Fastigheten På Söder crescent, under 1990-talets första år uppförd på Södra stations gamla bangårdsområde, skulle egentligen ha täckt de spår som från norr går genom stadens hjärta och vidare mot pendeltågsförorterna söderut. Men under det förberedande arbetet visade det sig att marken längs med järnvägen inte var tillräckligt kompakt för att bära den massiva stenbyggnaden.

Beslut fattades därför om att hela strukturen skulle spegelvändas. Så kom den halvcirkelformade På Söder crescent – mer känd under namnet Bofills båge efter dess katalanske arkitekt Ricardo Bofill – att kapsla in Fatbursparken snarare än att fungera som fondvägg i ett öppet stadslandskap.

Där Bofills båge slutar, närmast Södra stations uppgång mot Swedenborgsgatan, uppstod en nivåskillnad. Den var tvungen att jämnas ut för att de som kom gående längs Södermalmsallén skulle kunna ansluta till strömmen av människor på väg till och från stationen.

I det att platsen anpassades för fotgängare och cyklister uppstod också en arena där en grupp som i sammanhanget antagligen inte ägnats en tanke såg helt andra funktioner. Staden hade byggt en lekplats för skejtare.

– De har använt en speciell gjutteknik med gummiformar som ger en väldigt slät och fin betong, det kan man också se på husets fasad, säger Per Kraft, arkitekt vid byrån A1. Där fanns allt. Fina betongplattor, en trappa, en flackt lutande ramp och en balustrad med fina rundade kanter. Men det var ingenting arkitekten tänkt på.

Platsen blev snabbt ett populärt tillhåll. Till glädje för de skejtare som fyllde den med aktivitet och engagemang. Till förtret för boende som inte uppskattade ljudet av rullbrädor som slog i asfalten och för gående som upplevde att de hjulförsedda entusiasterna susade förbi väl nära när de tog fart för sina trick.

– Det fick väl fortgå en sommar, sedan blev det för jobbigt för dem som bodde där, säger Per Kraft. Då drog man igång ett antiskejtprojekt. Man lade kullersten och satte fula stålräcken ovanpå balustraderna, gjorde det oåkbart helt enkelt. För mig kändes det tråkigt att man inte såg en potential i skejtandet. Det var befolkat där jämt, det var ett sätt att använda det här området.

Helt oförstående är Per Kraft dock inte. Utrymmet i staden är begränsat och skejtarna tar mycket plats i anspråk. När de bildligt – och vid enstaka olyckstillfällen bokstavligt – talat krockar med människor på väg till eller från arbetet uppfattas de som ett störningsmoment. Någonting som är i vägen i vardagen.

– Det är klart att det finns en konflikt, det ska man inte blunda för. Jag tror att den består i att man rör sig över samma områden, om de hela tiden åker förbi där folk cyklar och går kan människor bli rädda för att göra illa sig. Sedan tror jag i och för sig också att de förstör, att de nöter ner stenen. Men det är ändå svårt att förstå stadens agerande. Det de gör är att själva förstöra området, för väldigt mycket pengar har de gjort det väldigt fult.

Södra station är långt ifrån den enda plats där staden genomfört antiskejtprojekt. Fram till för två år sedan besöktes Lumaparken i Hammarby sjöstad regelbundet av skejtare.

– Det var ett väldigt populärt ställe bland alla Stockholms skejtare, säger Martin Karlsson, journalist och välrenommerad brädåkare. Utformningen gav massor av möjligheter, och materialet i kanterna på fontänen och vattentrappan var av det slaget att det inte gick sönder, det var så pass bra sten.

Men det karaktäristiska ljud som uppstår då skejtarnas urethanehjul rullar över stenläggning hörs inte längre i sjöstaden. Staden har, genom gatu- och fastighetskontoret, försett Lumaparken med så kallade skejtstoppers. Stålhinder av olika utformning avsedda att hindra skejtarna från att grajnda kanter på murar och trappor – det vill säga glida längs dem på rullbrädornas truckar, deras hjulupphängningar av aluminium.

