Österrike och Tyskland tar detta beslut just nu eftersom den första tvåårsperioden i det övergångsavtal som finns löper ut den 30 april. Det ska också ses i ljuset av att EU-kommissionen har lanserat år 2006 som året för rörelsefrihet för arbetare. Kommissionen kommer att satsa 4 miljarder euro på att öka medvetenheten om, och möjligheterna för arbetares rörelsefrihet. Att Tyskland och Österrike redan nu meddelar att man bibehåller sina restriktioner kan ses som ett inlägg i den förestående debatten. Det ger också en bild av den agenda som Österrike ämnar föra under sitt nuvarande ordförandeskap i EU.

De länder som berörs av avtalen är den så kallade A8-gruppen, i vilken Slovakien, Tjeckiska Republiken, Slovenien, Polen, Ungern, Estland, Lettland och Litauen ingår.
Begreppet A8 kommer från termen 'Access Treaties' (Tillträdesavtal) och innefattar i sin helhet inte bara fri rörlighet för arbetare, utan även vissa restriktioner i jordbruksstödet, undantag från skatte- och miljölagar och mycket mer. Det är dock avtalen angående arbetares frihet som väckt mest uppmärksamhet bland EU:s medborgare.
EU:s medlemmar har rätt att bibehålla dessa avtal under en sjuårsperiod uppdelad i 2+3+2 år. Under den sista tvåårsperioden får länderna enbart behålla reglerna om den inre marknaden allvarligt hotas. A8-länderna har möjlighet att tillämpa samma restriktioner som ett annat EU-land använder mot dem, vilket endast Polen och Ungern har gjort.

Sverige har som enda land av de 15 gamla medlemmarna inte infört några övergångsregler, medan Irland och Storbritannien tillåter fri rörlighet för arbetskraft, men har restriktioner för tillgången till de sociala försäkringssystemen. Övriga 12 gamla medlemsländer har infört olika grader av restriktioner. Vissa tillåter arbetskraftsinvandring i olika kvoter och/eller från vissa arbetsgrupper.
Många grupper och organisationer kritiserar dessa 12 länders hållning, och bland dessa har European Citizen Action Service, ECAS, varit en stark röst. I publikationen Vem är rädd för EU-utvidgningen kritiserar de övergångsavtalen, som de menar är onödiga, eftersom utvandringen av arbetskraft från A8-länderna inte förväntas bli större än 1 procent av invånarna i dessa länder.

Historikern Darko Sebrek från Slovenien är gift med en österrikiskiska och bosatt i Wien. Han säger att han, och många andra från A8-länderna, känner sig som andra klassens EU-medborgare.
- Om EU inte är villiga att göra de nya länderna till fullkomliga medlemmar så borde de inte göra dem till medlemmar alls. Nu verkar allt bara förvirrat och ogenomtänkt, och det sprider dålig stämning, säger han.
- Jag undrar också varför man behandlar alla dessa länderna lika, trots att de är helt olika länder med olika förutsättningar. Samtidigt har man släppt in Malta och Cypern helt utan restriktioner, fortsätter han.
Arbetsmarknadsexperten Doktor Johannes Kopf på det österrikiska ministeriet för ekonomi och arbete menar att Österrike strävar efter ett successivt insläpp av öst- och mellaneuropeiska arbetare i landet.
- Österrike är ett litet land, men har Europas längsta gränser till de nya medlemsländerna. Det är lättare för en arbetare att köra 20-50 km och arbeta i Österrike, än att lämna sitt hemland och flytta till Irland, säger Kopf.
Den österrikiska arbetslösheten på 5,2 procent är låg jämfört med andra EU-länder, men det är den högsta arbetslösheten som Österrike haft sedan krigsslutet, menar Kopf.
- Det finns också ett stort tryck på den inre arbetsmarknaden, framförallt från äldre kvinnor och tidigare förtidspensionärer som vill ut på arbetsmarknaden, samt från östtyska arbetare. På grund av detta anser vi att vi måste behålla de övergångsregler som vi har satt upp.

Många heta känslor och intressekonflikter gömmer sig i debatten om EU-utvidgningen. Det populära tyska tv-programmet Der Spiegel Magazin varnade i söndags för att den ekonomiska uppgång som A8-länderna nu upplever kan bli de gamla EU-ländernas undergång. Med löner som är sex gånger billigare har A8-länderna en enorm attraktionskraft för företag, vilket sannolikt kommer leda till en ökad företagsflykt från de gamla EUländerna.
Hur arbetsmarknads- och löneutvecklingen kommer att se ut i det nya EU kan endast framtiden utvisa. Klart är dock att en nödvändig och het debatt i temat väntar.