Nette Enström, inledarskribent.

Inledare


Rasism

Fria Tidningen

Även vanliga dödliga har ett ansvar

Om Sverige någon gång i tiden har varit känt för att stå upp för mänskliga rättigheter och sträckt ut en solidarisk hand till förföljda, katastrof- och krigsdrabbade, är det inte mer än ett minne blott i dag. Trots att invandrings- och flyktingfientligheten sjunkit sedan början av 1990-talet, då 65 procent av Sveriges befolkning var flyktingfientliga enligt SOM-institutet i Göteborg, är hela 45 procent av Sveriges befolkning negativa till flyktinginvandring i dag.

Svenskar i allmänhet, eller svenskar som grupp, är alltså ganska rasistiska och osolidariska enligt statistiken. Föreställningen att rasismen kommer uppifrån, vilket Judith Kiros nyligen skrev om i Dagens Nyheter (kulturdebatt den 7 augusti) apropå de nybruna vindarna och de murar Europas stater reser mot omvärlden, stämmer inte fullt ut. Trots sanningen i att mycken skit kommer ovanifrån och att ansvar alltid måste analyseras utifrån ett maktperspektiv. Nej, även vanliga dödliga har ett ansvar. Något annat vore en idiotförklaring av oss alla.

SOM-institutets årliga undersökningar visar dock att den folkliga opinionen är känslig och lättföränderlig. Högerns kampanj mot de apatiska flyktingbarnen i mitten av 2000-talet gav rasism och flyktingfientlighet ett uppsving, liksom den senaste tidens framgång för Sverigedemokraterna också syns i opinionsundersökningarna. Däremot verkar inte information om humanitära katastrofer, krigsdrabbade civilbefolkningar och så vidare, påverka inställningar och attityder gentemot flyktingar i någon större utsträckning. Och arabiska krigsoffer verkar väcka särskilt liten empati hos den svenska befolkningen.

När medierna under sommaren har rapporterat om ett sönderbombat Gaza, mördade barn och ett ödelagt civilsamhälle där en fjärdedel nu tvingats på flykt från sina hem, har allt från svenska politikers reaktioner (eller brist på sådana) till inställningen hos allmänheten tydliggjort den svenska rasismens omfattning på de mest brutala sätt. Ingen solidaritet här inte, förutom bland de aktivister som redan står på barrikaderna. Eller? Jag tror aldrig jag hört så många kommentarer i stil med att ”den där satans platsen borde jämnas med marken” och ”de där jävlarna blir det aldrig folk av”, med syfte på det sargade Palestina och dess befolkning. I sociala medier och tidningarnas kommentarsfält återfinns gott om liknande uttalanden, inte sällan otillräckligt eller helt oemotsagda.

I slutet av juli och samtidigt som den omfattande förödelsen i Gaza började stå klar för omvärlden meddelade lokala medier där jag bor, Sandvikens kommun, att det planeras ett nytt asylboende utanför stan. Reaktionerna lät sig inte väntas på. Precis som på alla andra ställen i Sverige (finns något undantag?) där asylboenden planeras eller etablerats började folk omedelbart beklaga sig. Snart blev tonen i de sociala medierna hotfullt rasistisk och med ren lynchstämning på vissa håll. Det enda som hörs från lokalbefolkningen, med få undantag, är en hög klagokör om att folk känner sig ”hotade” i sin idyll och så vidare. Och det är helt vanliga svennar.

Sandviken är inget undantag. ”Nej till asylboenden” måste snart vara det vanligaste engagemanget på lokal nivå bland den svenska befolkningen, i alla fall om man ser till alla Facebookgrupper och namninsamlingar som går ut på att protestera mot flyktingboenden. Det vore ett stort misstag att förringa eller blunda för denna ”folkliga” rasism – den som helt vanliga svennar ger uttryck för – och bara hoppas på att nya bättre makthavare kommer ordna upp det. Vårt medmänskliga ansvar börjar här och nu, där vi står och där vi bor.

Tyvärr ligger det närmre till hands att avhysa och exkludera än att solidarisera med de som allt förlorat och inget har, i detta mer välbeställda av världens alla hörn. Det är skamligt och det får mig att skämmas som svensk å svenskars vägnar, trots att jag vet att nationell identitet – liksom nationalstaten – är en förlegad social konstruktion.

ANNONSER

© 2024 Fria.Nu