlig som regional och kommunal nivå. Frågan är om vi har fått tillräckligt betalt för allt vi sålt. Det är i stort sett omöjligt att få fram exakta siffror på försäljningarna men frilansskribenten Jon Weman har ändå gjort ett försök.

Sverige blir allt mer privat. För bara 20 år sedan var vård i privat regi en ny och för de flesta ovan tanke – i dag är det inget otypiskt att gå till en vårdcentral som drivs av riskkapitalbolag som Aleris eller Capio, utlandsägt från ett skatteparadis, där ersättningssystemet bygger på antalet besök.

Telekommunikation, radio och tv, el, skola, sjukvård, äldrevård, barnomsorg, kollektivtrafik, pensionssystemet – allt en gång offentliga monopol, i dag helt eller delvis privatiserat. De allmännyttiga bostadsbolagen har gjort sig av med enorma mängder lägenheter. Att staten äger hela eller stora andelar i vanliga industriföretag eller banker blir också allt mer sällsynt, fast det var omfattande fram till 1980-talet.

Om detta kan man skriva och diskutera ur många perspektiv – hur det påverkar vårt vardagsliv och mentalitet, vad det betyder för demokratin eller samhällsekonomin på sikt.

Men man kan också försöka göra en rent ekonomisk värdering: hur stor är förändringen räknat enbart i kronor? Och när det nu är ett faktum att stora värden har privatiserats – var villkoren affärsmässiga? Såldes de gemensamma tillgångarna till ett pris som motsvarar deras verkliga värde, eller har de slumpats bort till underpriser? Och i så fall, vad skulle förklaringen till det kunna vara?

Famlande i mörker

Så, hur mycket offentlig egendom har egentligen sålts? Och vad fick vi för den? Det visar sig att det är förbluffande svårt att hitta ett någorlunda säkert svar på den frågan. Varken staten genom de offentliga utredningarna, något av de politiska partierna själva eller via Riksdagens utredningstjänst, eller någon enskild forskare har försökt att göra en sammanställning över privatiseringarna i Sverige. Det går helt enkelt inte att säga hur stora gemensamma tillgångar som försvunnit och till vilka priser.

För den som är envis går det dock ändå att pussla ihop en del information från olika håll och få en antydan om vad vi kan ha förlorat på privatiseringarna. Det är vad vi ska försöka göra här.

Halverade intäkter

De statliga tillgångar som sålts har främst varit hel- eller delägande i bolag, och här finns det faktiskt god dokumentation. Enligt finansdepartementets ”Verksamhetsberättelse för företag med statligt ägande” har regeringarna Reinfeldt sålt statliga bolag för sammanlagt 160 miljarder kronor. Det handlar om sex olika bolag där aktier sålts i en eller flera omgångar: Telia Sonera, OMX (Stockholmsbörsen), Vin & Sprit, Vasakronan, Nordea, Arbetslivsresurs och Vectura.

De största försäljningarna har varit Vin & Sprit för 54 miljarder, Vasakronan för 25 miljarder, 8 procent av innehavet i Telia Sonera för 18 miljarder och Nordea, för sammanlagt 60 miljarder i tre omgångar.

Dåvarande finansmarknadsministern Peter Norman förklarade att ”staten ska inte äga banker”. Flera av de stora bolagsförsäljningarna motiverades just med att det inte var statens uppgift att äga företag, snarare än med effektivitets- eller valfrihetsargument – som debattören Johan Ehrenberg formulerade det, ”för att man helt enkelt vill privatisera”.

Norman hade planer på att sälja innehav också i bland annat Posten och SBAB, men av det blir det i och med regeringsskiftet troligen intet – Socialdemokraterna gick inför valet ut med kritik mot samtliga planerade privatiseringar.

Riksrevisionen har granskat en av affärerna, försäljningen av Vin & Sprit. Den granskningen fann inget allvarligt att anmärka på, den ”genomfördes väl och har gett ett gott ekonomiskt resultat”. Lagen säger att sådana försäljningar måste ske till marknadsvärde och i ett öppet auktionsförfarande, vilket Riksrevisionen menar har skett.

Rätt – men klokt?

Formellt har allt alltså skötts riktigt åtminstone i det fallet. Men kan man utifrån det dra slutsatsen att det har varit ekonomiskt klokt?

Sedan 2006 har statens inkomster från ägande mer än halverats, från 37 till 18 miljarder, även om det förstås inte behöver bero uteslutande på privatiseringarna utan också skulle kunna bero på att de bolag man fortfarande har kvar har gått sämre.

