Jag åkte upp till min hemstad Umeå för ett tag sedan. Bredvid mig på flyget satt en kvinna som sa sig vara flygrädd. För att avleda tankarna från faktumet att vi befann oss på tre tusen meters höjd, talade vi om sånt man läser. Hagamannen. Hemskt sa vi, verkligen. Det positiva sa vi, var ju den medmänsklighet som vi också hade läst om. Killarna på campus som eskorterar hem sina tjejkompisar efter krogen. Fint sa vi, verkligen.
Bilden av honom, de döda ögonen och den hopknipna munnen, manar till rädsla. Rädsla skapar rubriker och fler exponeringar av det anonyma ansiktet som manar till ännu mer rädsla. En rädslans rundgång. Hans sort är ovanlig, men ändå den vanligaste när det kommer till feta rubriker. Det tål att sägas medan lösnumren går åt.
Men ändå. Det obestridbara i att han är farlig. Inte fan spelar det nån roll att de flesta våldtäkterna sker inomhus när det existerar en Hagaman. Han går inte att rationalisera bort. Han finns ju någonstans bakom den där intetsägande bilden som etsat sig fast i medvetandet, han finns bakom varje buske och varje hörn.
Rädslan för denna vem-som-helst-man har förändrat Umeåkvinnornas relation till alla män. Nu finns det bara två sorter: potentiella hagamän och potentiellt goda män. Onda och goda män. Kvinnor finns det bara en sort av: såna som är rädda och i behov av beskydd. En ohelig treenighet: Hagaman, Gentleman och Fröken.
I luftrummet kunde jag fortfarande hävda att världen inte är svart och vit. Det är bilden av Hagamannens ansikte som är det. En schablonbild av våldtäktsmannen som lurar i skuggorna.
Men i landningen började min förvandling. Där satt vi, jag och den flygrädda kvinnan vars ansikte skiftade i vitt. På flygbussen stod det klart. Jag hade blivit en fröken i behov av beskydd. Den trevliga busschauffören, en gentleman, deklarerade detta med all tydlighet när han i mikrofonen sa:
- Jag ser att det är en ung fröken som ska av här, jag svänger in på vändplatsen för det går en galning lös!
Ja, klart man blir förbannad. Inte nog med att folk är rädda. Tiden snurras tillbaks till förra sekelskiftet och plötsligt ska kvinnor eskorteras hit och dit och köras in på vändplatser och jag drabbades av en annan rädsla: 'Tänk om gentlemännen på nåt plan är nöjda över detta? Att dom får hålla upp dörrar och ta en kvinna vid armen, fröknarna också för den delen. Leka könsrollscharader med allas tillåtelse?'
Jag förmådde inte säga tack och jag neg inte heller.