”Framtiden måste bli grön, röd, svart och kvinnlig” | Fria.Nu

Fördjupning


Robert Jensen
  • Ingen bildtext
Göteborgs Fria

”Framtiden måste bli grön, röd, svart och kvinnlig”

Vår enda chans att behålla vår mänsklighet och skapa en anständig framtid är att göra oss av med alla system som bygger på dominans och underordning – kapitalismen, patriarkatet och föreställningen om vithetens överlägsenhet, skriver professor Robert Jensen. Mänsklighetens framtid – om det överhuvudtaget ska bli en framtid – måste vara radikalt grön, röd, svart och kvinnlig.

Om vi verkligen bryr oss om människans framtid måste vi vara villiga att utmanas från grunden. Allt är öppet för kritik – hur vi tänker, känner och handlar – och ingen kommer lätt undan, därför att vi alla har misslyckats. Vi har misslyckats, både individuellt och kollektivt, med att skapa rättvisa samhällen och en hållbar mänsklig närvaro på planeten. Misslyckandet var kanske oundvikligt – människan med den stora hjärnan kan vara en evolutionär återvändsgränd – men det förblir ändå vårt misslyckande. Så låt oss ta itu med det, både som individer och som kollektiv.

Vi kan börja med att titta på den information vi har om ekosfärens hälsa, i kontexten av mänsklighetens ekonomiska/politiska/sociala system. Min slutsats: Det finns inget magiskt sätt att lösa de fundamentala problem som är resultatet av att för många människor konsumerar för mycket och samtidigt producerar för mycket avfall – och det under samvetslöst ojämlika tillstånd när det kommer till rikedom och makt.

Det finns en möjlighet att vi skulle kunna dra upp en plan för en hållbar mänsklig närvaro på planeten. Det skulle behövas att vi alla, överallt, förpliktade oss till den forskning och organisering som krävs för att reducera människans belastning på ekosystemen. Resultaten skulle innebära en dramatisk minskning av konsumtion och en gradvis minskning i population. Men när vi reflekterar över vår historia som art och beskaffenheten hos de system som styr oss i dag blir den vettiga slutsatsen att de ändringar vi måste göra inte kommer att genomföras – i alla fall inte inom den tidsram inom vilken meningsfull förändring är möjlig.

Det handlar inte om resignation. Det handlar inte om feghet. Så här ser verkligheten ut. Och en förnuftig planering bör grundas på verkligheten.

Därför har jag ett förslag till alla praktiska och logiska personer som regelbundet klagar på att så många i dagens samhälle förnekar, undviker och undandrar sig viktiga frågor: Låt oss kräva av oss själva den stränghet som vi kräver av andra. Låt oss inte förneka, undvika eller undandra oss någon aspekt av verkligheten.

Hopp är för de lata. Just nu har vi inte tid att hoppas. Låt oss lägga hoppet åt sidan och ta itu med det verkliga arbetet. Låt oss förstå vårt historiska ögonblick så att våra handlingar kan grundas i verkligheten.

Min tes

Vår uppgift i dag är inte att rusa omkring och försöka hålla fast vid den värld vi är vana vid. I stället bör vi koncentrera oss på hur vi kan hålla fast vid vår mänsklighet då vi inträder i en påtagligt annorlunda era av mänsklig närvaro på planeten. Kalla det kollaps eller apokalyps eller Vattumannens tidsålder – det kommer att vara något helt nytt vilket namn vi än ger det. Det handlar inte bara om ett imperium som faller eller en lokal farsot eller ett ekosystems död. Framtiden kommer att kännetecknas av den fortsatta minskningen av planetens ekologiska kapital, långt bortom ersättningsnivåer och ökande gifthaltsnivåer. Den kommer att kännetecknas av resulterande sociala konflikter som kommer att påverka det mänskliga välståndet, och kanske till och med den mänskliga överlevnaden, negativt.

Tesen, återigen: Merparten av mitt liv har jag fått höra att min generations moraliska utmaning skulle bli att livnära fem miljarder, sex miljarder, sju miljarder, och kanske en dag, tio miljarder människor. Men i dag handlar vår moraliska utmaning snarare om hur vi ska leva på en planet med en mänsklig population på fyra miljarder, tre miljarder, två miljarder, och kanske färre. Hur kommer vi att se på och uppleva oss själva som människor – som moraliska varelser, den sortens varelser vi alltid har gjort anspråk på att vara – i en situation där människor dör en efter en i en takt utan tidigare motsvarighet? Vad kommer det att innebära att vara människa när vi vet att andra mänskliga varelser runtom i världen, till och med bara längre nedför gatan dör i ännu större mängder än det som redan sker? Och att deras död inte kan skyllas på något bortom mänsklig kontroll, utan beror på saker vi människor valde att göra och fortfarande gör?