Intäkterna från försäljningarna har gått till att betala av statsskulden. År 2010 beräknade finansdepartementet, enligt budgetpropositionen, att statens räntekostnader på det sättet minskat med 3,7 miljarder årligen – en rätt mycket mindre summa än de förlorade intäkterna. Vid den tidpunkten hade försäljningar gjorts för runt 100 miljarder och sedan dess har alltså ytterligare runt 60 miljarder tillkommit, men samtidigt har också räntenivåerna sjunkit och utdelningen av att betala av på statsskulden har alltså minskat. Någon ny motsvarande beräkning har inte gjorts sedan dess.

Utifrån den, förvisso osäkra, jämförelsen kan försäljningarna i alla fall tyckas vara en dålig affär. Socialdemokraterna nämnde inför valet 2014 de minskade intäkterna i en kritisk pamflett, men finansdepartementet vill i dag inte svara på om man gör bedömningen att försäljningarna var en dålig affär.

Kommuner och landsting – hoho?

Men det är inte bara staten som sålt ut sina tillgångar. Kommuner och landsting har också privatiserat – minst lika kontroversiella affärer, eftersom det ofta handlat om välfärdsverksamheter som skolor, daghem och äldreboenden. I skolsystemet har Sverige i dag de mest generösa reglerna i världen när det gäller att tillåta vinstdrivande verksamheter.

Och här är det betydligt svårare att få fram siffror. Finansdepartementet har inga uppgifter på annat än statlig nivå, utan hänvisar mig istället till samarbetsorganisationen Sveriges Kommuner och Landsting (SKL). SKL skickar över rapporten ”Köp av verksamhet – kommuner, landsting och regioner 2006–2013”. Där kan man bland annat utläsa att kommunerna köpte verksamhet för 88 miljarder 2013 och landstingen för 52 miljarder. Siffrorna räknar inte in till exempel byggentreprenader och IT-service utan omfattar bara ”köp av kärnverksamhet”, huvudsakligen, vård, skola och omsorg. Det innebär att de privata välfärdsleverantörernas omsättning är 3,7 procent av hela landets BNP. Till detta lär tillkomma avgifter som brukarna betalar direkt exempelvis för hemtjänst eller läkarbesök.

Sammantaget är runt en femtedel av välfärdssektorn privat. En av de mest privatiserade verksamheterna tycks vara primärvården: hela 43 procent av alla vårdcentralsbesök var privata.

Och sökandet fortsätter

Så ser välfärdsmarknaden ut men det säger inte så mycket om hur den skapats. Företagen kan hypotetiskt ha byggt upp sin verksamhet själva från grunden med investeringar, köpt den till marknadspris – eller de kan ha fått den mer eller mindre till skänks. Den fråga vi ville ställa, vad som har sålts ut av offentlig egendom och till vilka priser, får man inte svar på i SKL:s rapport.

– Nej, då får man titta i de enskilda kommunernas och landstingens bokslut, säger Irene Tinglöw, pressekreterare på SKL.

Det materialet skulle bli ohanterligt stort. Men kanske går det att hitta privatiseringssammanställningar inom olika områden, genom att vända sig till de nationella myndigheter som har ansvar för dem? Men nej, Socialstyrelsen, som är tillsynsmyndighet för vård och omsorg, har inte fört någon sådan statistik på sitt område. Skolverket har heller inga uppgifter om privatiserade skolor eller förskolor, men pressekreteraren Per Andersson tipsar om Skolinspektionen istället, som ger tillstånd till nya skolor. Men inte heller där får vi svar:

– Vi har tyvärr inte de uppgifterna, och jag har heller inget tips om var det kan finnas sammanställt, svarar presschefen Carina Larsson.

Nähä. Men kommunerna lämnar i alla fall uppgifter till Statistiska Centralbyråns nationalräkenskaper, och där finner jag faktiskt siffror som åtminstone skulle kunna ge en ledtråd. Av rapportserien ”Kommunernas finanser” framgår att kommunerna sålde tillgångar för 32 miljarder mellan 2011 och 2013. Längre tillbaka än så går inte serien och uppgifterna finns ingen annanstans på SCB:s hemsida, men av statistikern Caklin Doganson får jag dem tillskickade från och med 2006. Utifrån detta kan man räkna fram att kommunala tillgångar för sammanlagt 143 miljarder sålts under 2006–2013.

För landstingen finns, enligt Caklin Doganson, uppgifterna att hitta bara för åren 2012 (300 miljoner) och 2013 (1 miljard).

Men vad var det som såldes? Siffrorna representerar allt från obebyggd tomtmark till vårdcentraler, alltså inte bara vad de flesta skulle kalla ”privatiseringar”. Och motsvarade priset värdet? Det är förstås omöjligt att utläsa ur den enda statistik som går att få fram.

