- Hon borde ha fått det där jobbet!
- Och han har väl inte gjort sig förtjänt av det där huset?!
Olika grupper vill ändra olika saker. Du gillar rött och jag gillar gult. Det kommer vi inte ifrån. Och vi kan fortsätta dra åt olika håll allihopa, och sakta färdas fram, tillbaks, lite snett åt höger, och sedan i cirklar. Men hur vore det att vara lite konsekvent inför det faktum att vi aldrig kommer överens? Vad är all världens förändringar värda om vi inte strävar efter ett fast mål, efter ett tillstånd där förändring inte längre är nödvändig?
Hittills verkar ju inte en jävel nöjd.

Jag har en återkommande dröm som jag tror kommer från en gammal målning.
Det är ett futuristiskt porträtt av en kvinnoliknande varelse med slutna ögon, fäst vid vad som skulle kunna liknas vid en gasbehållare, ungefär lika hög som hon själv. I hennes mun leds ett rör in och någonstans ur grenen leds ett annat ut.
Jag har fram till för inte så länge sedan funnit minnet och drömmen om målningen motbjudande, nästan äcklande. Och funderat över hur konstnären, HR Giger, känner för liknande gestaltningar: människor kedjade till livsuppehållande maskiner, ur deras kroppar ämnen utvunna och förädlade till den optimala motorn i näringskedjan. Fortbeståndet garanterat genom implantat, inte en komplikation att hitta i den konstanta Operationen.

Hur känner du? Många ryggar tillbaka inför en konsekvens så dragen till sin spets och vill ha mellanvägar:
- Vad är det här? Bara vi står enade ska vi en dag komma överens!
Visst, men en förlängning av detta tillstånd vore lösningen på samtliga meningsskiljaktigheter: icke-existerande brottslighet, inget missbruk, inget våld, inga övergrepp, ingen terrorism.
För då inte en störande känsla längre kunde spåras i den mänskliga hjärnan så vore inte längre några individens egna behov. Inga inkorrekta avkommor, då genetiken vore kartlagd till perfektion. Och hjärnan, blott ett spårämne i det Totala, ett biologisk snedsteg, ett nödvändigt ont man genom fokuserad teknologi hanterar på bästa möjliga sätt. Blott en biologisk dator man förvandlat till siffror och ständigt utfodrade med neurologiska stimulantia för att hålla vid liv humanoidens lekamen i sitt konstanta tillstånd. Inte en felaktighet att längre behöva räkna med i ekvationen vi kallar samhällskroppen.
Så att kalla det här porträttet en dystopi vore en vibrerande sjuklig felformulering. Skulle tillståndet betitlas korrekt naturfysiologiskt vore Naturens Fullkomlighet nånting på väg åt rätt håll. Det vore vad vi uppenbarligen strävat efter i och med insikten om att allt faktiskt är ett. Insikten om att världen har blivit mindre. Hela universum är på väg att uppslukas av vad vi kallar den Globala Byn, där en britt med ett telefonsamtal kan dematerialisera en oönskad produktionsenhet i stil med en stad i Indonesien.

För fullkomlighet krävs betydligt tydligare riktlinjer än de vi ser i dag. Produktivitet inte för ett syfte så banalt som ekonomisk tillväxt. Något långt högre, där vi nått in i själva kärnan i tanken om att producera för att kunna fortsätta producera. Och allt som skulle kunna hindra den fullkomligheten, varje litet störningsmoment, inte längre vore.
Efter år av förvirring har jag i dag funnit ro i min dröm. Min dröm om att det är dit vi ska, där smärtsamma förändringar och val äntligen inte längre vore bekymmer.
Med lite målmedvetenhet skulle vi äntligen kunna vara på väg hem.