12 år senare har den blivit fullständigt utklassad. 10 500 atleter marscherade in i Kina som olympiska deltagare. 63 globala företag marscherade in i Kina som officiella olympiska sponsorer.

Fler än någonsin tidigare, med en sammanlagd marknadsföringskampanjbudget på någonstans mellan 35–40 miljarder kronor. De flesta företagen var smarta nog att skräddarsy särskilda kampanjer just för kineserna. McDonalds deklarerade: ”Jag Älskar När Kina Vinner.” Wolkswagen uppmuntrade medborgarna att ”tuta för Kina.” Pepsi slog till med den absurda ”Bli Röd För Kina”, och lanserade en särskild rödfärgad Pepsiburk. Adidas visade jublande kinesiska folkmassor som bar fram sina atleter mot stordåd.

Anledningen till den här massiva marknadsföringsblitzen? Potential. Atlanta, det förra ”Coca-Cola-mästerskapet”, var en relativt mättad marknad. Kina, däremot, är högsta prioritering de kommande decenniet för de flesta globala företag. En dröm. 1,3 miljarder människor på god väg att bli nästan lika ”goda konsumenter” som vi i väst redan är.

Olympiadens långsiktiga effekter för regeringen i Beijing går att diskutera, men redan nu kan man konstatera att om olympiaden var en triumf för någon så var det en triumf för västerländsk marknadsföring. Det högsta priset var inte att stå överst på pallen: det högsta priset var de 24 miljarder flaskor Coca-Cola som såldes under året som ledde upp till olympiaden.

Det är fint med valfrihet. Det är bra med demokratiskt västerländskt inflytande över diktaturen. Frågan är väl vad som är viktigast: att kineserna blir fullvärdiga medborgare eller att de blir fullvärdiga konsumenter. Just nu verkar det – paradoxalt nog – som att en totalitär kommunistisk regim och kapitalismens främsta internationella fanbärare hade ungefär samma mål: under olympiaden skulle Kina se ut ungefär som Disneyland.

En fotnot i sammanhanget: I mars, fem månader innan Olympiaden och just när Nike, Adidas, Coca-Cola, Pepsi, och McDonalds började skruva upp temperaturen som bäst på Beijings tunnelbanor, torg, gator och affärer, ja då plockade USA bort Kina från sin lista över länder och regimer som begår människorättsliga brott. Av någon anledning...

Några dagar senare inträffade krisen i Tibet.

Nu är OS nästan över, och vad eftermälet blir får framtiden utvisa. I veckans artikel undersöker Martin Garat arvet efter ett annat ökänt mästerskap. 30 år efter diktaturens Argentina 1978 har det mesta kommit upp till ytan. Det är fascinerande läsning.

Sporten är tillbaka från sommarlovet och hoppas att ni alla har haft en skön och givande idrottssommar.