Med jämna mellanrum kan man läsa notiser från nyhetsbyråer om flyktingbåtar som försöker nå Italien, Spanien och Greklands kuster. Frågan är om vi orkar försöka förstå de människor som finns med på båtarna? En lovande författare har försökt illustrera en gravid kvinnas flykt mot Kanarieöarna för att säkra sitt barns framtid:
'Det är 20 mil från hamnen till öarna, däremellan en osynlig gräns ni måste över. Du vill svimma när du ser den där båten, men den är ditt enda val. En långsmal cayuco, några brädor tvärs över som man kan spänna en presenning över. Men du ser ingen presenning. Ni är fler än femtio, båten femton meter lång /.../ Sjön går hög och ni hukar er, håller hårt i relingen, i varandra. Och vågorna tar båten, får den att luta mer än den klarar, vattnet rinner in över era ben. Ett av barnen skriker, har skrikit så länge att ingen hör det längre. Du kräks över relingen, det försvinner direkt under ytan. Och det känns som om ni försvinner, du och barnet. Hungern har blivit en icke-hunger, du räknar revbenen, du räknar dagarna, du räknar de döda kropparna som ni slänger över bord. Ni slipper stanken. Ni har slutat hoppas på land i horisonten.'

De personer som överlever den riskfyllda resan och lyckas ta sig förbi gränsen in i Europa vill börja om med sina liv. Få chans till en vardag utan svält och oroligheter, chans till en riktig framtid. Verkligheten för dessa människor tenderar att bli annorlunda. De blir vad som populärt kallas för papperslösa. Saknar identitetshandlingar. Flyktingar som står utanför systemet, utnyttjade som låglönearbetskraft. Längst ner på samhällsskalan - utan rättigheter, utan trygghet.
Vem missade den italienske politikern Bossis förslag om att låta gränsvakter skjuta mot flyktingbåtar för att få dem att vända? Detta bemöttes med ett dämpat motstånd runtom i Europa. Men det går knappast att jämföra med reaktionerna när den spanska regeringen anlade ett annat perspektiv på problemet med flyktingströmmarna, och införde en amnesti för papperslösa arbetare. Panik - fort beslutades om ett varningssystem: alla EU-länder ska underrättas om en medlemsstat driver igenom förändringar som kan tänkas påverka övriga länder. Det är ganska sannolikt att man hade Spaniens agerande i åtanke.
För vi vill ju inte riskera att en regering överväger annorlunda strategier än att bygga muren mot omvärlden än högre? Att någon av 'murbyggarna' börjar inse att det cementerade vi mot dem-perspektivet är en smula trångsynt? Fördomar, oupplysthet och rädsla har stort inflytande i synen på migration och mänskliga rättigheter i dag. Spanien har visat att man vill tänka om. I Sverige har utlänningsnämnden lagts ned och ersatts med domstol för öppnare och mer rättsäkra prövningar av asylfall.

Låt oss hoppas att rakryggade politiker, frivilliga gräsrotsrörelser och fackföreningar inte slutar kämpa för ett öppnare Europa. För ett samhälle där även personer som inte haft turen att födas i 'rätt' land är välkomna för att leva, arbeta och bidra till positiv utveckling.

Fotnot: Texttutdrag från Annika Edhs kommande romanen Ensamcharter.