De jobbar för att synliggöra vithetsnormen | Fria.Nu

Fördjupning


Matilda Träff
  • Johanna Gustavsson håller tillsammans med Zafire Vrba kursen Bländad – för feminister som inte utsätts för rasism. Tanken är att synliggöra vithetsnormen och lära ut strategier för att arbeta mot den.
Fria Tidningen

De jobbar för att synliggöra vithetsnormen

Separatistiska grupper som lyfter diskussionen om antirasism inom feminismen blir allt fler. Fria Tidningen har pratat med några personer som jobbar med frågor om vithetsnormer och vikten av att inse sina egna privilegier.

Det är alltid svårare att gå emot vithetsnormen i praktiken än vad det är att förstå den i teorin. Därför kände vi att det behövdes en kurs, säger Johanna Gustavsson, som med Zafire Vrba håller kursen Bländad – för feminister som inte utsätts för rasism. De driver tillsammans Feminist Art Gallery, Solidarity, som är en feministisk separatistisk plats för konst. Båda har arbetat med frågor om feminism och antirasism sedan länge och det var under ett arbete med en konstutställning om vithetsnormer som de såg ett behov av en kurs. Johanna och Zafire är förutom konstnärer även pedagoger.

– Vi har första kurstillfället för den här terminen om några timmar, så just nu är vi väldigt förväntansfulla, säger Zafire Vrba.

Bländad är en kurs med övningar och diskussioner med syfte att deltagarna ska bli medvetna om sina egna privilegier. Ett första steg är att få insikt i att samhället styrs av vithetsnormer och att vithet ger fördelar i alla sammanhang. För att se hur den normen tar sig uttryck är ett verktyg att fundera över hur vi pratar om hudfärg, menar Zafire Vrba.

– Att ett uttryck som ”färgad” används av en del säger ju att de inte ser vit som en färg. Etnicitet blandas ständigt ihop med hudfärg vilket försvårar många diskussioner och samtal.

– En del av vithetsnormerna är att det finns många fler ord som beskriver kroppar som inte är vita, och få ord som beskriver vita kroppar. På samma sätt som det finns fler ord för alla som definierar sig som något annat än hetero. Normen benämns inte, säger Johanna Gustavsson.

En som inspirerat dem är Tia Cross, feminist och fotograf som varit verksam i Nordamerika sedan 60-talet. Tias flickvän var med och grundade en separatistisk grupp för lesbiska rasifierade feminister som hette Combahee River Collective. Det var de som myntade begrepp som identitetspolitik och innebörden av det som senare benämndes intersektionalitet. Intersektionalitet är ett analysverktyg för att studera hur olika maktordningar samverkar i ett samhälle. Begreppet kritiserar genusforskningens syn på kvinnor som bara kön och pekar på hur även faktorer som klass, ålder och etnicitet spelar in i maktanalysen.

– En övning vi har vi har fått av Tia Cross är en hemuppgift som går ut på att intervjua en släkting eller nära anhörig om vithet. Det är ett sätt att sprida samtalet och se sig själv i normen. Vilka böcker och tv-program har jag växt upp med? Vilka kroppar syns där?, säger Johanna.

En annan grupp som arbetar med utbildning om antirasism är Interfem. Det är en tankesmedja och resurscenter för kvinnor och transpersoner som blir rasifierade och en plattform för feministisk och antirasistisk förändring.

Zakia Khan var med och startade Interfem efter valet år 2006. Fram till det hade hon varit politiskt aktiv i kvinnorörelsen, framför allt genom Feministiskt initiativ.

– Jag tyckte att representationen av icke-vita feminister var dålig och frågor om rasism var lågt på agendan. Jag såg den utsatthet som politiskt aktiva rasifierade kvinnor hamnade i under den valrörelsen. Vi som startade Interfem ville utveckla det feministiska antirasistiska arbetet genom att få igång politiska samtal om frågorna och stärka representationen av icke-vita feminister, säger Zakia Khan.