Låter det för extremt, för alarmistiskt, för hysteriskt? Berätta då en annan historia om framtiden, en som inte är beroende av magi, en som inte inkluderar någon version av ”Vi kommer att uppfinna solpaneler som ger oss oändlig ren energi” eller ”Vi kommer att uppfinna en evighetsmaskin”. Om jag har fel var då god och förklara på vilket sätt.

Men, kommer det oundvikliga genmälet, även om vi i dag inte kan skriva denna mer hoppfulla berättelse, kan vi inte ändå lita på att en sådan berättelse kommer att skapas? Är inte nöden uppfinningarnas moder? Har inte människorna ställts inför stora svårigheter tidigare och hittat lösningar genom förnuft och kreativitet, genom vetenskap och teknologi? Är inte vår framgång i det förflutna ett tecken på att vi kommer att övervinna svårigheterna i nuet och i framtiden?

Responsen är förståelig, men får mig att tänka på det gamla skämtet om mannen som hoppar ner från hundrade våningen och när någon, nittio våningar ner, frågar hur det hela går, svarar: ”Än så länge, bra”.

Nöden må ha varit uppfinningarnas moder, men det betyder inte att denna moder alltid kommer att finnas där för oss. Den teknofundamentalistiska sagan om transcendens genom oändliga uppfinningar är lika hjälpsam som en religiös fundamentalistisk saga om transcendens genom gudomligt ingripande. Dessa två sätt att nalkas problemet, fastän olika på ytan, är populära av samma anledning: Båda tillåter oss att förneka, undvika och slingra oss undan. De är båda berättelser som gör att vi kan blunda för verkligheten.

Våra chanser till en anständig framtid beror delvis på vår förmåga att utveckla hållbar teknik samt på vår möjlighet att hålla fast vid de traditionella föreställningarna om en gemensam mänsklighet som är kärnan i många religiösa traditioner. Teknik och religion är båda viktiga. Men deras fundamentalistiska versioner hindrar en ärlig bedömning och en sund praktik.

När vi accepterar dessa utmaningar – när vi tar ställning till att mänskligheten nu möter problem som troligtvis saknar lösningar, i alla fall inga lösningar som tillåter oss att fortsätta leva som vi gjort – kommer vi inte att låta oss hindras av samhällets motstånd. Vi kommer att kämpa för att åstadkomma det vi kan, där vi bor och under den tid som finns tillgänglig. Vilket för mig in på framtiden: grön, röd, svart och kvinnlig.

Grön

Den mänskliga framtiden, om det överhuvudtaget ska bli en framtid, kommer att vara grön. Grön i betydelsen att en ekologisk världssyn kommer att bli central i alla diskussioner om mänskliga angelägenheter. Vi kommer att börja alla konversationer om alla beslut vi tar i alla livets ärenden med att erkänna att vi är en art i sammansatta ekosystem som utgör en enda ekosfär. Som ett resultat av en ekologisk världssyn kommer vi att praktisera verklig ödmjukhet i våra ingripanden i dessa ekosystem.

Röd

Den mänskliga framtiden, om det överhuvudtaget ska bli en framtid, kommer att vara röd. Det betyder att vi måste bli uttryckligen antikapitalistiska. Ett ekonomiskt system som uppmuntrar mänsklig girighet och korttidstänk, samtidigt som det låtsas att det inte finns några materiella gränser för människans konsumtion, är en dödskult. Att skriva under på kapitalismen är att skriva under på en självmordspakt. Visst, det finns inget färdigt ersättningssystem. Men frånvaron av ett till fullo utvecklat alternativ rättfärdigar inte ett ekonomiskt system som dramatiskt har stegrat människans angrepp på världen. Kapitalismen är inte det system med vars hjälp vi kommer att snickra ihop en hållbar framtid.

Svart

Den mänskliga framtiden, om det överhuvudtaget ska bli en framtid, kommer att vara svart. Det betyder att vi måste förkasta den patologiska föreställningen om den vita rasens överlägsenhet som har format vår värld under fem århundraden, och fortsätter att forma den. Blanda inte ihop det med ytlig ”mångkultur”– jag föreslår inte att vi genom att hylla ”mångfald” kommer att skapa fred och harmoni i världen. I stället måste vi inse att den nuvarande fördelningen av rikedomar är resultatet av ett djupt sjukt system av rashierarki, skapat av och vidmakthållet av det vita Europa och dess sidoskott USA, Australien och Sydafrika.

Kvinnlig

Den mänskliga framtiden, om det överhuvudtaget ska bli en framtid, kommer att vara kvinnlig. Med kvinnlig menar jag att vi måste göra oss av med det patriarkat som har format vår värld under tusentals år, och fortsätter att forma den. Återigen bör detta inte förväxlas med liberalismens eller ”tredje vågens” feminism; de är ljumma versioner som accepteras av den dominerande kulturen. I stället bör vi omfamna en radikal feminism som förkastar den hierarki och det våld som den patriarkala dominansen är beroende av.

