Vilken tur att det finns så bra svenskakurser för folk som flyttar hit, tänkte jag. För språket är ju en av de centrala byggstenarna i integrationsprocessen.

Så har det i alla fall hetat när folk vitt och brett har uttalat sig i frågan. Och folkpartiets gamla, hederliga språktest är bara ett exempel på att språkkunskaper under lång tid har varit en viktig ingrediens i debatten.

DE är hjärtligt välkomna att flytta in i våra röda stugor med vita knutar. DE får hålla oss i händerna, dansa runt midsommarstången och äta sill. Bara DE lär sig språket, så.

Jag och min vän kom under vår fika in på ämnet. Hon berättade för mig om sin första Sfi-kurs (Svenska för invandrare, för er som inte visste). Det var där hon fick lära sig frasen med de fyra m:en. Fyra ord i ett projekt för ökad integration. Fyra ord i kampen för att bli delaktig i det svenska samhället: 'Min man misshandlar mig'.

- Va, utbrast jag och höll på att sätta teet i halsen. Hon skrattade åt min chockade uppsyn och upprepade orden. Och berättade hon att hon under sin första tid i Sverige trodde att det fanns fler kvinnomisshandlare här än i andra länder.

- Ja, jag förstod inte varför vi annars fick lära oss den där frasen, förklarade hon.

Min man misshandlar mig. Fyra små ord. En underlig mening att lära sig på sin första svenskakurs. En mening som osar okunskap och fördomar. Som speglar de åsikter som ligger och pyr under den välpolerade Svensson-fasaden. Smygrasismen.

Den här historien skulle kunna vara ett dåligt skämt, men det är den inte. Den är hämtad direkt ur verkligheten. Och den fick mig att fundera över den svenska integrationsprocessen.

Jag blev först förbannad. Men gav efter en stund ifrån mig en suck av lättnad. Det har ju trots allt gått sex år sedan den där Sfi-kursen. Läget måste ha förändrats, förbättrats. Eller?

Enligt färsk statistik om sysselsättning, utbildning och förmågan att försörja sig ska det, enligt vår integrationsminister, ha blivit bättre på den här fronten. Men har det verkligen det, Herr Orback?

Den etniska segregeringen har ökat. Det var summan av kardemumman i den rapport som regeringens diskrimineringsutredare Masoud Kamali nyligen presenterade. Och fördomar mot muslimer finns det gott om i det här landet. I alla fall om man tror Integrationsverkets senaste undersökning.

Med den här statistiken i bagaget verkar integrationsfrågan vara en ytterst svår nöt att knäcka. Hur ska människor kunna bli en del av samhället när vi klänger oss fast vid slitna schablonbilder och stereotypa föreställningar? Föreställningar som i okunskapens namn förvandlar invandrarkvinnor till misshandlade offer, muslimer till fundamentalister och flyktingar till giriga lycksökare.

Därför undrar jag, finns det någon back up-plan? Är det inte dags att plocka fram den i så fall? Innan vi tar efter våra skandinaviska vänner i väster och söder med populistiska, främlingsfientliga partier på frammarsch.

Eller kanske borde nya svenskar få lära sig en annan fras på Sfi-kurserna - 'Mitt land misshandlar mig'.