Sverige – en förlegad idé | Fria.Nu
Nette Enström, inledarskribent.

Inledare


Nette Enström
Fria Tidningen

Sverige – en förlegad idé

Är nationellt medborgarskap kompatibelt med en modern syn på mänskliga rättigheter?

"Ska Sverige finnas?" Under den rubriken i Magasinet Neo den 6 februari driver statsvetaren Hans Bergström tesen att den demokratiska nationalstaten är under angrepp, oemotsagt. Han ondgör sig över den människorättsliga rörelse som håller på att växa fram i solidaritet med flyktingar, papperslösa, östeuropeiska tiggare, romer och andra i praktiken hem- och statslösa människor. ”Allt har handlat om hur vi ska kunna hjälpa medborgare i länder som Rumänien och Bulgarien. Att ens ställa frågan om effekten för svenskarna anses inte legitimt.”, argumenterar Bergström med hänvisning till några debattinlägg i Dagens Nyheter.

Samtidigt som Hans Bergström retar upp sig på solidaritet med tiggare finns det andra som undrar det motsatta. Varför protesterar så många svenskar mot flyktingar, medan så få bryr sig om att utländska gruvbolag förgiftar våra omgivningar? Jämför antalet Facebookgrupper av lokalbefolkningar mot asylboenden med antalet lokala gruvmotstånd (som när de existerar oftast drivs av samer eller miljöaktivister). Sveriges problem är inte för mycket omtanke, utan för lite.

Det var inte bättre förr, men det fanns fler berättelser om världen och människans plats i den. Det tas ofta för givet att svunna tider och kulturer var ”barbariska”, vilket inte minst är ett arv från den liberala filosofin bakom nationalstaten. Men med historiska perspektiv bortom nationalstatens kolonialistiska framväxt – och bortom Hans Bergströms idé om nationalstaten som en ”fungerande politisk organisation” utan motstycke – finns fascinerande exempel på (med)mänsklig kultur, även i Sverige.

Den tidiga medeltidens bild av svenskarna, eller snarare hedningarna som levde i det som då höll på utformas till Sverige, kan sammanfattas i termer av generositet och gästfrihet. På 1070-talet skrev Adam av Bremen, som tjänade under ärkebiskopen Adalbert, att svenskar ”…anser det som den största skam att neka genomresande husrum, och de tävlar till och med sinsemellan om vem som ska få äran att ta emot en gäst.” Hans syfte var inte var att skönmåla, utan att skildra barbarer i behov av frälsning. Många tidiga reseskildringar styrker den bilden av svenskarna som generösa och gästfria, men även ”ointresserade av silver och guld” för att citera av Bremens historiska dokument.

Tusen år senare finns inte mycket kvar av den beryktade gästfriheten. Nu får människor, i synnerhet de på flykt från nöd och krig, böna och be om mänskliga rättigheter – ett begrepp knappast känt för 1000-talets hedningar. Och den gnutta solidaritet som finns kritiseras av namnkunniga statsvetare. Kanske var ”forna barbarer” mer humana än dagens ”civiliserade svenskar”, vars fixering vid egendomsrättigheter och territoriella nationsgränser går före all anständig medmänsklighet? Kanske visar fascismens och ultranationalismens framgångar, liksom den institutionaliserade miljöförstörelsen och vulgära bristen på medmänsklighet, hur absurd och farlig vår samtids historielösa idévärld är?

Det ligger i tiden att hetsa mot flyktingar och välkomna gruvbolag. Det är tidsenligt att, likt Hans Bergström, utmåla människor i nöd, på flykt och i fattigdom, som ett hot mot Sverige och svenskarna, istället för den globala kapitalismen och storföretag som fullständigt skiter i människor och länder. Val av perspektiv är politiskt, liksom det är att sparka neråt istället för uppåt.

Vilka är vi och vad är nationell identitet? Nationen är en social konstruktion, en ideologi i särskillnad och åtskillnad människor emellan. Är det rimligt att den utgör kriteriet för vem som får leva ett drägligt liv eller inte? Är nationellt medborgarskap kompatibelt med en modern syn på mänskliga rättigheter?

Det är tid att ompröva idén om nationalstaten, denna politiska organisation som bygger på förlegade föreställningar om människans onda natur och myten om ett krigiskt och kaotiskt urtillstånd. Människor och medmänsklighet ska inte begränsas av påhittade identiteter och gränser.

När allt kommer omkring är migration vårt gemensamma kulturarv och en röd tråd i all mänsklig existens. Allas vår urmoder levde i Afrika för bara 100 000 till 150 000 år sedan – även svenskens.

Annons

© 2020 Fria.Nu