Vi kommer inte att framgångsrikt göra oss av med ett hierarkiskt system om vi inte gör oss av med alla. Att hålla fast vid ett system som är beroende av att en grupp har dominansanspråk över en annan undergräver förmågan att utforma en anständig framtid. Vi bör nedrusta varje system som grundas på dominans.

Grön

Vår strävan efter att exploatera den levande världen grundas på antagandet att människor har rätt att dominera. Denna tro grundas på föreställningen att vi är den överlägsna arten och har rötter i antingen teologiska eller sekulära dogmer. Vare sig vi tror att den stora hjärnan kommer från Gud eller blivit till genom evolution är vi den intellektuellt mest utvecklade utav alla arter. Men är att vara smart det enda värdet inom den mänskliga familjen? Rangordnar vi varandra endast på basis av intellektuell förmåga? Vi begriper att ingen har rätten att dominera en annan enbart med grund i påståendet att man är smartare. Ändå behandlar vi världen som om vår status som den smartaste arten är allt som krävs för att få dominera allting annat.

Röd

Om vi lägger åt sidan fantasierna om kapitalismen som de ekonomiska läroböckerna förmedlar och tar itu med den verkliga världen, förstår vi att kapitalism är ett system som koncentrerar rikedom. Det är ett system som tillåter en liten mängd personer att dominera både ekonomiskt och på ett plan av politiskt beslutsfattande. Det är ett system som gör narr av vår påstådda förpliktelse till moraliska principer (med rötter i solidaritet) och politiska principer (med rötter i demokrati). Inom kapitalismen är dominans självrättfärdigande – om man kan samla ihop en förmögenhet kan man dominera utan att bli ifrågasatt, och det trumfar alla andra värderingar.

Svart

Även om de värsta juridiska och sociala praktiker som definierade och upprätthöll den vita rasens så kallade överlägsenhet i hundratals år har rensats bort, har den vita delen av världen aldrig gjort upp räkningen med den icke-vita världen. I stället har man föredragit att hålla fast vid sin oproportionerligt stora del av världens rikedomar. Denna sviktande moral resulterar i att vithetens materiella verklighet och ideologiska makt består. Under de senaste årtiondena har den dock anpassats till att bevilja vissa privilegier till några av de tidigare exploaterade folken – så länge som systemets dominanslogik inte utmanas. Vi har inte tagit itu med detta eftersom det, ärligt talat, skulle innebära en dramatisk omfördelning av välståndet. Omfördelningen skulle vara både intern inom samhällen och global och skulle innebära en dramatisk förändring av den vita självuppfattningen.

Kvinnlig

Det kommer inte som en överraskning att den manliga dominansens hierarkiska underlag har kvarstått: att erkänna patriarkatets existens är att erkänna att den dynamik av dominans/underordning som finns inom patriarkatet, som man påstår sig förkasta, är djupt inbakad i livets struktur, inklusive i sexualiteten. Att ta den feministiska kritiken på allvar är att skaka om vår dagliga tillvaro. Men att systemet ger ett begränsat antal kvinnor tillgång till elitcirklarna så länge som de accepterar dominanslogiken är inte att undergräva patriarkatet.

Denna skiss över en radikal politik innebär inte att alla alltid måste vara inblandade i organisationen av dessa problem, det skulle vara omöjligt. Denna korta sammanfattning av systemen av dominans/underordning fångar heller inte varje relevant fråga. Men, för de som påstår sig bry sig om social rättvisa och ekologisk hållbarhet, vill jag understryka några enkla poänger: Alla analyser måste ta hänsyn till alla dessa aspekter av livet. Om din analys inte gör det, då är din analys ofullständig. Och en ofullständig analys kommer inte att ligga som grund för en faktisk och meningsfull förändring. Varför?

Om berättelsen om en mänsklig framtid inte är grön, finns det ingen framtid. Om berättelsen inte är röd, kan den inte vara grön. Om vi lyckas omstrukturera vår värld i enlighet med nya upptäckter och djupare förståelse för ekologi och ekonomi finns det en chans att något går att rädda. Men det finns ingen möjlighet för oss att kunna fortsätta som vanligt; vårt långvariga antagande om oändligt expanderande rikedom måste överges medan vi justerar våra förväntningar.

Det innebär att vi måste börja berätta en historia om att leva med avgörande mindre utav allting. Den gröna och den röda berättelsen är en historia om begränsningar. Om vi ska hålla fast vid vår mänsklighet i en tidsålder av åtstramning, måste de begränsningarna accepteras av alla, och alla måste dela bördan. Och den berättelsen fungerar endast om den är svart och kvinnlig. Det kommer inte att bli någon framtid över huvud taget om vi inte förkastar den ekologiska exploateringens och kapitalismens dominanslogik. Och framtiden kommer inte vara värd att leva i om vi inte gör oss av med den vita överlägsenhetens och patriarkatets dominanslogik.

