Proceduren inleddes med ett långt förhör där jag blev utfrågad om allt. Med ett föga övertygande leende på läpparna, genomborrande blick och vass röst ställde en kvinnlig anställd snabba frågor utan att ge mig utrymme att tänka efter. Med jämna mellanrum gick hon bort till några av sina kollegor. Jag såg hur de diskuterade, tittade i mitt pass och granskade mig. När alla frågor ställts, många av dem två eller tre gånger om, var det dags att gå igenom min packning. Allt bagage tömdes och gicks igenom med omsorg.
Sedan blev jag eskorterad till ett litet rum i andra änden av flygplatsen. Där inne fanns ett draperi och bakom detta en ensam stol i hörnet. Den kvinnliga vakten drog för draperiet och jag blev ombedd att sätta mig på stolen. Min tröja och mina skor togs av och skickades iväg för att röntgas. Sedan kom the grand finale. 'Var vänlig att dra ned dina byxor till knäna.' Jag brukar ytterst sällan bli överraskad av Israels extrema metoder, men det här var minst sagt oväntat.
Den officiella förklaringen var att min byxknapp skulle undersökas, detta trots att hundratals, kanske tusentals, resenärer passerar säkerhetskontrollen med jeans exakt som mina. Motvilligt drog jag ned mina byxor. Vakten bad mig dröja, hon skulle gå och hämta sin överordnade. Där stod jag, med byxorna neddragna och stirrade på de kala väggarna. Den frustration och ilska jag känt innan hade nu övergått i uppgivenhet och ren och skär förödmjukelse. Tillsammans genomsökte de min knapp, mina fickor och varenda söm i byxorna. Till sist, efter att ha genomgått ett par timmar av säkerhetsrutiner, fick jag gå till min gate. Inga ursäkter, inget välkommen åter eller trevlig resa.

Den förödmjukelse som jag fick utstå är inte jämförbar med det palestinierna dagligen blir utsatta för. I de checkpoints som Israel uppfört runt och inom Västbanken blir palestinier nekade att passera, hånade och misshandlade - fysiskt och psykiskt. De israeliska soldaterna avgör godtyckligt vem som får passera och vem som får vända om. Ibland bestämmer de sig för att hålla kvar folk på obestämd tid och utan någon anledning.
Dessa checkpoints skiljer föräldrar från sina barn, studenter från universiteten, arbetare från sina jobb. Men vad som är värst är de otaliga fall då människor i behov av akut vård nekats passage på väg till sjukhus. Många palestinier, även barn, har dött vid dessa checkpoints. Kvinnor har fått föda i baksätet på den bil de färdas i och många av dem har förlorat livet.

Checkpointsen och min behandling på flygplatsen fyller samma funktion, nämligen att sätta folk på plats och att bryta ned folk psykiskt. Det är svårt att hävda sin rätt när Israel bestämmer över vart steg man tar - som i palestiniernas fall - eller när man står med byxorna nere vid knäna - som i mitt fall.
Israel vet mycket väl att terrorister kan hitta alternativa vägar för att ta sig in på deras territorium, utan att behöva ta sig igenom några vägspärrar. Och jag tror inte för en sekund att flygplatspersonalen på fullaste allvar befarade att jag hade en mikroskopisk bomb gömd i byxknappen. Dessa metoder fungerar enbart som maktdemonstrationer. Palestinierna ska veta att de står maktlösa gentemot stora starka Israel, och utlänningar som vill bekämpa ockupationen och som åker till Västbanken ska avskräckas med hjälp av obehagliga säkerhetsrutiner.
I mitt fall var det som jag upplevde som ett övergrepp begränsat till ett par timmar, och därefter kunde jag återvända hem till trygga Sverige. Palestinierna har ingenstans att återvända. De lever som främlingar i sitt eget land, utan några rättigheter och under Israels förtryck. Muren som Israel byggt utgör ett stort fängelse där palestinierna hålls instängda.
Hela världen håller för ögonen och de som faktiskt ser och vågar säga ifrån utsätts för effektiv skrämseltaktik på flygplatsen. Israel kan förnedra mig, tvinga mig att dra ned mina byxor. Men de kan inte skrämma mig till tystnad.