Europas flyktingkris är en politisk konstruktion | Fria.Nu
Nette Enström, inledarskribent.

Inledare


Inledare: Fort Europa

  • "Mitt Europa bygger inte murar", sa Stefan Löfven. Här stängsel mellan Marocko och den spanska enklaven Ceuta, som uppfördes 2006.
Fria Tidningen

Europas flyktingkris är en politisk konstruktion

EU:s enda konkreta gemensamma mål tycks vara att bygga allt högre murar. Men världens rikaste kontinent har råd med fler flyktingar, många fler, skriver Nette Enström.

Efter fyra års krig har över 12 miljoner människor tvingats fly sina hem i Syrien. Det flesta av dem, 7.6 miljoner, är på flykt inom landet och omkring 4 miljoner har flytt till grannländerna. I Libanon, som med en befolkning på 4.5 miljoner tagit emot 1.2 miljoner flyktingar från Syrien, är nästan var fjärde invånare flykting. I Jordanien bor 83 811 syriska flyktingar i ett av världens största flyktingläger.

Där finns en humanitär katastrofsituation, en flyktingkris. Det gör det inte i Europa.

När Angela Merkel deklarerar att ”flyktingkrisen kommer bli mer utmanande för Europa än den grekiska skuldkrisen”, är det ett utspel som går i bjärt kontrast till verkligheten. Europas murar byggs högre var dag som går och antalet flyktingar som anlänt Europa hittills i år är omkring 350 000 personer, vilket bara motsvarar 0.047 procent av en befolkning på 740 miljoner.

Allt handlar om perspektiv, men vissa saker är svart på vitt. Europa har ingen flyktingkris, problemet är systemet.

Varje år dör ett par tusen flyktingar på vägen till Europa och enligt det internationella databasprojektet The Migrants Files har över 30 000 flyktingar dött sedan år 2000. Samtidigt har den europeiska politiken utvecklats i en enda riktning under hela 2000-talet; ett slutet Europa med högre murar och vassare staket.

Längs Europas gränser pågår en historisk utrensning av människor utan rätt medborgarskap. Det är människor som flyr från krig och våld, som försöker överleva, men som istället drunknar på Medelhavet, kvävs i lastutrymmen, säljs av traffickingnätverk, förvisas till flyktingläger utan hopp om asylprövning eller fastnar i förvar och deporteras till en sannolik död.

”Problemet med irreguljära immigranter”, som det kallas inom EU:s lagstiftande institutioner, har legat på EU:s agenda i åratal. Redan vid millenieskiftet besvärades den Europeiska Unionens medlemsländer av flyktingar från Afrika som (när de inte drunknade eller fördrevs av gränspoliser) tog sig iland längs Spaniens kust och vidare in på kontinenten. ”Hotet från Afrika” ansågs så stort att EU började betala Marocko för att med våld förhindra flyktingar att ta sig över till Spanien.

I slutet av 2003, samma år som förra Dublinförordningen trädde i kraft, slöt Spanien och Marocko ett avtal som innebar att Spanien utan utredning skulle få skicka tillbaka ensamkommande barn som tagit sig över sundet. Den marockanska kuststaden Tanger fylldes snabbt av deporterade barn och har, enligt Amnesty, blivit ett tillhåll för västerländska pedofiler.

Med EU i ryggen har Spanien fortsatt betala Marocko för att förhindra människor från att ta sig in i landet, även om den marockanska gränspolisens terrorattacker mot flyktingar fördöms officiellt. Och bevakningen vid den spanska kusten och de sex meter höga murarna med rakbladsvass taggtråd vid Ceuta och Melilla, två spanska enklaver i Marocko, är stenhård. Här ska ingen kunna passera levande.

Som vi nyligen sett från andra gränser i Europa är stängsel och batonger inget unikt för Spanien för att mota bort flyktingar. Överallt där människor försöker ta sig in byggs barriärer, vilket minskar trycket just där eftersom de istället tvingas söka farligare vägar. Samtidigt är EU-kommissionen fullt upptagen med att uppfinna fler åtgärder för att ännu färre ska kunna ta sig in i Europa.

EU lägger miljarder euro på att medlemsländerna ska bevaka gränserna med taggtrådsstängsel, satellitprojekt för att identifiera flyktingbåtar, drönare, sensorer, avancerade datasystem och militär teknologi. Enorma resurser läggs också på gränsbevakningsprogram mellan länderna som är anslutna till Schengen och Dublinförordningen, liksom gränsbevakningsbyrån Frontex och systemet för gränsövervakning i realtid, Eurosur.

Det flitigaste samarbetet inom EU och rörande flyktingar har strikt fokus på att säkra gränserna utåt, vilket också förefaller vara EU:s enda gemensamma mål på konkret nivå. Det är inget som förändras av att Stefan Löfven säger att ”mitt Europa bygger inte murar” eller att Angela Merkel selektivt välkomnar unga och välutbildade flyktingar från Syrien.

Världens rikaste kontinent har råd med fler flyktingar, många fler. Alla människor har rätt att söka asyl och det ska inte vara en fråga om kvoter eller rika länders välvilja, lika lite som flyktingmottagandet ska ligga i frivilligorganisationernas händer. Det handlar om säkerhet. Det handlar om grundläggande mänskliga rättigheter.

Annons

© 2020 Fria.Nu