Interfem har tolv rekryteringskonsulter som arbetar med att hjälpa nyanlända att rekryteras till poster inom styrelser och organisationer. De håller även utbildningar för organisationer och politiska partier om hur de kan arbeta antirasistiskt. Makthandboken – för unga feminister, är en bok som de har gett ut i utbildningssyfte. Där lär de ut strategier kring härskartekniker och det finns intervjuer med aktivister kring organisering.

– Kunskapen och intresset har höjts dramatiskt de senaste åren. Ett generationsskifte har skett och det finns allt fler utbildningar på universitetet som tar med perspektiv från strukturella maktanalyser, säger Zakia Khan, som dock poängterar att många problem fortfarande kvarstår.

– Många förstår analysen och problemen, men att ta ännu ett steg och frivilligt avsäga sig sin position är svårt. Även om en person ser problematiken får en så mycket gratis som vit och det blir saker som ändå håller en kvar.

Något som håller oss kvar i våra positioner, även om vi förstår maktanalysen, är att det är svårt att se att just jag har fått mitt jobb eller min position eftersom att jag har vithetsprivilegiet på min sida och det är inte bara för att jag är intelligent och jobbar hårt, menar Zakia Khan. Hen säger att det som krävs för att personer ska kunna avsäga sig sina maktpositioner är utbildning kring strategier. Ett exempel på strategi är att som vit istället rekommendera en person som rasifieras till att föreläsa eller delta i paneldiskussioner om en själv tillfrågas. En annan strategi är att ha ett språk som är inkluderande.

– Vi behöver systematiska sätt att avsäga oss makt. Interfem är inte heller fria från privilegier, vi behöver aktivt tänka på vilka vi inkluderar genom hur vi pratar. Om en nyanländ som saknar teoretisk utbildning kommer till oss kan personen få det svårt om vi inte anpassar språket och det är en maktfråga.

Trots att det är viktigt att utbilda i vithetsnormer så finns det också ett behov av separatistiska rum för rasifierade feminister, menar Zakia Khan. Det behövs för att kunna formulera problem och lösningar utanför normen. Men på feministiska diskussionplattformar är det omdebatterat om det är en bra lösning. På instagramkontona Makthavarna och Kvinnohat blossar emellanåt diskussioner upp när feminister som rasifieras ber icke-rasifierade feminister att hålla sig borta ur kommentarsfälten. De hänvisar till att diskussionen är till för dem som delar erfarenheter, för att de ska ha tolkningsföreträde och ett tryggt rum för diskussion. Kommentarsfälten blandas av personer som hyllar det separatistiska greppet med personer som menar att det hämmar att utestänga personer från diskussioner. Enligt Gulan Avci, från Liberala kvinnor, är det problematiskt att begränsa debatten genom att ha diskussioner i separatistiska rum. Dels ur ett demokratiskt perspektiv och dels för att det inte skapar konstruktiva lösningar.

– Det blir en viss grupps världsbild som sätter agendan. Jag har svårt för organisationer som säger sig jobba för en god sak, men inte låter alla komma till tals, säger hon.

Men de som argumenterar för separatistiska rum menar att de fyller en viktig funktion för att de som rasifieras själva får sätta agendan och formulera problemen, finns det inte en poäng i det?

– Jag tycker att det blir kontraproduktivt. Det leder till att folk hamnar i de fack som de säger sig jobba emot, säger Gulan Avci.

Men Johanna Gustavsson och Zafire Vrba menar att det är nödvändigt att använda separatism som verktyg eftersom rasifierade och personer som passerar som vita behöver föra en antirasistisk kamp på olika sätt.

– Separatismen är ett bra verktyg men lösningen är förstås inte en separatistisk värld. Det är bra att vita är antirasister, men vita har inte tolkningsföreträde. Agendan som antirasist bör sättas av dem som personligen vet vad det handlar om, säger Zafire Vrba.

Annons

Rekommenderade artiklar

© 2019 Fria.Nu