Receptet? En samordnare. Denne ska kartlägga och analysera problematiken, samla de resurser som finns kring barn som redan lider av psykisk ohälsa samt hitta metoder att identifiera andra barn i riskzonen.

Barbro Holmberg skriver också att barn som mår psykiskt dåligt ska ges förtur i asylprocessen. Detta är dock inget nytt, Migrationsverket har tidigare lovat samma sak - ändå vet vi att över 150 barn i åldrarna 7-11 år drabbats av svåra depressioner, apati och i vissa fall förlamning i väntan på ett besked. För att inte tala om alla dem som lever gömda och därför lider i tysthet.

Att flyktingbarnens situation tas på allvar av ansvariga politiker är givetvis välkommet. Men allt krut läggs på att förkorta handläggningstiderna, vilket naturligtvis är viktigt. Det är orimligt att låta människor vänta i månader, ibland år, på ett uppehållstillstånd som kanske aldrig kommer.

Men det är inte i första hand tanken på att inte få stanna i Sverige som får barn, och vuxna, att må dåligt. Oron grundar sig i vad som kan vänta om de tvingas återvända. Det behöver inte handla om dödshot eller tortyr, men vi måste förstå att ingen människa lämnar sitt land, sin släkt och sina vänner, allt det som är invant och hemma, utan väldigt goda grunder.

I det Sverige som jag vill leva i har vi plats för dessa människor. I det Sverige jag vill leva i skickar vi inte iväg barn i komaliknande tillstånd, på bår, till det land de en gång flytt ifrån.

Migrationsministern är uppenbarligen av en annan åsikt. Hon flaggar i sin artikel för att möjligheten att lämna in nya ansökningar efter slutligt avslagsbeslut ska slopas. Hon menar att det nuvarande systemet representerar en 'missriktad humanism', eftersom bara en bråkdel av de nya ansökningarna leder till att besluten ändras.

I det nya landet Sverige är det alltså snabb avvisning som gäller - allt för att se till de asylsökandes eget bästa: de ska inte behöva vänta och hoppas i onödan. Detta går helt i linje med EUs allt stramare flyktingpolitik.

Migrationsverket meddelade senast i somras att de avvecklar tusentals mottagningsplatser, främst för att allt färre söker asyl i Sverige. Varför? Är det för att vi lever i en humanare och fredligare värld? Knappast.

Medan samordnaren kartlägger och analyserar tynar allt fler barn bort i oviss väntan. Anhöriga står maktlösa medan barnen bokstavligen slutar att leva. Barnen behöver ingen samordnare, de behöver en plats där de kan känna sig säkra, där de får trygghet, omvårdnad - allt det som sammanfattas i ordet asyl.