Bröderna Coen har blivit grå | Fria.Nu

Recension


Film
Inside Llewyn Davis
Manus och regi: Joel och Ethan Coen I rollerna Oscar Isaac, Carey Mulligan, John Goodman, Justin Timberlake

  • Mer grå än svart humor i Coens nya film, där vi följer avdankade folksångaren Llewyn Davis snåriga färd.
Fria Tidningen

Bröderna Coen har blivit grå

Bröderna Coens nya film Inside Llewyn Davis är en lång transportsträcka och tonläget närmast konstant bittert, skriver Kristian Borg.

Skäggiga män som sjunger om sina meningslösa äventyr har vi sett oss mer än mätta på, inte minst i verkligheten. Den manliga folksångaren som i Bob Dylans fotspår tolkar världen har kanske inte så mycket att berätta alla gånger.

Så det var väl bara en tidsfråga innan någon skulle driva med den uppblåsta bilden av maskulina romantiska ideal, som bröderna Coen delvis gör i sin nya film Inside Llewelyn Davis. Samtidigt är det en nostalgisk hyllning till 60-talets folkmusikscen. Manuset är löst baserat på den amerikanske folksångaren Dave Van Ronks liv.

Året är 1961, platsen Greenwich Village och den olycksförföljde losern Llewyn Davis (Oscar Isaac) försöker slå sig fram på källarklubbar efter att ha förlorat sin partner Mike. Men det fungerar inte solo och han verkar dessutom ha halkat efter sin tid.

Det börjar småputtrigt och fortsätter så filmen igenom. Det är som Joel Coen själv har sagt, filmen har egentligen ingen handling. Familjen Gorfeins katt Ulysses rymmer och försvinner. Llewyns sökande efter katten för handlingen framåt en bit. Den klassiska resa som kattens namn hintar om är dock mycket mer händelserik än Llewyn Davis dito. Till och med katten är ovanligt uttryckslös för att vara katt.

Genremässigt kan man kategorisera Inside Llewyn Davis som en romcom som utvecklas i något slags road movie. Genrer som känns främmande för bröderna Coen, men de gillar att mixa hejvilt och filmen är förstås inte genrespecifik alls utan spretig på Coen-vis.

Knasiga karaktärer i absurda intriger är ett av brödernas viktigaste signum. Deras filmer går en ständig balansgång mellan det hårdkokta, svarta och oväntat humoristiska. Storyn är ibland sekundär och det är sällan några stora gester.

Allt det där finns med i Inside Llewyn Davis också, men ytterst sparsmakat. Bröderna bakom kultklassiker som Big Lebowski och O, brother where art thou? får man leta efter. Tempot är nedtonat till och med för att vara Coen och den bittra och trötta grundtonen hos huvudkaraktären smittar av sig på åskådaren. Cormac McCarthy-filmatiseringen No country for old men ligger ganska nära i tonläge. Den konstant babblande jazzmusikern Roland Turner (Coen-favoriten John Goodman) är den enda som minner om mer skruvade tider, men figuren känns intvingad i narrativet. Humorn är mer grå än svart.

Precis som i O, brother where art thou är musiken viktig, men låtarna hade kunnat väljas med större omsorg. Men några starka kort finns. En av de bästa scenerna är inspelningen av Please mr Kennedy där Justin Timberlake gör en bra insats. Carey Mulligan (Jean Berkey) är stark och trovärdig och Oscar Isaac lyckas oftast personifiera misslyckandet. Ett plus för att han sjunger låtarna själv.

Inside Llewyn Davis är en melankolisk odyssé som saknar den grekiska klassikerns känsla för dramaturgi och filmen blir ofta bara en lång transportsträcka. Men smaken är olika, den har hyllats av kritikerna och vunnit det näst finaste priset i Cannes förra året. En bra idé som hade kunnat utmynna i något mycket större.

Annons

Rekommenderade artiklar

Mer Afzelius än progg

Recension

Filmen om Björn Afzelius är gripande men allt fokus på det privata sker på bekostnad av ett politiskt perspektiv.

Fria Tidningen

© 2019 Fria.Nu