”Vi människor är ett episkt misslyckande” | Fria.Nu

Fördjupning


Robert Jensen
  • När det kommer till industrin av sexuell exploatering och existerande argument som påstår att bland annat pornografi är verktyg för egenmakt och frigörelse måste vi protestera. De är inget annat än vanföreställningar, menar Robert Jensen som menar att det bedövar vår förmåga till empati och solidaritet med andra.
Fria.Nu

”Vi människor är ett episkt misslyckande”

Kort och gott kan vi konstatera att vi är ett epic fail, konstaterar amerikanske journalistikprofessorn och forskaren Robert Jensen. Med avstamp i själva kärnan till vad han kallar patologisk patriarki och vårt ständiga stångande mot en vidöppen ekologisk dörr ställer han sig frågan om vi med våra stora hjärnor är en evolutionär återvändsgränd?

På internetspråk kan termen Epic fail användas hånfullt eller för att uttrycka sympati. Ett misslyckande av stora proportioner kan kallas ”episkt”, antingen för att förlöjliga eller för att uttrycka sin medkänsla med någon som misslyckas så fullständigt. (Men eftersom populärkulturens modenycker kommer och går i en allt snabbare fart, har jag fått veta att termen sedan länge är föråldrad och inte längre gångbar.)

Både den otrevliga och den medlidsamma aspekten kan användas här – vi bör kunna såväl skratta åt som tycka synd om den mänskliga arten. Men den ekologiska verklighet som ligger bakom min användning av termen är, till skillnad från kulturella modenycker, fortfarande relevant. Vår art är ett episkt misslyckande och omfattningen av vårt misslyckande växer för var dag som går.

Låt oss först erkänna ironin i allt detta: Livet på jorden är en jakt på energirikt kol, en konkurrens där vi människor har haft övertaget och nu har det övertaget lett till att livet på jorden förstörs. Vi är på första plats nu, och det visar sig att att vara på första plats på det här viset innebär att vi på lång sikt förlorar stort. Dessutom ser ”på lång sikt” i allt högre grad ut att bli en kort resa. Vårt största misslyckande är resultatet av vår största framgång.

Vår uppgift är att ställas inför en enkel fråga som har allvarliga konsekvenser: Är människan med den stora hjärnan en evolutionär återvändsgränd? Om svaret är ja, vad ska vi då göra med vår arts återstående tid här på jorden?

Homo Sapiens går mot sitt slut

Homo sapiens dominans över planeten närmar sig sitt slutskede och det handlar inte om någon inbillad science fiction-framtid. Istället är det ett resultat av dagens resursutvinning och avfallsproduktion. Vi kan inte exakt förutsäga hur dessa flöden av multipla, ekologiska kriser kommer att sluta, men tendenserna talar sitt tydliga språk. Vår uppgift är inte att lista ut hur man upprätthåller illusionen av mänsklig kontroll över ekosfären – det var alltid en illusion, även när vi verkade vara mer framgångsrika – men i stället, för att citera min vän Jim Koplin, ”att lära oss att lämna den här jorden med värdigheten i behåll”.

Vi är skyldiga oss själva och den levande världen ett sådant värdigt slut. Men innan vi fokuserar hur vi kan gå tillväga för att uppnå detta, måste vi undersöka hur vi kom till denna punkt i historien. Konfronterade med omfattningen av dessa ekologiska kriser, kommer många människor omedelbart att påbörja en diskussion om vilka åtgärder som kan vidtas för att ”lösa” problemen – något som jag tror är ett avgörande misstag.

Att undvika orsakerna till vårt episka misslyckande tenderar att leda till så kallade lösningar som är både ineffektiva och kontraproduktiva. Det finns problem utan lösningar, åtminstone om dessa lösningar verkar inom samma system ur vilket problemen uppstod.

Livet bortom lösningarna

Det är dags att tänka på livet bortom lösningar, något som kräver att vi dels får konfronteras med orsakerna till vårt episka misslyckande och dels får utstå den förtvivlan som är resultatet av att vara så uppriktig. Det är en process som är lika mycket emotionell som intellektuell och som är möjlig bara om vi känner medlidande med oss själva och varandra – ett medlidande grundad i en kärlek till de specifika platser som vi kallar hem, som är en del av det större planetariska hemmet.

Det kan låta konstigt att börja prata om kärlek i denna analys, men fundera över Fjodor Dostojevskijs insikt om att ”den aktiva kärleken i jämförelse med den som man upplever i sina drömmar är hård och skrämmande”. Vi har många fruktansvärda sanningar att ställas inför, varav ingen kommer att lösas genom att drömma.