Gatu- och fastighetskontorets initiativ har fått avsedd effekt. Skejtarna har sökt sig vidare. Men Martin Karlsson är besviken. I stadens agerande ser han ett uttryck för bristande förståelse. Att skejtarna uppfattas som ett bevär i sig eftersom de vägrar hålla sig till angivna platser och ser en utmaning i att erövra och utnyttja den stadsmiljö som inte byggts med dem i åtanke.

– I vissa fall har jag full förståelse för att man inte vill ha skejtare på en plats, om vi verkligen är i vägen eller förstör någonting. Men det är en helt annan sak om man blir bortkörd utan anledning, att man gör någonting som platsen inte är avsedd för och det är skäl nog. Att människor inte förstår det och därför blir rädda för det.

Skejtare fyller också, oavsett om de är välkomna eller inte, offentliga miljöer med liv och rörelse. Martin Karlsson menar att detta är någonting som bör tas i beaktande. Lumaparken har prisats för sin utformning. Men den ”bekväma vardaglighet som är torgets kännemärke”, vilken fick juryn för Betongvaruindustrins utemiljöpris på fall, kommer ju ingen till godo om platsen inte utnyttjas.

– Där i Lumaparken, platsen är så himla död. Den har alltid varit ödslig, det är ingen som rör sig där och man är inte nära någon bebyggelse heller. Problemet var helt enkelt att vi gjorde någonting som platsen inte var avsedd för. Visst, vi smutsade ner. Men å andra sidan gjorde vi så att platsen blev levande.

Kristina Menyes är landskapsarkitekt på gatu- och fastighetskontoret och från stadens sida ansvarig för utformningen av Lumaparken. Hon tycker själv att de skejtstoppers som borrats fast i graniten utgör skönhetsfläckar men menar att alternativet var att offra graniten i murar och trappor.

– Det är helt enkelt så att stenen blir sönderkörd, den klarar inte trycket. Rent visuellt är det inte snyggt, men eftersom de grajndade sönder stenen hade vi inget val.

Men hon berättar också att antiskejtåtgärderna i sjöstaden inte bara har sin bakgrund i skejtarnas hårda ruckar. Även de boende har klagat.

– Det har vi också råkat ut för, det är ett jättetråkigt fenomen. Vid torget vid GlashusEtt var det många som åkte från den ena sidan till den andra, det blev mycket ljud. De boende blev oroliga för att det kom dit ungdomar som de inte uppfattade som hotfulla men kanske obekväma, och ljudet är jättejobbigt när det studsar mellan fasaderna. Det blir ett problem när det skejtas för nära bostäder.

Egentligen skulle Kristina Menyes gärna se att skejtarna bereddes utrymme i Hammarby sjöstad – att de fick en egen anläggning där de kunde skejta utan att störa eller förstöra. Hon framhåller Stapelbäddsparken i Malmö och bowlramperna i Björns trädgård som lyckade exempel på hur platser avsedda för skejtande kan integreras i staden och utgöra uppskattade inslag i densamma.

– Men problemet är att vi högexploaterar så mycket i Stockholm. Alla fria ytor ligger nära bostäder, det blir inget utrymme över. Det är tråkigt, för jag tycker ju att det är en positiv grej att unga är ute och rör på sig, men det är en omöjlighet att ha det så tätt inpå boenden. Det blir ett störningsmoment och en konfliktsituation.

Men även om staden skulle planera in fler skejtparker skulle skejtandet på gator och torg med all sannolikhet inte upphöra. Det har inom skejt alltid funnits en tradition av att använda det befintliga.

– Man har fått höra tusentals gånger att ”här kan ni inte skejta, ni har ju en ramp där borta”, säger Martin Karlsson. Men om vi inte tycker om att åka ramp då?

En illustration av denna lust att bemästra stadens hårda stål och betong utgör just rampåkandets utveckling. Under den senare hälften av 1970-talet var södra Kalifornien hårt drabbat av torka och de pooler som på bakgårdarna normalt erbjöd svalka i sommarvärmen stod tömda. På grund av jordbävningsrisken byggs pooler i södra Kalifornien – för bättre hållfasthet mot frekventa småskalv – med rundade kanter. Detta, upptäckte de legendariska brädåkarna i Santa Monica, gjorde dem utmärkta att skejta i.

