Enligt den gamla kära subsidiaritetsprincipen ska beslut fattas på lägsta möjliga effektiva nivå. När det gäller frågor som rör skolan borde den nivån rimligen vara på varje enskild skola. Men Sveriges politiker har fått för sig att flytta upp skolfrågorna i hierarkin. Inte bara till kommunnivån. Inte ens till landstingsnivån. Nej, till rikspolitiken.
Det finns en obehaglig konsensus i svensk partipolitik som går ut på att rikspolitikern alltid vet bäst. Väljarna ska ställa sina riksdagsledamöter till svars, men politikern ska kunna trumfa med en effektiv lösning ur bakfickan som i en handvändning ska rädda samhället. En av de negativa konsekvenserna är en ständig centralisering av politiken. För om man med ett snärtigt förslag ska kunna komma till rätta med alla problem i till exempel skolan måste man ju kunna genomföra förslaget i varje skola, i varenda kommun.

Feltänket finns hos både blå och röda skolpolitiker. Vänstern snackade i valrörelsen till exempel om den 'läxfria skolan' och ville att alla elever skulle få möjligheten att göra sina läxor lärarlett på plats i skolan. Detta oavsett om behovet fanns på skolan eller inte. Det skulle bara genomföras överallt. På samma sätt skulle betygen avskaffas på varje skola i hela landet, jag antar att det ska ske genom ett förbud. Det är i och för sig inget nytt att ett vänsterparti vill genomföra en reform som är lika för alla över hela landet och struntar i elevers och skolors särarter. Det är till och med ganska socialistiskt riktigt. På vänsterpartiets hemsida radas det till och med vilka egenskaper en bra lärare ska ha. Tänk vad mycket ett parti kan ha åsikter om.
Från alliansen och speciellt folkpartiet kom liknande tongångar. De borgerliga partierna har ju tidigare varit med om att driva igenom friskolereformen, så att vi fått en mångfald av pedagogiker och mer fritt styrda skolor där man flyttat makt från politiker till enskilda skolor. Men helt plötsligt fanns det en rad simpla högerlösningar som var tillämpbara på varenda skola i hela Sverige. På det blå lagets önskelista huserade bland annat nationella prov i räkning från årskurs 3, betyg från årskurs 6 och återinförande av ordningsomdömen. Jag kan tycka att det känns märkligt att vårt liberala parti är det parti som vill peta mest i varje enskild skolas vardag.

För varför ska riksdagspolitiker över huvud taget bestämma när en skola i Flen ska sätta betyg på sina elever? Varför ska riksdagspolitiker bestämma över hur läxorna ska delas ut på skolorna i Ystad? Varför tillåts skolpolitiker detaljstyra skolorna?
Det vore så mycket vettigare om varje enskild skola kunde avgöra hur eleverna behöver stimuleras och motiveras att tillgodogöra sig läroplanen. Vänstern, kom igen - tänk om det finns skolor där eleverna verkligen mår bra av läxor och lite tidigare betyg/omdömen? Och folkpartiet, kom igen - tänk om det finns skolor där betyg verkligen fungerar dåligt? Är inte en enda sådan skola en anledning att ge varje skola frihet och möjlighet att utveckla sin pedagogik - men att hålla fingrarna från att detaljstyra?