Jag vill hävda att en sådan kärlek kräver att vi omfamnar såväl feministiska som ekologiska världssyner i deras radikala former. Detta är ett jättejobb i en kultur som antingen avvisar feminism eller, i bästa fall, accepterar en urvattnad liberal/postmodern version av den; och antingen avvisar ekologiskt tänkande eller, i bästa fall, accepterar en urvattnad miljövänsversion av den. En värdig framtid för människor är möjlig endast om vi har modet att agera utifrån dessa radikala idéer. Jag återkommer till dessa idéer, men först är det dags för en kort självbiografi.

Patriarkatets patologi

Min intellektuella och politiska karriär började med en feministisk kritik av den dynamik av dominans och underordning som ligger till grund för industrierna för sexuell exploatering (pornografi, prostitution, striptease). Denna mitt livs första politiska projekt tvingade mig att ta itu med patriarkatet på den mänskliga existensens mest intima nivå: sexualiteten. Jag konfronteras inte bara med de sätt på vilka män rutinmässigt socialiseras till att bli sexuellt upphetsade av kontrollen över och förnedringen av kvinnor, men också med det speciella sätt som en sådan skolning hade slagit rot i min egen kropp. När denna grymhet väl blev synlig för mig, blev det omöjligt att behandla projektet som ett rent akademisk företag. Mitt eget liv började handla om att analysera patriarkatets patologi.

Min intellektuella och politiska karriär avslutas med fokus på de flöden av multipla, ekologiska kriser som definierar människans plats i ekosfären – i dag och inom den överskådliga framtiden. Det betyder att jag nuförtiden tillbringar större delen av min tid med att brottas med den dynamik av dominans och underordning som kännetecknar vår arts relation till den större världen. Alla våra liv är beroende av att analysera patologin som ligger till grund för den dystopiska mardröm vi befinner oss i.

Det är vad min karriär har handlat om: att fundera över och analysera konsekvenserna av den mänskliga naturens värsta sida – viljan till dominans, oavsett hur det påverkar andra människor eller andra levande varelser.

Som ni kanske förstår, tillbringar jag inte mycket tid med att skutta ned för gatan visslande på en glad melodi, vilket också är anledningen till att jag är en av de mest mentalt friska människor jag känner. Om det verkar kontraintuitivt att någon som fokuserar på det orättvisa och ohållbara i vårt samhälle, från det personliga till det planetariska, påstår en sådan sak om sin psykologiska hälsa – tänk bara på all den intellektuella och emotionella energi jag slipper slösa bort på förnekelse.

Bevisen på den systematiska förtviningen av vår mänsklighet och den oåterkalleliga kollapsen av våra ekosystem finns överallt runt omkring oss. De tornar upp sig på ett sätt som är omöjligt att ignorera, och ändå förbrukar de flesta människor enorma mängder energi på att hålla dessa realiteter borta.

Befriad från det (eller åtminstone ganska befriad), behöver jag inte slösa tid på de system av vanföreställningar som människan skapar för att undvika sanningen.

System av vanföreställningar

Vad menar jag med system av vanföreställningar?

När det kommer till industrin av sexuell exploatering, tänk bara på alla argument – vanligen påverkade av antingen konventionell liberalism eller någon version av postmodernism – som påstår att pornografi, prostitution och striptease är verktyg för egenmakt och frigörelse. De är vanföreställningar, vilket kan bevisas genom att ställa enkla frågor: Om vi levde i en värld med rättvisa mellan könen, inom ett större system av meningsfull social rättvisa, skulle människor kunna föreställa sig köpandet och säljandet av sexuell intimitet? Är rättvisa mellan könen tänkbar när en grupp människor (främst kvinnor och flickor, samt några sårbara pojkar och män) kan hyras eller köpas av en annan grupp av människor (nästan uteslutande män) för sexuell njutning?

När det kommer till de ekologiska kriserna, tänk bara på alla argument – vanligen påverkade av en ytlig förståelse av vetenskap som placerar fysik och molekylärbiologi över det mycket viktigare arbete som ekologer utför – som förlitar sig på teknologisk fundamentalism, tanken att vi kan alltid uppfinna oss ur våra bekymmer bara för att vi vill. De är vanföreställningar, vilket kan bevisas genom att ställa enkla frågor: Med tanke på att många av våra svåraste ekologiska kriser är resultatet av de oavsiktliga konsekvenserna av högenergi/högteknologi, varför skulle vi satsa våra förhoppningar på liknande saker? Varför skulle vi leta efter lösningar på våra problem genom att fortsätta tro på de naiva antaganden som har fördjupat problemen?

