Runtom kring mig exploderade folk. Mina vänner, mina bekanta, en hel del främlingar. Allihop med samma plötsliga, avgrundsdjupa ilska.

Vrålet började långt nedifrån tårna.

”Hora.”

”Fitta.”

”Domarbögjävel” (En förvånansvärt flerstavig variant.)

Det tog några sekunder och sedan ljöd sången stark över arenan. Han som låg därnere på gräset, han var inget annat än en hora. Jag sjöng med. För det gör man ju. Så gör jag ju.

Det tog några sekunder innan jag kom på mig själv. Inte för att min ilska mot spelaren nere på planen blivit mindre, utan för att jag insett någonting. Jag var inte ensam.

Bredvid mig stod min trettonårige kusin. Det lyste ur ögonen på honom när han, framåtlutad precis som jag, hävde sig fram över räcket och sjöng precis som jag sjöng.

Jävla hora.

Ungefär hundra olika åtgärder – alla lika hycklande eller orealistiska – hann gå genom huvudet innan jag lät det bero. Spelaren i mittcirkeln ställde sig upp igen och sången övergick i ett missnöjt mumlande, innan den tog fart i nästa ramsa. En vanlig dag på läktaren.

I pausen tog jag tag lite i grabben och med min bästa och myndigaste äldre-släkting-lära-för-livet-röst sa jag något allmänt om att häruppe pysen får du säga vad du vill för här gäller andra regler än vanligt, men så här säger man egentligen inte och hör du det, din unga gangster.

Han bara tittade på mig. De säger mycket värre saker i min skola, sa han och flinade glatt.

Det skiter jag i, muttrade jag och bytte ämne.

Jag förstod inte varför ämnet irriterade mig så mycket. Varför jag, som alltid aviserat att man i största möjliga utsträckning ska få säga precis vad fasen man ville när det gällde sport, särskilt på läktaren, nu kände mig generad. Varför det plötsligt kändes dumt och ovärdigt att lillgrabben skulle få se mig – jag som är tio år äldre och förment klokare – plötsligt skrika hora eller bög eller fitta. Trots att det inte verkade bekymra honom.

Jag tror det var för att där och då förstod jag att jag fortfarande inte har lyckats lösa ekvationen för mig själv. Jag vet att man inte ska säga så. Jag vet att man inte ska acceptera den jargongen eller det tankesättet. Men i omklädningsrummet eller på läktaren gör jag det. Och jag bryr mig inte förrän kusinen följer med. Då plötsligt har jag anständighet nog att bli generad. Då blir min automatiska försvarsinställning för alla killar som gillar sport lite bräckligare. Då begriper jag vad det är jag lär ut när jag häver mig fram och skriker det där.

Mårten Svedberg är skådespelare och regissör. Här bredvid berättar han om en pjäs som utspelar sig i ett omklädningsrum. Men den hade kunnat utspela sig var som helst där vi samlas. Vi killar som gillar sport. Och att få skrika precis vad fan vi vill till vem som helst. För så gör man ju.

Det har vi ju alltid gjort.