Förvirringen i butikerna är ingalunda slump. Denna obeslutsamhet är en del av en noga planerad strategi att få oss att irra omkring i butiken. Medan vi letar efter en burk senap, kan vi bli
exponerade för en massa 'specialerbjudanden'.
Det är naturligt att köpmännen vill sälja så mycket som möjligt men frågan är till vilket kostnad? Ställer inte köpmännen sig en bit ovanför oss och fnissar föraktfullt åt oss som är ett lätt byte för
sådana trick? Är inte reklaminslagen designade att särskilja en påstådd elitköpgrupp från de okunniga massorna?
Tjänar inte köpmännen pengar på att tala om att vi som köper vissa jeans tillhör en elit som är
bättre än dem som köper andra jeans?

Alla tidningsartiklar och all reklam om hur du kan köpa 'den bästa' sängmadrassen eller 'den
bästa' datorn är bara
toppen av isberget.
Är det verkligen nödvändigt att varje fyraåring måste ha 'den bästa'
nallebjörnen? Medan det är uppenbart vid eftertanke att begreppet 'det bästa' måste vara personligt och inte något objektivt absolut, talar köpmännen inte om detta i sin reklam. De tjänar på att
köparen tror att 'det bästa' är något absolut.
Detta fenomen har faktisk infiltrerat hela vårt samhälle. Barn blir mobbade i skolan om de inte bär 'det bästa' skjortmärket. Att föräldrarna inte har råd med de rätta gymnastikskorna, kan driva lille Mats till tankar om självmord. Barnen vet att de själva inte är uppskattade om de inte är 'det bästa'.

'Larv!' tänker de flesta inför ett sådant påstående. 'Klart att
barnen förstår att vi älskar dem även om de inte är 'det bästa'. 'Gör vi verkligen det?' frågar jag milt.
Är det inte möjligtvis så att barnen tar mer intryck av det vi gör än det vi säger? Av vårt samhälles allt hårdare krav på att 'vinna eller försvinna'?
Det gör sig känt i dagens upptrissade tempo: alla måste vara 'den bästa' på våra företag, de som kommer på andra plats blir övertaliga. Endast det bästa är gott nog för dagens multinationella företag.
Är det att undra över att våra barn känner en enorm stress och att somliga inte klarar det? Och vad gör en ung människa som
känner att hon eller han inte är bland 'de bästa'?
Aldrig förut i historien har något enskilt samhälle uppvisat så många medlemmar med tatueringar, piercingar, ärrbildningar.
Dessa fenomen är, av hävd inom psykologin, alltid förknippade med tillhörighet i en speciell elit eller särgruppering av samhällen som visar en statusskillnad från övriga.
De unga, ärrade, piercade och tatuerade kan känna sig som
vinnare i sin särgrupp, tills mogenhet avslöjar meningslösheten
i ett sådant självbedrägeri.

I detta sammanhang blir jag påmind om ett 'äckelskämt' från USA. En svårt utsatt alkis blir lovad en gratis drink på en bar om han bara smuttar på innehållet i en mässingsspottkopp vid
barkanten. Istället för en snabbsmutt, dricker alkisen hela
innehållet. Vid förfrågan om varför, svarar han 'det hängde ihop!'.
Det hänger faktiskt ihop: vår tro på 'det bästa', vår utvecklade tro på konkurrensens löften och de uppvisade bristerna på
medmänsklighet i vårt samhälle. Utan ett helt fält av löpare kan
vinnaren inte utses. Det gäller att ha mer respekt för dem som
också var med och sprang. Utan Judas, ingen Jesus.