Jag minns pirret och osäkerheten som en darrande klump i magen. Skratten åt den usla musiken, åt de plumpa raggningsförsöken bakom oss i baren och åt de osannolika parbildningarna i toalettkön. Glittrande ögon och smaken av spänning och alkohol i en första trevande kyss, och ett outtalat gemensamt beslut att hämta ut jackorna i garderoben för att fortsätta kvällen hemma hos mig. Ändå var allt annorlunda. Jag upptäckte det inte förrän på spårvagnen. Mitt bland hånglande par, tonårskräks och högljudda överförfriskade medelålders män satt jag med handen i jeansfickan på tryggt avstånd från hennes och upplevde för första gången vad det innebär att bli tilldelad en Avvikande Sexuell Läggning.

Det är HBT-festival i stan, regnbågsflaggorna vajar utanför Pustervik och i programmet marknadsförs barnrytmik för regnbågsfamiljer, föreläsningen Offentligt sex som politisk strategi och dans om manlighet. Jag kan förstå att heteromänniskorna som passerar loungetälten på Järntorget tycker att homorörelsen är lite uptight. Att det är ett förbannat tjat om något som borde vara en privatsak och utspela sig mellan hemmets fyra väggar. Men något som många heteron missat är hur centrala berättelserna om kärlek och sex är i vår kultur, och hur stor roll våra föreställningar om sexualitet och kön spelar för vårt identitetsskapande. Precis som när det gäller heterosexuella erfarenheter består även de ickeheterosexuella av så mycket mer än att tända på eller bli kär i någon av motsatt respektive samma kön. Den största skillnaden mellan dem är inte själva sexet; åtminstone enligt min erfarenhet är det häpnadsväckande lika. Nej, skillnaden är att den ena gruppen anses så normal att det är den man ständigt utgår från, beskriver och tar för givet, vilket gör den andra till avvikare. Att den ena är så dominerande att den andra måste Komma Ut, inte bara en gång utan i varje nytt sammanhang, och förbereda sig på risken att bli Flatan på jobbet, att en puss i offentlig miljö ska tolkas som en politisk provokation eller inbjudan till gruppsex, eller att bli utsatt för våld.

Jag tittar mig omkring i lokalen där vi samlats för att lyssna på och delta i HBT-festivalens Flatlobbydebatt om lesbisk kultur. Här sitter människor som kommer från olika klassbakgrunder, olika länder, som definierar sig olika vad gäller kön och sexualitet, är i olika åldrar och har olika hudfärger och kroppar. Men en sak har vi gemensamt: vi är här därför att vi är svältfödda på icke-heteronormativa berättelser. Vi har sett Bound, Fire och Fucking Åmål hundra gånger. Vi har plågat oss igenom alla avsnitt av Aspiranterna för att få se en tio sekunder lång kyss mellan två kvinnor. Vi har köpt och läst varenda bok vi kommit över av och om lesbiska, och älskat och hyllat dem oavsett litterär kvalitet. Vi är så vana vid att se TV-program som inte handlar om oss. Vi är så vana vid att inte kunna identifiera oss med en enda karaktär i 4:ans söndagsfilm. Vi är så vana vid att inte en radiolåt, inte en pjäs på Stadsteatern och inte ett konstverk på museerna speglar våra erfarenheter och livssituationer. Debattledaren frågar panelen om lesbisk kultur behövs. Jag tänker stilla att frågan är väl snarare varför den inte skulle behövas, när hela den heterosexuella befolkningen håller så krampaktigt fast vid sin.