Är du en av oss som anser att en tillförlitlig samhällsjournalistik är nödvändig i ett samhälle som eftersträvar demokrati? Då kännetecknas 2000-talet av dåliga nyheter som bara blir sämre. Tycka vad man vill om traditionell reklamfinansierade nyhetsmedia, men upplösningen av denna affärsmodell har resulterat i färre professionella journalister som får skäligt betalt för att skriva originalreportage. Journalistiken kan inte blomstra utan journalister som får tiden och resurserna till att arbeta journalistiskt, och det är orealistiskt att tro något annat.

Är du en av dem som bryr sig om en stabil mänsklig närvaro på planeten? Då kännetecknas 2000-talet av dåliga nyheter som bara blir sämre. Vad man än tycker om en högenergi/högteknologisk civilisation, står det numera klart att vi börjar närma oss planetens fysiska begränsningar.­ Dagens konsumtionsnivåer, som utarmar planetens ekologiska kapital i en takt som är långt bortom ­ersättningsnivåerna, kan helt enkelt inte behållas.

Vi har inget annat val än att ta itu med journalistikens kollaps – men det finns också behov för en kollapsens journalistik. Det har visat sig tydligt att ekonomiska förändringar tvingar fram en förändring av journalistiken som yrke. Nu är det dags att inse att de otaliga störtfloderna av klimatkriser borde tvinga fram en ännu mer dramatiskt förändring av journalistikens mission.

Det är dags för en apokalyptisk journalistik.

Journalistikens grunder: ideal och begränsningar

Internet erbjuder en ökande mängd material av journalistisk typ. Mot denna bakgrund blir en definition av ”verklig” journalistik särskilt viktig. I ett demokratiskt system och under ideala förhållanden bör journalistik vara en kritisk, oberoende källa för information, analys och varierande åsikter. Nyckelorden här är ”kritisk” och ”oberoende”. För att uppfylla löftet om en fri press måste journalister vara villiga att kritisera specifika personer och politiska hållningar inom systemet som dessa verkar inom. Journalister måste också vara så oberoende som möjligt från begränsande influenser. I den definitionen av journalistik ingår en syn på demokrati som något mer än att enbart rösta mellan partier som representerar ungefär likadana program. Meningsfull demokrati inbegriper meningsfull medverkan.

Följande text kommer att fokusera på vad som vanligtvis kallas mainstream­media, alltså reklamfinansierad nyhetsmedia. Dessa journalister arbetar för dagstidningar, tv-kanaler och företagsägda plattformar på internet. Den stora majoriteten fortsätter att hämta sina nyheter från dessa mainstreamkällor trots existensen av olika typer av oberoende och alternativ journalistik av varierande kvalitet.

Det behövs alternativ till mainstreammedias traditionella affärsmodell. Men modellens begränsningar, med sin ­ideologi av neutralitet, balans och objektivitet som syftar till att bibehålla status quo, bör också konfronteras. Är det möjligt att skapa förutsättningar under vilka journalistiken – kritisk och oberoende på riktigt – kan blomstra i dessa svåra tider?

Religion kan bidra med ett hjälpsamt ordförråd även hos en sekulär institution som journalistiken. Jag vill därför prova de teologiska begreppen om kunglig, profetisk och apokalyptisk tradition i denna essä. Observera, leken med de här begreppen ska inte tolkas som stöd till någon religiös tradition, eller ens till religion i allmänhet.

Kunglig journalistik

Majoriteten av dagens företagsägda ­reklamfinansierade mainstreamjournalistik är kunglig journalistik. Begreppet ”kunglig” används här som en beskrivning av ett system där makten är centraliserad och vanligt folks behov är marginaliserade. Det är alltså inte en beskrivning av ett särskilt styrelseskick. Den kungliga traditionen är kännetecknande för det antika Israel, det romerska riket, europeiska monarker eller dagens USA – samhällen i vilka de med koncentrerad rikedom och makt kan ignorera de behov som majoriteten av befolkningen har.

Teologen Walter Brueggemann menar att detta kungliga medvetande fick fotfäste efter att antikens Israel hamnade i ett tillstånd av tumult när Salomon störtade Moses. Den nya maktkoncentrationen utvecklades genom alla priviligierade sektorer och sipprade ner till en bredare publik som accepterade den kungliga makten.

