Recension


Teater
Dödsdansen
Av August Strindberg
Regi Erik Ståhlberg
I rollerna Peter Harryson, Åsa-Lena Hjelm, Erik Åkerlind
Göteborgs Dramatiska Teater

  • Erik Åkerlind, Peter Harryson och Åsa-Lena Hjelm står för enastående skådespeleri i Dödsdansen.
Göteborgs Fria

Magnifikt spel i klassiker

Göteborgs Dramatiska Teater sätter upp Strindbergs Dödsdansen och bjuder på en uppsättning som präglas av humor och storartat skådespeleri, skriver Helena Krantz.

Göteborgs Dramatiska Teater återvänder här, i samarbete med Folkteatern och Stadsteatern, till en av de stora, August Strindberg. Dödsdansen skrevs för Intima Teatern och passar synnerligen väl i Göteborgs Dramatiska Teaters intima lokaler.

Mycket har sagts om August Strindberg. Sant är att han besatt förmågan att skriva intressanta och inte sällan komplexa roller som troligtvis är en fröjd och en enastående utmaning för skådespelare att sätta tänderna i. Och de kräver sina aktörer.

Dödsdansen kretsar runt Edgar (Peter Harryson) och Alice (Åsa-Lena Hjelm) vars silverbröllop är nära förestående men kanske inte värt att fira. I centrum står ett mörkt äktenskap som båda tycker sig ha förlorat på, men samtidigt verkar de finna ljus i intellektuella dueller. När Alices kusin Kurt (Erik Åkerlind), den som beskylls för att ha fört samman dem, kommer på besök blir han något av en katalysator, samtidigt blir han i deras psykiska squashmatch väggen som deras ibland stenhårda bollar rikoschetteras mot. Och det är inga dåliga bollar. Men trots att Edgar och Alice stundtals är djävulska mot varandra, det manipuleras och förolämpas högt och lågt, finns det ett märkligt band mellan dem. De verkar behöva varandra samtidigt som de tycker att allt hade varit bättre om de inte hade varandra.

Redan i den långa tystnaden och stillheten som föreställningen tillåts börja med sugs publiken in. Det är extremt uppenbart direkt att Åsa-Lena Hjelm och Peter Harryson äger både oss och sina roller. De är konstant magnifika och levererar Strindbergs ibland snillrikt konstruerade, ibland härligt låga repliker med en beundransvärd självklarhet. När Erik Åkerlind kommer in kompletterar han ensemblen med sin välvilliga, till en början artigt iakttagande men sedan alltmer insnärjda och frustrerade Kurt.

Handlingen är även i den här versionen förlagd till tiden då Dödsdansen skrevs, kring förra sekelskiftet. Det betyder dock inte att det känns gammalt, tvärtom är det uppenbart hur finurlig Strindberg var och i Erik Ståhlbergs regi dras humorn fram. Misären blir nästan sekundär men när det mörka kommer upp tillåts det bli nattsvart. Det hade fungerat med ännu mer svärta men att framhäva det komiska i texten är ett ganska skönt drag, och särskilt tilltalande med aktörer som kan finna nyanserna så självklart, utan att försöka vara roliga, och där varje blick, varje tonfall och minsta rörelse är på kornet.

Nu är det bara att hoppas på uppföljaren… Blir det månne ett fortsatt samarbete i Dödsdansen II inom det snaraste?

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Ojämnt men drabbande om begreppet godhet

Recension

Backa teater gör i år en scenisk undersökning av begreppet godhet. Det blir en omedelbart drabbande föreställning, om än något ojämn, tycker Fria Tidningens Tobias Holmgren.

Göteborgs Fria

Jeanne d'Arc med kopplingar till samtiden

Recension

Medeltiden har nått Göteborg. Jeanne d'Arc på Backa teater bygger på protokoll från rättegången då det franska helgonet dömdes till döden.

Göteborgs Fria

Monolog som känns in i märgen

Recension

Allt som blev kvar handlar om ett brutet löfte. Ett löfte livet gett en liten pojke om att allt skulle vara för evigt. "Berörande och roande", tycker Evelina Ivarsson.

Fria Tidningen

© 2024 Fria.Nu