När du talar om hur den radikala rörelsen bör möta krisen verkar du undvika klassiska begrepp som socialism, revolution och liknande. Varför?

– Jag försöker inte rygga tillbaka från att artikulera alternativen. Men vi talar om att demokratisera ägandet av produktionsmedlen. Oavsett om du kallar det socialism eller folklig demokrati eller demokratisk socialism är det du egentligen talar om demokratisk kontroll av ekonomin. Vi måste titta på möjligheten att ha blandade ekonomier, med olika system för ägande inom ekonomin, som sannolikt kommer att innefatta sociala företag, kooperativ, privata företag och statliga företag. Det är en dimension. En annan är frågan om att lägga tyngdpunkten på den inre ekonomin, på den inhemska ekonomin snarare än på exportmarknader. Vi bör tala om den avgörande betydelsen av det egna kapitalet, om ganska starka mekanismer för inkomst och omfördelning. Och om ett ekologiskt hållbart alternativ. Då vill jag inte använda ordet socialism eftersom det finns vissa konnotationer av vad socialism handlar om som för tankarna till det gamla Östeuropa.

Sker det några initiativ i den här riktningen i världen i dag?

– Jag tror att vi ser satsningar längs denna linje i ett antal olika länder, särskilt i Bolivia, Ecuador och Venezuela. Jag menar, naturligtvis har varje process har sina egna särdrag, sin egen dynamik. Jag skulle säga att den här krisen kommer att fördjupas, och jag tror att vi fortfarande är i dess inledande stadier, och folkens kamp kommer att gå mycket längre än de mycket traditionella åtgärderna för att stabilisera ekonomin som har lanserats. Så jag skulle tro att vi kommer att se mer och mer av dessa ansträngningar som syftar till demokratisk kontroll och medverkan allt eftersom krisen fördjupas.

Finns det också risk för fler radikala högerreaktioner som de i Frankrike och Italien?

– Det är definitivt en möjlighet. Vi kommer att se att det finns tre olika möjligheter: en radikalisering åt vänster. En radikalisering till höger, och detta är en stor fara i norr, på platser som Italien och Frankrike. Eller bara förlamning. Så det finns ingen garanti för att progressiva alternativ kommer att växa fram av sig själva. Progressiva krafter måste använda sina kunskaper om samhället och kämpa för hegemoni.

Men det tyska vänsterpartiet verkar ha gått framåt i samband med krisen?

– Jag tror att Die Linke i Tyskland är ett mycket bra exempel på hur man kan försöka ta ett innovativt grepp om situationen, som inte bara består i kritik utan också i att försöka hitta lösningar som går bortom dem som socialdemokraterna traditionellt erbjuder. Lösningar som att försöka ge mer makt åt vanliga människor, att röra sig mot deltagardemokrati i både ekonomin och staten.

Är detta en process där utvecklingsländerna tar ledningen medan det industrialiserade nord hamnar på efterkälken?

– Jag skulle inte säga det. Jag tror att människor fortfarande är bedövade av krisen, i synnerhet i USA, Europa och Japan. Krisen går mycket snabbt. Jag skulle inte räkna bort möjligheten att radikala folkrörelser växer fram i dessa delar av världen.

Men du har nyligen skrivit att den globala maktbalansen håller på att flyttas till syd?

– Vad jag menar är att det vi har sett under det senaste decenniet är en försvagning av de traditionella ekonomiska stormakterna. Vi har sett att USA gått in i en konsumtions- och finansdriven form av kapitalism som finansierats av Kina. Krediter från Kina har hållit den amerikanska ekonomin på fötter. Under de senaste 10 till 15 åren har länder som Brasilien, Kina och Indien blivit relativt starkare ekonomiska aktörer i och med förskjutningen av arbetstillfällen och kapital, de har blivit borgenärerna för nord. Det är vad jag menar när det gäller maktbalansen. Jag påstår inte att de har blivit det nya centret för världsekonomin. Nord, i synnerhet USA, fortsätter att vara den hegemoniska makten.

Har detta varit positivt eller negativt för den typ av utveckling du förespråkar?

– Det beror på. Överlag tror jag att det är positivt om länderna i nord blir mindre hegemoniska och mer makt sprids till det globala systemet. Å andra sidan måste du inse att dessa länder i syd och deras ekonomier i allt väsentligt styrs av en elit av kapitalister. Och i många fall, exempelvis i Kina, är denna elit mindre ansvarstagande än eliten i exempelvis USA. Jag tror att utmaningen för progressiva rörelser i nord är att verkligen driva sin agenda, vilken är mer deltagande och ökad demokratisk kontroll av produktionsmedlen och av det ekonomiska beslutsfattandet. Dagordningen är densamma för rörelser i både nord och syd.