Bortslumpade dagis

För att få en uppfattning om vad som konkret döljer sig bakom den abstrakta statistiken går vi ner på lokal nivå och tittar på ett exempel: Stockholm. Dels för att utförsäljningarna där har studerats förhållandevis mycket och dels för att det är den landsände där privatiseringarna varit mest omfattande. Enligt SKL köper Stockholmskommunerna och Stockholms läns landsting verksamhet av privata utförare för 43 miljarder, mellan en tredjedel och en fjärdedel av marknaden i hela landet med andra ord.

– Stockholm har varit i särklass, det har varit en experimentverkstad för privatiseringar, i alla fall varje gång borgarna har kontrollerat stadshuset, säger Mikael Färnbo, journalist som bland annat skrivit om privatisering i sitt bidrag till boken Den stora omvandlingen.

De första privatiseringsexperimenten i Stockholm började redan på 1970- och 1980-talet med bland annat det omskrivna daghemmet Pysslingen, som väckte starka reaktioner.

I slutet av 1990-talet planerade Stockholms läns landsting vad som då skulle ha blivit världens största försäljning av akutsjukvård – det handlade om fyra akutsjukhus. I slutändan var det bara ett, S:t Görans sjukhus, som såldes för 250 miljoner till bolaget Capio. År 2011 köpte landstinget tillbaka själva anläggningen för 275 miljoner, men Capio fick fortsätta sköta driften, en jätteentreprenad värd 15 miljarder i en process som kritiserades av oppositionen.

– Tanken med den här jätteupphandlingen, som många borgerliga politiker räknade med aldrig skulle bli av, var att släppa in marknaden i sjukvården, säger Mikael Färnbo.

När det återigen blev borgerlig majoritet i Stockholms stad 2006 koncentrerade man sig på en ny variant av privatisering – så kallade avknoppningar. Det innebär att personalen fick erbjudande om att överta verksamheten.

– Men det var i princip aldrig några personalkooperativ eller så, utan det handlade i praktiken alltid om personer i chefsställning som fick erbjudandet, enligt Mikael Färnbo.

Och här hittar vi några direkt häpnadsväckande skillnader mellan vad egendomen såldes för och vad dess verkliga värde kan uppskattas till.

Priset sattes enligt principen att man bara värderade inventarierna, medan köparen inte alls behövde betala för goodwill, en fungerande verksamhet och en upparbetad kundstock. På det sättet kunde exempelvis två chefer i Älvsjö köpa fyra förskolor för 850 000 kronor, vilka några år senare värderades till 20 miljoner kronor. Hemtjänsterna i Rågsved och Hagsätra såldes som Vantörs hemtjänst för 69 000 kronor, men gjorde redan första året nära 3 miljoner kronor i vinst.

Avknoppningens baksidor

Enligt Socialdemokraternas rapport ”Dåliga affärer” såldes 22 förskolor, 8 hemtjänstenheter och 16 andra kommunala verksamheter, bland annat gruppbostäder och fritidsgårdar, genom avknoppning. År 2008 konstaterade statskontoret att förfarandet var olagligt, vilket senare bekräftades i domstol, och 2009 upphörde avknoppningarna.

En värderingsexpert bedömde för Sveriges Radios räkning värdet på de avknoppade förskolorna till mellan 2 och 40 miljoner per enhet. Om det genomsnittliga värdet låg på 20 miljoner skulle det i så fall innebära att värden för kring 400 miljoner kronor gick förlorade inom en sektor i en enda stad under en period av två–tre år.

Varför avstod man frivilligt från intäkter?

– Man ville genomföra en ideologiskt motiverad förändring snabbt och bryta upp det offentliga monopolet. Det var lättare att få igenom så än om man krävt marknadsmässiga priser, säger Mikael Färnbo.

Var korruption inblandat?

– Inget som direkt kunnat bevisas. Men exempelvis den rektor som tog över Tibble gymnasium var moderat politiker, chefen som köpte Serafens hemtjänst – en av de mest kritiserade affärerna – var nära bekant med personer i stadshuset, så det handlar i varje fall om kompisrelationer, menar Färnbo.

Sedan förfaringssättet olagligförklarats har inga nya utförsäljningar direkt anklagats för underpriser. Men Mikael Färnbo menar att staden ändå indirekt banar vägen för privata verksamheter i onödan.

– Nu när vi har det fria vårdvalet stänger man exempelvis offentliga vårdcentraler när privata etablerar sig, vilket också blir ett sätt att skänka bort kundstockar, säger han.

Lägenhetsklippen

Ett annat område där stora värden bytt ägare, och som är omöjligt att undvika om man vill försöka göra en summering i siffror över privatiseringarna i Sverige, är utförsäljningen av allmännyttiga bostadsbolag. Kritiker har hävdat att de bidrar till bokrisen i landet på olika sätt (som Tema skrivit om tidigare). Men också eftersom priserna vid försäljningen inte alls tycks ha motsvarat fastigheternas värde.

