Zetterlund med mycket svärta | Fria.Nu

Recension


Film

Monica Z - ett lingonris i cocktailglas

Regi: Per Fly

I rollerna: Edda Magnason, Sverrir Gudnason, Kjell Bergqvist, Vera Vitali, Cecilia Ljung m fl

  • Monica Z är en ganska klassisk spelfilmsbiografi som lyfter av musiken och rollprestationerna, särskilt Edda Magnasons insats imponerar.
Fria Tidningen

Zetterlund med mycket svärta

Höstens svenska storfilm Monica Z tecknar Monica Zetterlunds liv i mörka toner. Musiken och skådespelarna gör filmen, medan anpassningen till genreförväntningar drar ner betyget.

Hur mycket av ett livs nyanser kan man fånga på dryga två timmar? Att göra film i den biografiska genren innebär alltid ett antal svåra val. Oftast blir det antingen skildra livet från födelse till död som i Amir Chamdins Cornelis, med risk för att det breda greppet gör levnadsteckningen urvattnad och att centrala ögonblick drunknar i mängden. Eller så väljer man en kortare period i livet, och missar den större bilden på kuppen.

Regissören Per Fly och manusförfattaren Peter Birro går i den andra fällan. Höstens svenska storfilm Monica Z tecknar ett högst begränsat utsnitt av Zetterlunds liv, filmen utspelar sig under en kort tid på 60-talet (i verkligheten flera år) och skildrar Zetterlunds liv i få kulörer: en strimma rött och mycket, mycket av det svarta.

Genrens standardingredienser staplas på varandra. Resan till framgång är förstås lång, Monica går från wannabe till hyllad, är sedan plötsligt utskälld och misslyckad, för att slutligen återuppstå som nationalikon i en oväntad revansch. Vi har väl några gånger för mycket sett filmen om den stora artisten som har problem med kärlekslivet och inte kan hantera framgångarna utan tar till flaskan. Fly har inte tänkt nytt utan drar istället till max på de melodramatiska växlarna, och lyckas framför allt med hjälp av musiken och skådespelarna.

Edda Magnason har långt före premiären på fredag hyllats för sin gestaltning av Monica Zetterlund och det är välförtjänt, hon är bländande, varje min och rörelse är noga genomtänkt och hon balanserar labilitet med jävlar anamma med imponerande skärpa, trots att hon är debutant.

Monica Zetterlund skildras förtjänstfullt som tredubbelt utsatt i det patriarkala 60-talet: dålig mor, dålig dotter och dåliga maka. Samtidigt kan jag inte låta bli att undra om den "svenska synden" är tänkt att bli gångbar som exportprodukt igen. Jag tänker bland annat på hur radarparet Monica och Marika (Vera Vitali) – blondinen och brunetten – framställs. En förfinad variant av den svenska kvinnan som sexsymbol.

Men det är en parentes. Musiken är omsorgsfullt sammanvävd med dramaturgin, Edda Magnason sjunger fantastiskt, Kjell Bergqvist som Monicas jantedrivna pappa gör kanske en av sina bästa roller (han är större än den dryga persona vi oftast förknippar honom med) och jag gråter i den obligatoriska revanschscenen. Men så är jag en ganska blödig typ. Trots en del pappfigurer som de "skojsiga" Hasse och Tage och en tjurig Vilgot Sjöman är det som helhet hyfsat nyanserat, välspelat och sammanhållet. Jag är säker på att Monica Z blir en kassasuccé, med Edda som självklar publikmagnet – lika magnetisk som en gång Monica Zetterlund själv.

Men vilken relevans har hennes liv och sånger i dag? För många kan historien ha ett nostalgiskt eller affektuellt värde, men det är mycket musiken som säljer filmen och driver på en ibland småputtrig story. För sveper man det romantiska skummet åt sidan framstår denna tid som hopplöst passé. I ett Stockholm präglat av rasism, gängkriminalitet, polisbrutalitet och hårda klasskillnader framstår den helvita medelklassidyll som här målas upp närmast som en provokation i sin oproblematiserande bubbla. Rasismen skymtar förbi i någon scen, men den är belagd till USA. I Sverige fanns ingen rasism!

Om man nu vill se film på det ideologiska sättet. Som ren underhållning fungerar Monica Z nämligen utmärkt.

Annons

Rekommenderade artiklar

Mer Afzelius än progg

Recension

Filmen om Björn Afzelius är gripande men allt fokus på det privata sker på bekostnad av ett politiskt perspektiv.

Fria Tidningen

© 2019 Fria.Nu