När vi bröt med naturen

Denna annorlunda värld måste centreras kring ett förkastande av den dynamik av dominans och underordning som har kännetecknat mänskliga samhällen under de senaste 10 000 åren. Det kanske är svårt att föreställa sig, men under vår arts 200 000-åriga historia har denna dynamik definierat bara den absolut senaste historien. De samhällen av jägare-samlare som var normen under merparten av människans historia var långt mer jämlika än de hierarkier vi nu uppfattar som normala i mänskliga sociala organisationer.

Ekologiskt sett, kom artens grundläggande brytning med naturen när vi började bruka jorden. Medan jägare-samlare kunde skada det lokala ekosystemet på begränsade sätt, innebar övergången till jordbruk och domesticeringen av djur att människor för första gången dramatiskt kunde förändra ekosystemen, vanligtvis med negativa konsekvenser.

Även om det har funnits bättre och sämre jordbruksmetoder historiskt sett, har jorderosion varit ett konsekvent inslag i agrikultur. Det gör jordbruket till det första steget i befästandet av en ohållbar mänsklig ekonomi baserad på utvinning, något som i dag har nått sina mest farliga nivåer av energiutvinning i form av hydraulisk spräckning (så kallad frackning), oljesand och djuphavsborrning.

Utvecklingen av patriarkatet

Socialt sett, är utvecklingen av patriarkatet knuten till brukandet av jorden och domesticeringen av djur. Den kommunala och kooperativa etiken i samhällen med jägare-samlare ersattes med idéer om privat ägande och fädernearv som ledde till att män började kräva äganderätt över kvinnor. Även om den moderna feminismen framgångsrikt har utmanat denna institutionaliserade manliga dominans, på vissa fronter på vissa platser, har dynamiken av dominans/underordning visat sig svår att hålla tillbaka i vardagslivet, särskilt i sexualiteten, vilket leder till oerhört höga nivåer av sexuellt våld.

De politiska, ekonomiska och kulturella system som utgör kärnan av samtidens orättvisor – nationalstater i ett imperialistiskt system, kapitalism och rasism härstammar ur samma dynamik av dominans och underordning. Kapitalismen är kanske den mest perverterade, med dess försök till moraliskt rättfärdigande: Eftersom den mänskliga naturen är oföränderlig samt girig och egennyttig, får vi lära oss, måste världsekonomin organiseras kring denna girighet även om den lämnar hälften av världens befolkning i misär och resulterar i en ekosfär på gränsen av kollaps. Med tanke på att vi under 95 procent av homo sapiens historia och 99,9 procent av hominidernas historia utvecklades i kooperativa sammanhang där en mycket annorlunda uppsättning normer definierade oss, bör vi vara skeptiska när vi hör påståenden om att det vita, kapitalistiska patriarkatet och naturresursförbrukande ekonomier är tingens naturliga ordning.

Men om vi ska ta evolution genom naturligt urval på allvar, då finns det en annan fråga om den mänskliga naturen som vi inte kan undvika. Människans stora hjärna utvecklades till den grad att våra kognitiva kapaciteter tillät oss att exploatera planetens kol på nya sätt, först genom jordbruk och, så småningom, den industriella modell som bygger på fossila bränslen.

Det är svårt att föreställa sig varför människor inte skulle ha använt denna kognitiva förmåga. När vi först använde denna intelligens för kortsiktig vinning, kunde vi inte förutse de långsiktiga konsekvenserna. Så, med tanke på vår framgång när det kommer till exploateringen av energi, var allt detta skrivet i stjärnorna? Utan att dyka ner i den urgamla debatten om determinism kontra fri vilja, verkar det som vi befinner oss vid denna kritiska punkt som ett resultat av skeenden som inte kunde sluta på annat vis.

Detta är ett försök att förstå hur vi hamnade här, för att förhoppningsvis ge oss vägledning om våra beslut om framtiden. Vår förmåga att exploatera varandra och den större världen är en del av den mänskliga naturen, den som har varit dominerande under den senaste tiden. Men vi måste acceptera att dessa metoder för kontroll och dessa konsumtionsnivåer, som verkligen är produkter av denna aspekt av vår natur, inte bara är oförenliga med mänsklig värdighet, utan också ett hinder för upprätthållandet av en storskalig mänsklig närvaro på planeten i en moraliskt acceptabel form.