När någon säger: “Det viktigaste just nu är att fokusera på ekologisk hållbarhet”, måste vi tydliggöra att sådan hållbarhet är omöjlig inom kapitalismen. När någon säger: ”Det viktigaste just nu är en stabil ekonomi”, måste vi tydliggöra att ett äkta sådant tillstånd är inte intressant för vit överlägsenhet och patriarkatet. När någon säger: ”Detta tal om hållbarhet betyder lite för de människor som lider i dag”, måste vi förtydliga att uppnådd social rättvisa inom ett snabbt dalande system är en dödsdom för kommande generationer, då alla dessa problem måste hanteras samtidigt.

Att ta sig igenom dagen är inte målet. Tankespråket ”En dag i taget” är kanske nyttigt för en individ som återhämtar sig från ett beroende, men det är en återvändsgränd för en art på randen till dramatiska och potentiellt oåterkalleliga förändringar.

På liknande sätt räcker det inte med att ta itu med en särskild fråga åt gången. ”Ett trasigt system åt gången” må vara en förnuftig politisk korttidsstrategi i en stabil värld där det finns tid för en lång förändringsbana, men det är en återvändsgränd i den ostabila värld vi lever i.

Ett förtydligande: Inga av dessa observationer är argument för förlamning och passivitet. Jag påstår inte att det inte finns något att göra, inget värt att göra, inget som kan göras för att saker och ting ska förbättras. Det jag säger är att det inte går att undvika ett allvarligt skifte, en förändring som omfattas av termen ”kollaps”. Det som kan göras kommer att vara värt att göra bara om vi accepterar denna verklighet – i stället för att fråga ”Hur kan vi rädda allt detta?” bör vi fråga ”Hur kan vi hålla fast vid vår mänsklighet medan allt detta förändras?”

Livet blir faktiskt enklare när man ger upp försöken att trolla fram magiska lösningar. Det som kan göras blir lättare att förstå: Lär dig att leva med mindre. Ge upp det tomma pratet om ”medveten kapitalism”. Ta steget över de ras-, etnicitets-, klass-, och religionsgränser som håller människor åtskilda. Se till så att både offentliga och privata rum är fria från mäns våld. Inse att byggandet av lokala nätverk och institutioner som förhöjer återhämtningsförmågan är centrala för allting man försöker företa sig.

Känns det för tungt att bära? Det är för tungt att bära. Oavsett hur svaga vi än är förtjänar ingen av oss det här. Vi borde inte bära denna börda. Men det är vi människor som kollektivt har lett oss hit. Vi har gjort det under lång tid, årtusenden, ända sedan vi uppfann jordbruket och tog steget bort från den rätta relationen till den levande världen.

De dåliga nyheterna: Resultaten av våra misslyckanden samlas på hög. Det kan hända att vi denna gång inte kommer undan, så som vi gjort många gånger förr.

De goda nyheterna: Vi är inte de första människorna som tagit sig en ordentlig titt på verkligheten och fortsatt arbetet med att återvända till den rätta relationen.

Vi måste förkasta berättelser om mirakel som sker i sista minuten, vare sig de är av gudomligt eller tekniskt ursprung. Magiskt tänkande kan inte bidra med någonting alls. De nya berättelserna kräver fantasi, men en fantasi som är bunden till ekosfärens fysiska begränsningar. De historier som får oss att tro att det overkliga kan bli verkligt är självbedrägliga, inte fantasifulla. De hjälper oss inte att förstå oss själva och vår situation. I stället erbjuder de den illusoriska tryggheten hos falska förhoppningar.

Några fler goda nyheter så här på slutet: Var tacksam om ditt hjärta är tungt och din sorg bortom möjligheten att läka. Att känna den sorgen innebär att vi konfronteras med sanningen om vår fallna värld. Vi är inte räddade och kanske kommer vi inte att kunna rädda oss själva. Men vi bejakar vår mänsklighet när vi ställs inför det som är för tungt att bära. Vi gör oss förtjänta av rätten att hoppas just i det ögonblick då vi ställs inför den plågsamma insikten om att hoppet är förlorat.

Fakta: 

Robert Jensen är författare, forskare och professor i journalistik vid University of Texas i Austin.

Översättning: Mariana Filip

Annons

Rekommenderade artiklar

Journalistikens kollaps och kollapsens journalistik

Klimatkriserna talar sitt tydliga språk: Vi måste förändra vårt sätt att leva. Robert Jensen, professor i journalistik, menar att journalistiken har en nyckelroll att spela i denna förändring.

Göteborgs Fria

© 2018 Fria.Nu