”Det fiktivt goda är tråkigt” skrev filosofen Simone Weil. Citatet spelar en särskild roll i Backa teaters föreställning Acts of goodness. Möjligen för att på så sätt ursäkta den egna insatsen, eller peka på att projektet var dömt redan från start. För vem tror sig på allvar kunna definiera godhet, ens inom konsten? Finns det någonting överhuvudtaget som kan sägas vara rakt igenom gott, oavsett vilken tidsepok eller kultur fenomenet förekommer i?

Backa teater gör i alla fall det enda de kan göra: De ställer frågan på många sätt och får dessutom sin publik att tänka några varv extra.

Berättandet är till en början rappt och levande. Vi får till bombastisk musik signerad teaterns Jonas Redig följa tre historier som skildrar varsin godhetsakt, eller åtminstone en möjlig sådan. En yngling hjälper en misshandlad och naken man på spårvagnshållplatsen; en kvinna skänker dagligen småmynt till en tiggare utanför hennes port och blir nöjd med sig själv; en make unnar sin hustru en semesterresa, men vad planerar han egentligen att göra när hon är borta? Var och en av dessa berättelser visar sig innehålla fler bottnar än det tidigare anas.

Scenrummet är som vanligt när det rör Backa teater enkelt upplagt men innovativt. De tre händelseförloppen skiljs åt med tejpremsor på golvet, en avgränsning som inte alltid följs av rollfigurerna på scenen, som ideligen ställer varandra frågor och lånar rekvisita från grannen.

Fondväggens spegel har ett alldeles uppenbart syfte: Att visa oss att vi ser oss själva, inte bara händelser på en scen. Den får även teorin om spegelneuroner att dyka upp i medvetandet. Det vill säga dessa små element i våra kroppar som utgör grunden för vår förmåga att känna medlidande. Vi kanske inte vet exakt hur det känns att bli sparkad i ansiktet, men neuronerna hjälper oss att ändå uppleva obehag när vi ser det ske och att uppleva offrets smärta.

Och så långt allting gott. Det är fart i pjäsen, som ibland stannar upp för att på operavis låta oss ta del av textremsor på en digitalskärm. Där visas historier från människor i länder världen över, som regissör och manusförfattare Mattias Andersson har låtit intervjua under sitt omfattande researcharbete. Ämnet är förstås godhet och många av anekdoterna är gripande.

Men denna fart försvinner två tredjedelar in, och istället för den levande gestaltningen som andas, roar och oroar, sätter sig skådespelarna i en halvcirkel à gruppterapi-session, sedan turas de om med att gå fram till mikrofonen för att berätta en av de intervjuades minnen.

Naturligtvis har även detta sin poäng och naturligtvis finns det få uppläsare som kunde ha gjort det lika medryckande som Backas unga ensemble. Men pjäsen tappar onödigt mycket tempo, medan det som fångade åskådarna (moroten?) byts ut till en ren föreläsning kanske mer lämpad för högstadieklasser än några andra. Och är det inte en väl övertydlig poäng som görs när den romska ungdomens vittnesmål dränks i hög musik? Inte inför en klassrumsdiskussion, resonerar jag. Där är det förstås rent guld.

Ojämnheten till trots lyckas Acts of goodness ofta ställa frågor om godhet som människor i alla åldrar och i alla perioder av livet kan ta till sig. Det är ung, samhällsmedveten teater när den är som bäst, och jag råder er att se den.