Nästan all företagsägd reklamfinansierad mainstreamjournalistik kan då uppfattas som kunglig journalistik. Det är en journalistik som saknar den fantasi som krävs för att nå bortom det ramverk som de dominerande maktsystemen har satt upp. CNN, MSNBC och FOX News praktiserar alla kunglig journalistik, liksom The New York Times. Detta betyder inte att något gott aldrig kommer ur dem, eller att de inte anställer journalister som är kapabla till att utmana den kungliga organisationen. Termen demonstrerar i stället dessa institutioners brist på den fantasi som krävs för att med jämna mellanrum ta steget ut ur det kungliga medvetandet.

Dagens kungliga medvetande definieras av obestridliga förpliktelser mot en högenergi/högteknologisk världssyn, inom en hierarkisk ekonomi, driven av en imperialistisk nationalstat. Dessa teknologiska, ekonomiska och nationella fundamentalismer skapar en särskild berättelse om oss själva, en berättelse som uppmuntrar tron att vi kan få vadhelst vi vill ha utan några skyldigheter till andra människor eller andra levande ting, och att vi förtjänar detta.

Profetisk journalistik

Med tanke på de flerfaldiga kriser som de nuvarande politiska, ekonomiska och sociala systemen har gett upphov till är journalistikens ideal i behov av en profetisk journalistik.

När vi skalar bort storhetsvansinnet och föreställningarna om det övernaturliga från det profetiska kan vi i stället se det som något som avslöjar orättvisor, en vilja att både konfrontera de mäktigas missbruk och att kännas vid vår egen delaktighet. För att tala profetiskt måste man först se sanningen – både sanningen om hur vår värld är strukturerad i system som skapar orättvisa och ohållbara förhållanden, och den om hur vi som lever i de priviligierade delarna av världen är en del av de systemen. Att tala profetiskt är att vägra vända sig bort både från vad vi upptäcker och från vår egen roll i dessa system. Vi måste konfrontera makten, och oss själva.

Många av de gamla profeterna förkastade jakten på rikedom och makt och argumenterade för centraliseringen av vänlighet och rättvisa. De dömde ut korrumperade ledare och pekade samtidigt ut de priviligierade i samhället som hade vänt sig bort från kraven på rättvisa. Forskaren och aktivisten rabbi Abraham Joshua Heschel avslutar sin analys av dessa profeter på följande vis:

”Framför allt påminner profeterna oss om ett folks moraliska tillstånd: Få är skyldiga, men alla är ansvariga. Om vi erkänner att individen i någon mån är betingad eller påverkad av samhällsandan, ja då avslöjar individens brott samhällets korruption.”

Walter Brueggemann uppmuntrar predikanter att se sig själva som ”handledare i den profetiska traditionen”, en uppdragsbeskrivning som även gäller andra intellektuella yrkesgrupper, inklusive journalister. Han menar att det inte handlar om intellektuella som pådyvlar andra sina åsikter och ideal, utan snarare om att kunna förstå sammanhangen: ”När vi ser helheten kommer det att krävas att vi sätter namn på de problem som definierar oss: miljömissbruk, likgiltighet för våra grannar, långvarig rasism och njutningslysten konsumism.”

Inget av det här kräver att journalister stödjer särskilda politiker, partier eller politiska program; vi behöver inte journalister som bedriver propaganda. Journalister bör sträva efter verkligt oberoende. Detta oberoende ska dock inte förväxlas med den skenbara neutralitet som fångar in mainstreamjournalister i de ideologiska fållor som bestämts av makthavarna. Än en gång: verkligt oberoende innebär förmågan att kritisera själva systemet och inte endast de värsta missbruk som de mäktiga gör sig skyldiga till inom det systemet.

Klimatsituationen

Låt oss lägga journalistikanalysen på is för att istället fundera över det större sammanhang i vilket journalistiken verkar. Journalistiska ideal och normer bör förändras då historiska tillstånd förändras, vilket i dag innebär att våga möta tuffa frågor om ekologisk hållbarhet.

Det finns omfattande bevisning som hjälper oss att utvärdera ekosfärens hälsa – den ekosfär som våra liv är beroende av – som leder till en oroande slutsats: Livet som vi är vana vid det är nästan över. Alltså, det högenergi/högteknologiska liv som vi i välborna samhällen lever är en återvändsgränd. Det finns en växande insikt om att vi har stört planetariska krafter på sätt som vi inte kan kontrollera och heller inte till fullo förstår. Vi kan inte förutse de tider och platser där dramatiska kollapser kommer att ske, men vi vet att det levande system som vi är beroende av håller på att kollapsa.

