Jag vill berätta om en ung man som jag mötte häromdagen. Han såg på mig med stora, snälla, ledsna ögon när våra vägar korsades utanför ett grått betonghus där det bor många män, kvinnor och barn med ledsna ögon. Jag log mot den unge mannen och han frågade om han fick berätta en hemlighet för mig. Med majsolen gassande över oss beskrev han hur det som skulle ha blivit en rolig utekväll slutat med förnedring och en vrede som gjorde honom gråtfärdig nu ett halvt dygn senare. I kön till en av Stockholms många krogar hade han utan förvarning blivit knuffad och förödmjukad av en vakt, som inte tyckte att den unge mannen hörde hemma där. Varför? För att han var bråkig eller berusad? Nej. För att han hade mörk hy och korpsvart hår i dreadlocks? Den unge mannen drog själv den slutsatsen och det hade han nog all anledning att göra. Han har bott i Sverige i större delen av sitt liv, pratar perfekt klingande göteborgska, men hans rätt att leva på samma villkor som 'vanliga', 'riktiga' svenskar ifrågasätts och kränks - hela tiden.

Nu hade den unge mannen fått nog och var på väg till klubben med en

9-millimeters pistol i fickan för att, som han uttryckte det, 'skrämma skiten ur den jäveln'. Jag försökte få honom att låta bli genom att säga att det vore att låta vakten vinna, och dessutom förstöra sin egen framtid på kuppen. Jag menade att vaktens agerande sade mer, allt, om honom men ingenting om den unge mannen, och att den bästa upprättelse han kunde få var att inte spela vakten och dennes fördomar rätt i händerna.

Några timmar senare demonstrerade jag och tusentals andra i nätverket Flyktingamnesti 2005 för att alla asylsökande som gömmer sig eller väntar på beslut i sina ärenden ska få stanna i Sverige. Kampanjen samlar kyrkliga, etniska och humanitära organisationer, anarkister, moderater och alla däremellan, som gemensamt kräver en generell amnesti inför nyåret då Utlänningsnämnden ersätts av asylprövning i domstol. Huvudargumentet är att eftersom regeringen erkänt att den svenska flyktingpolitiken saknar respekt för internationella konventioner om mänskliga rättigheter, är det inte mer än rimligt att de som drabbats av den får upprättelse. En sådan nollställning skulle också öka förutsättningarna för att Sveriges asylpolitik i framtiden blir rättssäker; om den i praktiken blir human är en helt annan fråga.

Att förändra Sveriges asylpolitik är dock långtifrån tillräckligt. Nästa steg är att ge alla svenskar, nya som gamla, tillbaka övertygelsen om alla människors lika värde. Vi måste få upprättelse för den humanitet som berövats oss under år av ett allt hårdare, politiskt sanktionerat, samhällsklimat. Men den upprättelsen kommer ingen att ge oss, den måste vi ta själva. Vi gör det genom att en gång för alla lära oss att behandla våra medmänniskor med respekt, hänsyn och beundran för det som varje människa bär med sig i livet. Det gäller i politiken såväl som på arbetsmarknaden, i tvättstugan såväl som i krogkön.

Den unge mannen? Han gick till slut hem med pistolen. Den här gången.