Om vårt mål är sann frigörelse för hela skapelsen är detta en oundviklig insikt.

Reflektioner

Min vän Jim Koplin, den som ville att vi skulle lära oss att lämna jorden med värdigheten i behåll, gjorde just det i december 2012, vid 79 års ålder. Jim var den första mannen jag träffade som var engagerad i feministisk kritik av pornografi och sexuell exploatering, och det var genom mina 24 år av samtal med honom som jag kom att förstå detta flöde av multipla, ekologiska kriser. Mer än någon annan i min vänkrets var han villig att konfronteras med dessa realiteter. Som ett resultat vaknade han upp varje dag i ett tillstånd av djup sorg.

Jag minns att han använde den frasen i ett samtal några dagar efter 11 september 2001. Jag hade kastat mig huvudstupa i antikrigsrörelsens försök att stoppa de amerikanska invasioner som skulle komma efter attacken. Jim deltog på utkanten av rörelsen, men hans eget arbete förblev koncentrerat på långsiktigt samhällsbyggande. Jim var inte känslokall vad gäller förlusten av liv under den dagen, men han var inte rädd för att påpeka att offren från attacken inte var något ovanligt i en värld uppbyggd kring en dynamik av dominans och underordning. Jim berättade att han, när han vaknade den 12 september, kände sig inte märkbart annorlunda än föregående dag. ”Jag vaknar varje morgon i ett tillstånd av djup sorg”, sade han.

Efter min första något skeptiska reaktion, insåg jag att han menade det bokstavligen. Jag hade alltid vetat att Jim djupt kände smärtan i världen och världens smärta på ett sätt som var svårt att formulera. Detta är vad det innebär att möta världen ärligt, berättade han för mig, att inte värja sig för det skrämmande. Han trodde att vi var skyldiga att behålla vårt förstånd så att vi kunde agera ansvarsfullt för rättvisa och hållbarhet.

Jim sade också att det inte fanns någon mall för hur man kan leva enligt dessa värderingar i världen. Han trodde på att omfamna sorgen, inte bara för att det var rätt sak att göra, utan därför att det möjliggjorde en starkare uppskattning av glädjen.

Porr är hur världens slut ser ut

I föreläsningar som jag brukade hålla om ämnet, påstod jag ibland att ”pornografi är hur världens slut ser ut”. Naturligtvis menade jag inte att pornografi skulle leda till världens undergång. Snarare ville jag peka på att dagens pornografi bedövar konsumentens förmåga till empati och solidaritet med andra – två egenskaper som möjliggör ett anständigt mänskligt samhälle.

När dessa aspekter av vår mänsklighet övertas av en självcentrerad, känslomässigt avtrubbad njutningslystnad, blir det omöjligt att föreställa sig social rättvisa. Lika omöjligt blir det att föreställa sig ekologisk hållbarhet – åtminstone inte om denna självcentrerade, känslomässigt avtrubbade njutningslystnad leder till att vi stödjer en ohållbar naturresursförbrukande ekonomi. Vår kollektiva förmåga att känna empati med andra levande varelser eller agera i solidaritet kommer då att förtvina.

Om dessa förmågor går förlorade, kommer mänskliga samhällen att bli alltmer omänskliga och planeten kommer inte att kunna upprätthålla dessa samhällen i all evighet.

Vad kan vi göra för att ändra denna utveckling? I stället för att försöka mig på ett eget kärnfullt slut, tänker jag vända mig till Dostojevskij och avsnittet ur vilken termen ”aktiv kärlek” kommer:

”Jag är ledsen att jag inte har något mera trösterikt att säga er, ty det är ju så att den aktiva kärleken i jämförelse med den som man upplever i sina drömmar är hård och skrämmande.

Den drömda kärleken vill ha snabba stordåd, som raskt kan utföras och är synliga för alla. [...]

Den aktiva kärleken – det är arbete och uthållighet och för somliga kanske rentav en hel vetenskap.”

Författare, forskare och professor i journalistik vid University of Texas i Austin

Översättning: Mariana Filip

Citatet är hämtat ur Dostojevskijs Bröderna Karamazov, i översättning av Staffan Dahl (1986, Wahlström & Widstrand: Stockholm, s. 68–69).

Annons

Rekommenderade artiklar

Journalistikens kollaps och kollapsens journalistik

Klimatkriserna talar sitt tydliga språk: Vi måste förändra vårt sätt att leva. Robert Jensen, professor i journalistik, menar att journalistiken har en nyckelroll att spela i denna förändring.

Göteborgs Fria

© 2021 Fria.Nu