Verkar det teatraliskt? Överdrivet alarmistiskt? Det räcker ju med att titta på något av de avgörande måtten på ekosfärens hälsa – utarmning av grundvatten, förlust av matjord, kemiska föroreningar, ökande gifthalter i våra egna kroppar, antalet och storleken på ”döda zoner” i världshaven, ökande utrotning av arter och minskning av den biologiska mångfalden – för att se att det är dåliga nyheter. Lägg till det de ekologiska krisernas urmoder – global uppvärmning, klimatförändringar, klimatstörningar – och det står klart att vi håller på att skapa en planet som inte kan försörja en storskalig mänsklig närvaro, som lever enligt denna kulturs föreställning om det goda livet, i all oändlighet

Det betyder att vi har problem, och inte i någon inbillad science fictionframtid men i vår nuvarande verklighet. Vi kan inte låtsas att det räcker med att mixtra med befintliga system för att fixa miljöproblemen, det som krävs är betydande förändringar av vårt levnadssätt. Och när sådana förändringar väl sätter in kommer det inte att spela någon roll var i den sociala och ekonomiska hierarkin du befinner dig. Pengar och makt kan eventuellt skydda något från de svåraste konsekvenserna av dessa förändringar, men det kommer inte att finnas någon permanent flykt. Vi lever vare sig i stabila samhällen eller på en stabil planet. Vi kan möjligtvis känna oss säkra och trygga på specifika ställen vid vissa tidpunkter, men det är svårt att tro på en kollektiv säkerhet och trygghet.

Kort sagt, vi lever i apokalyptiska ­tider.

Apokalyptiskt prat

Låt mig vara tydlig: att tala apokalyptiskt behöver inte begränsas till föreställningar om att världen kommer att gå under enligt en viss tidtabell eller i enlighet med någon gudomlig plan. Det grekiska ordet ”apokalypsis” betyder avtäckande, lyftandet av en slöja, ett avslöjande av något dolt för dem flesta, en insikt om klarhet.

Att tala apokalyptiskt handlar då först och främst om att fördjupa vår förståelse av världen, att se igenom makthavarnas bländverk. I vår propagandamättade värld (tänk på mängden reklam, PR och marknadsföring vi bombarderas med varje dag), är det alltid en kamp att komma fram till den typen av klarhet om herraväldets natur.

Apokalyptiskt tänkande kommer att tvinga oss konfrontera de kriser som är resultatet av koncentrationen av pengar och makt, och att reflektera över vår egen roll i dessa system. Apokalyptiskt tänkande kräver stort mod och engagemang av oss. Det är en process som hjälper oss att urskilja nya riktningar snarare än att ge definitiva svar.

Än en gång: ”Apokalyps” i denna kontext betyder inte sjöar av eld, floder av blod eller kroppar som lyfts upp till himlen. Växlingen från det profetiska till det apokalyptiska kan däremot markera punkten då det inte längre är möjligt att hoppas på livskraften hos befintliga system och vi istället måste börja tänka i dramatiskt nya banor. Att åberopa apokalypsen är att erkänna att något går mot sitt slut. Det handlar inte om hänförelse, utan om en spricka som allvarlig nog för att ändra spelets hela karaktär.

Apokalyptisk journalistik

Det profetiska hjälper oss att analysera det historiska ögonblick vi befinner oss i, men det grundas i en underförstådd tro på att systemen i vilka vi lever kan omformas för att stoppa de värsta konsekvenserna av det kungliga medvetandet. Men tänk om det inte längre är möjligt? Då är det dags att börja ­fundera på vad som finns på den andra sidan. Dessa två betraktelsesätt motsäger inte varandra eftersom ingen kan förutspå framtiden; folk borde inte vara rädda för att tänka profetiskt och apokalyptisk på en och samma gång. Vi kan utforska omedelbara förändringar inom befintliga system och samtidigt fundera över nya system.

Att ställa det profetiska inför det kungliga medvetandet utlovar varken snabba förändringar eller en bekymmerslös framtid, men det antyder att en katastrofal kurs kan korrigeras. Men tänk om berättigandet för sådant hopp går upp i rök? När man inte har lyssnat till de profetiska varningarna, vad blir då nästa steg? Här behövs en apokalyptisk sensibilitet.