Ur poolåkandet utvecklades sedermera rampåkandet vilket kom att bli den dominerande – mest spektakulära men också mest kommersialiserade – skejtdisciplinen. Under ett drygt decennium behöll rampåkandet sin ledande position. Jippon i anslutning till tävlingar blev större och mer spektakulära. Samtidigt blev elitåkarna allt mer ouppnåeliga, och många upplevde att skejtandet började förlora sin själ. För det som tidigare betraktats som centralt – tillgängligheten och gör det själv-mentaliteten – fanns ingen plats när det som utvecklats till en kapitalstark industri placerade stjärnkulten på piedestal.

Martin Karlsson började själv att skejta i slutet av 1980-talet, under det som är känt som den tredje vågen. Det var då streetskejtandet fick sitt stora genombrott, som en reaktion från en subkultur som betraktar sig själv som centrerad kring långt mer än bara sportslig tävlan.

– Skejt har alltid revolterat mot sig själv. När det blev för svulstigt i slutet av 1980-talet med neon och rockband som spelade på ramperna ville man ha någonting mer oglamoröst och råare. Man började se ramp som fusk och street som någonting mycket mer äkta. När då streetpionjärerna visade att det gick att göra fantastiska trick även i gatumiljön växte det lavinartat.

Sedan han en gång började har Martin Karlsson inte slutat skejta, och designar numera själv skejtmiljöer. Bland annat ligger han bakom en till ytan mindre, men icke desto mindre mycket välbesökt, streetanläggning i Humlegården.

Men han föredrar alltjämt gatumiljöer. Att först med den vakna blick som skejtaren utvecklar leta efter kanter och utstickande prång, arkitekturens avigsidor, är en drivkraft. Liksom att därefter besegra dem. Visa för sig själv och andra att de går att åka.

För den oinvigde kan det förefalla logiskt att behållningen av åkandet borde bli högre då tricken kan utföras på hinder som anpassats för ändamålet. Martin Karlsson jämför istället åkandet i designade miljöer med klättring på vägg, medan åkande i gatumiljö är motsvarigheten till att bestiga ett berg.

– Känslan av att klättra i berg måste ju vara helt annorlunda, säger han. Jag har inget emot att åka på byggda miljöer heller, men det säger sig självt att det är mycket mer givande att använda något som inte är avsett för det ändamålet. Det är det som ger den fantastiska känslan.

Skejtarna vill alltså skejta det offentliga rummet. Men det offentliga, som har till ansvar att sköta om det offentliga rummet, vill inte alltid ha skejtarna där. Det är den konflikt som gör att Stockholms stad placerar ut hinder som alla betraktar som vanprydande i en park som prisats för sin skönhet.

Per Kraft är själv skejtare. Eller var, möjligtvis. När han under 1970-talet sveptes med av den andra vågen var han Sundsvalls ende skejtare. Numera börjar han bli ”gammal och stel”, och att ramla gör ont. Men han har fortfarande kvar den skejtblick som Martin Karlsson vittnar om.

– Man läser världen utifrån vem man är. Om man är skejtare läser man staden på ett speciellt sätt, utifrån hur du kan åka på den. Det slog mig när jag började åka och började förstå att en miljö kan förstås så olika. För en handikappad blir frågan den motsatta, ”kan jag komma fram här”? Och allt det här måste ju rymmas inom samma stad.

Och det är i detta avseende han menar att stadsplaneringen och arkitekturen har en aktiv roll att spela.

– Man måste arbeta med rummen mellan husen, se till att människor kan träffas och göra saker, se till att de är befolkade. Skejtarna är lite undanskuffade och lite bittra. De är vana vid att bli behandlade som småungar som är i vägen, men det här är unga som gör det alla vuxna vill att de ska göra. De träffas, är utomhus och ägnar sig åt fysisk aktivitet som kan vara oerhört ekvilibristisk och till glädje även för andra att titta på. Det kan man ju se i Björns trädgård, ramperna där har verkligen livat upp området.

– Kanske kan man tänka på det här när man bygger trappor och balustrader. Att man bygger så att konflikterna inte uppstår eller åtminstone minskar. Bor man i en stad så måste det finnas plats åt alla, det är ju det staden handlar om.