För det handlar ju om att förstå, eller hur? Förstå det naivt mänskliga, förstå okunskapen om och osäkerheten inför det främmande. Inte döma folk.
Men kanske förstår jag egentligen något helt annat. Att diskriminering, segregation och fikarumssnacket hänger samman i en ordning som avvisar. Bjuder in vissa i utbyte mot ett tyst samtycke.
För en vecka sedan satte jag min signatur till förstahandskontraktet på en etta i Hammarkullen. För första gången sedan jag flyttade till Göteborg för tre år sedan kan jag njuta av tillsvidaretryggheten. Lättad? Det är klart. Ändå gör sig en obehaglig fråga påmind. Hur många i det, ska vi säga lite mörkare området där jag redan bor, har jag gått förbi i kön för en egen bostad på grund av min hudfärg? På grund av mitt namn?

Det var någon vecka sedan den kompis jag nu bor inneboende hos berättade att han börjat se sig om efter en ny lägenhet. Jag blev tvungen att göra detsamma, och med en lång och nedslående historia av ansökningar via Boplats i åtanke gick jag till mitt lokala bostadskontor.
Det var måndag. Jag förklarade för den anställda att jag bodde i området men inte hade något eget kontrakt. Jag ville bo kvar och på Boplats fanns en etta som passade. Jag svarade på några frågor om studier och arbete och fick sedan numret till en av bolagets säljare. Jag ringde upp och drog historien en gång till. Svarade på samma frågor. Och blev placerad först i kön med visning bokad till onsdagen. Besked att lämna innan veckans slut.
Efter att ha tittat på lägenheten och bestämt mig för att tacka ja, mejlade och ringde jag in mitt svar. Genast slöts muntligt kontrakt och vi bokade en tid till fredagen för pappersarbetet.
Så väntade jag där i bostadsbolagets reception. Jag, två anställda och de enstaka lycksökare som då och då tog sina förhoppningar över tröskeln för att alla mötas av samma besked - vägen till bostad går genom Boplats nålsöga.
När ett ungt par med hy och hår i mörkare ton gick fram till disken råkade jag höra deras ärende och spetsade genast öronen. De bodde inneboende hos mannens bror i Kortedala, men hade nyligen gift sig och ville gärna flytta till något eget men mindre i samma område. De hade hittat en lämplig lägenhet och undrade om de kunde få hjälp. Precis som jag.
Mannen bakom disken tittade upp bakom glasögonen. Ni står inte på kontraktet? Nej. Då bor ni alltså inte där formellt? Jo det är klart att vi bor där. Ja, men inte formellt. Jaså, nehej. Då måste ni söka via Boplats och hoppas på att era namn kommer högst upp på listan efter våra gallringar. Vi rangordnar ju efter vissa kriterier. Boendestatus. Inkomst. Sökprofil. Sökhistorik.
Det unga paret förklarade att de sökt flera lediga bostäder via Boplats men aldrig erbjudits någon visning. Mannen bakom disken slog ut med händerna i en uppgiven gest. Så är det. Det är flera hundra sökande till varje lägenhet och bara de som kommer högst upp på listan efter våra gallringar får komma på visning. Ni får gå via Boplats.

Och där satt jag. Med min nya lägenhet och grumlade glädje. Skamsen över lögnen om att inga avsteg kunde göras från principerna. Att ingen förtur fanns, ingen hjälp att tillgå. Som ett bevis på regeln i en ordning där ojämlikhet bekämpas med fler privilegier åt de redan privilegierade. Som om segregationens problem någonsin varit ljushyade svenskars begränsade valmöjligheter.