Fred Guterl, chefredaktör för den populärvetenskapliga tidskriften Scientific American, räds inte en rättfram diskussion om de utmaningar som människan ställs inför: ”Det finns ingen återvändo från vårt ­beroende av datorer och högteknologisk medicin, jordbruk, elproduktion och så vidare, utan att det orsakar stort mänskligt lidande – såvida man inte vill minska världens befolkning med många miljoner människor. Vi är beroende av vår teknologi, men vår teknologi bär på fröet till vår egen undergång. Det är ett dilemma. Jag gör inte anspråk på att ha lösningen. Vi kan börja med att vara medvetna om problemet.”

Jag delar inte Guterls tekno–optimism, men den tycks mig vara annorlunda än den tekniska fundamentalism (den kvasireligiösa tron att användningen av avancerad teknologi alltid är en bra sak och att de eventuella problem som blir de oavsiktliga konsekvenserna av sådan teknik kan avhjälpas med mer teknik) som tror att människor kan uppfinna en väg ut ur vilket problem som helst.

James Lovelock, medlem i vetenskapsakademin The Royal Society, ligger närmare min egen bedömning. Lovelock är mest känd för sin ”Gaiahypotes” där både de levande och icke-levande delarna av jorden uppfattas som ett komplext system och en enda organism. Han föreslår att vi genast tar itu med vår krassa verklighet: ”1900-talets stora fest närmar sig sitt slut och om vi inte redan nu börjar förbereda vår överlevnadsutrustning kommer vi snart att vara bara ännu en art som nödtorftigt försöker existera på planetens få återstående beboeliga områden. … Vi borde vara denna planets själ och hjärta, inte dess sjukdom. Så låt oss vara modiga, sluta tänka på enbart mänskliga behov och rättigheter, och i stället se att vi har skadat den levande jorden och måste sluta fred med Gaia.”

Vi måste förkasta allt som förhindrar oss från att ärligt se på verkligheten, oavsett hur hård den är. Det måste bli det centrala i våra liv. Det är mycket att be om, både av människor och journalister. Men vad har vi för val? För att citera en av 1900-talets stora amerikanska författare, James Baldwin: ”Inte allting som vi står inför kan förändras, men inget kan förändras innan vi konfronterar det.”

Om vi tänker oss att Baldwin talar profetiskt, då skulle en apokalyptisk vädjan vara ”att berätta så mycket sanning som man står ut med, och sedan resten av sanningen, vare sig vi står ut med det eller ej.”

Den uppgiften är svår nog när människor är relativt fria att genomföra undersökningar och granskningar utan yttre begränsningar. Den apokalyptiska journalistik vi behöver kommer troligtvis uppstå på marginalerna, där folk inte är fångade av illusioner om neutralitet eller oroar sig för sin yrkesmässiga status.

[Infoga hoppfull avslutning]

Rubriken är inte en redigeringsmiss. Jag önskar att det fanns en enkel lösning, en optimistisk slutsats. Själv har jag ingen. Jag har aldrig hört någon annan forma någon heller . Att se på världen med öppna ögon i detta ögonblick i mänsklighetens historia innebär troligtvis att glömma allt vad enkelhet och optimism heter.

Den apokalyptiska traditionen påminner oss om att frånvaron av hopp inte behöver lämna oss helt hopplösa, att livet alltid också handlar om död, och sedan om förnyelse. Vi äger fortfarande förmågan att fortsätta berätta historier om kamp, även om vi saknar enkla, optimistiska lösningar och slutsatser. Våra berättelser förändrar inte den fysiska världen, men de har kapacitet att förändra oss. I den meningen hade poeten Muriel Rukeyser rätt när hon sade: ”Universum består av berättelser, inte av atomer.”

Att tänka apokalyptiskt handlar inte om att tappa tron på oss själva. Det handlar om att göra oss av med de arroganta berättelser som vi moderna människor har berättat om oss själva. Den historia som makten gillar att berätta – att dynamiken dominans/underordning runt vilken det moderna livet struktureras är naturlig och oundviklig – måste ge plats för berättelser om värdighet, solidaritet, jämlikhet. Vi måste motstå bekvämlighetens förförelse lika mycket som förtryckets grymhet.

De bästa journalisterna i vår tradition har uppfattat sig själva som ansvariga för att skildra berättelser om kampen för social rättvisa. I dag kan vi lägga till berättelser om kampen för ekologisk hållbarhet. Vårt hopp om en anständig framtid – egentligen hoppet om en framtid över huvud taget – beror på vår förmåga att berätta historier om hur vi kan leva i världen, istället för berättelser om hur människor har styrt världen.

Vare sig vi vill det eller inte är vi alla apokalyptiska nu.