För det är där det kan stanna. Innan också:t. Då personalen i all välmening slutar uppmärksamma flickorna för deras utseende, så får de inte längre vara fina. Alls.

Det finns en risk att det bildas en kultur där bara pojkar blir sedda för att de har en fin tröja eller bara en allmänt söt dag. Och hur mycket än flickorna skulle vilja höra att de faktiskt är fina, så blir det något som reserveras för killarna. Det med. Precis som så mycket annat i samhället. Men, kan man invända, tjejerna kommer ju att få höra att de är tuffa och starka. Och visst, det kommer de. Precis som killarna kommer att få höra det då de fortfarande klättrar högst och bär tyngst, fast de är fina och söta. Också. Återigen får killarna tillgång till fler karaktärsdrag än tjejerna. Fast man egentligen bara ville stärka tjejernas självbild.
På samma sätt kan vi feministiska föräldrar nästan slå knut på oss själva för att ha den mest queera ungen i sandlådan. På ett nätbaserat diskussionsforum dryftade en förälder sin oro över att hennes ansträngningar att uppfostra sin son könsneutralt skulle vara förgäves. För nu när han närmade sig tre år visade det sig att han föredrog fordon framför dockor och tyckte att blå var den finaste färgen. Och trots att han, som mamman noga poängterade, emellanåt klädde ut sig till prinsessa på förskolan, ställer hon frågan: 'Tror ni ens försök till "könsneutrala" föräldraskap har effekt ändå, även om man råkar få en traktorälskande pojke som vill ha ett blått rum?'
Här får jag lite samma känsla som jag fick då jag läste om förskolan där flickor inte längre var fina. Att man vill så rätt så att det nästan blir fel. För hade den blå traktorälskande pojken varit en flicka så är chansen stor att mamman istället berättat det som något positivt. Och hade hon haft en rosa, glittrande och hästälskande pojke, så hade hon stolt berättat om hur framgångsrik den könsneutrala uppfostran varit.

Jag tycker det är tragiskt om det ses som ett feministiskt misslyckande om en kille tycker att blått är den finaste färgen. Det är inte det ett feministiskt föräldraskap eller en feministisk pedagogik handlar om. Självklart ska barn få tillgång till hela spektrat av leksaker, färger och känslor - de ska inte begränsas beroende av om de har snopp eller snippa. Givetvis ska alla få glittra, klättra, kramas, synas, vara fina och vara obekväma - oavsett kön. Dock ser jag inte viljan att vilja vara söt eller tycka att blå väggar är snyggast som ett problem. Det som däremot skulle få mig att känna mig misslyckad som förälder är, ifall mitt barn skulle vara någon som säger saker som att 'killar kan inte ha glitter' eller 'tjejer kan inte köra blå traktorer'. Men så länge min son inte begränsar någon annan och sätter upp regler för vad man får göra som flicka respektive pojke, så får han tillbringa hela sin vakna tid med att köra traktor om det är det han väljer att göra just nu.