Till en del har vi här bättre statistik att gå på. Boverket sammanställer information från de allmännyttiga bostadsbolagen varje år, och om man summerar ser man att runt 145 000 allmännyttiga bostäder sålts i landet sedan år 2000. 55 procent ombildades till bostadsrättsföreningar, medan 45 procent såldes som hyresfastighet till en privat hyresvärd.

Som jämförelse finns det kvar omkring 790 000 allmännyttiga lägenheter totalt i landet i dag.

Boverkets uppdrag är dock att räkna på boendesituationen i landet, inte kommunal ekonomi. Man har således inte samlat in några uppgifter om till vilket pris lägenheterna sålts, än mindre några data som hjälper oss att avgöra om det varit rimligt.

Vi får återigen nöja oss med att se på ett exempel, och återigen är det för Stockholm som det går att hitta mest utförlig information. Det är också där de allra flesta affärer gjorts: 48 000 av de sålda lägenheterna har legat inom Stockholms stad och 82 000 inom Stockholms län, alltså drygt hälften av alla sålda bostäder.

Enligt Stockholms Stadshus AB har de tre allmännyttiga bostadsbolagen, Svenska bostäder, Familjebostäder och Stockholmshem sedan år 2000 fått in 38,5 miljarder på ombildningar av 27 000 lägenheter – försäljning till privata hyresvärdar finns inte medräknat i siffrorna.

– Det har ju funnits ägardirektiv att ombilda. Det är en tydlig politik att favorisera bostadsrätter, säger Erik Elmgren, förhandlingschef på Hyresgästföreningen i Stockholm.

Vad är de värda?

Men var det vad de var värda? Mycket tyder på att det varit betydligt mer.

Dåliga affärer ger exempel som ombildningen av fastigheten Vattuormen vid Norr Mälarstrand: en lägenhet som ombildats för 3 miljoner såldes senare vidare för 9,5 miljoner, en annan som köpts för 5 miljoner annonserades bara veckor senare ut för 13,5 miljoner. Vid Östermalmstorg ligger priserna per kvadratmeter runt 70 000 kronor, men såldes ut av det kommunala bostadsbolaget för 35 000 per kvadratmeter.

Konsulten Mikael Flovén publicerade 2010 beräkningar där han visade att de nybildade bostadsrätterna sålts till priser som ligger 40–60 procent under vad bostadsrätter i motsvarande områden samtidigt sålts för på öppna marknaden. Han kommer fram till att staden förlorat mer än 50 miljarder kronor genom underpriser.

– Det är ju skattemedel som byggt upp de här värdena som förs över till enskilda privatpersoner. Motiven är ideologiska – man föredrar bostadsrätter, säger Erik Elmgren.

I boken Sköna hem konstaterar journalisten Kent Werne att ett troligt motiv till underpriserna är att när lägenheter ombildats till marknadsmässiga priser – vilket finns flera exempel på i hela Sverige – har det varit svårt att väcka intresse. Köparnas främsta motiv har varit möjligheten att göra ett klipp.

Gemensamma tillgångar reas ut

På flera håll tycks man alltså kunna finna exempel på att våra gemensamma tillgångar sålts ut till reapriser. Man kan konstatera att det verkar röra sig om åtskilliga tiotals miljarder som gått förlorade.

Men säkrare besked än så kommer vi inte fram till. Den svenska privatiseringsvågen har aldrig blivit kartlagd som en helhet. Den officiella statistiken är inte anpassad för att man enkelt ska kunna följa och studera vad som hänt med offentlig egendom. Trots relativt uppmärksammade anklagelser om vad som skulle kunna kallas förskingring, korruption och vanskötsel har det heller aldrig gjorts någon ordentlig offentlig utredning, någon ”vitbok” kring affärerna – man kan undra varför.

Bristen på statistik är förstås bara en sida av myntet. En annan är att utan utredning har det heller aldrig klarats ut vem som bär ansvaret, och vad det finns att bära ansvar för. Det är, åtminstone i vissa fall, tämligen fastställt att det allmänna förlorat stora förmögenheter i onödan – men ingen har hållits skyldig för det.

Fakta: 

Tema: Utförsäljningar

8 av 10 välfärdsföretag ägs av riskkapitalistbolag
Vi fortsätter granska den nya marknaden för vård, skola och omsorg och dess koppling till den reella makten – politikerna.

Politiker på dubbla stolar
De stora pengarna i välfärdssektorn har dragit till sig politiker från de flesta partier.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

© 2024 Fria.Nu