De vars röst vi aldrig får höra
Övergreppen mot kvinnor kan ta sig olika uttryck. Psykiska och fysiska övergrepp riktade mot funktionshindrade kvinnor har kommit att ge minnen och känslor som kvinnorna många gånger lämnats ensamma att bearbeta
.
Deras röst har aldrig efterfrågats. Institutionsvården i Sverige på 1970-talet av utvecklingsstörda personer är ett exempel på hur en total maktlöshet rådde. Längst ner i hierarkin återfanns de utvecklingsstörda kvinnorna.
Susanna bodde fram till början av 1990-talet på en stor institution. Hon föddes på 1950-talet då föräldrarna gavs rådet av läkarna att 'glömma barnet'. Susanna glömdes aldrig av sin mamma. Men samhällets stöd vid denna tid var inte så stor till föräldrar som ville vårda sina funktionshindrade barn hemma. Susanna är en kvinna som varken kommunicerar med tal eller tecken. Inga resurser satsades på henne vid uppväxten. På 1970-talet byter personalen tilltalsnamn på henne då hon flyttas till en ny avdelning.
Anledningen till detta är att det redan fanns en kvinna som hette Susanna där. Susanna är i dag en kvinna i 50-årsåldern. Hon lever under sitt felaktiga namn på grund av en samhällssyn som värderade hennes röst som noll och intet värd. Samma samhällssyn som fastslog att rörelsehindrade kvinnor inte kunde våldtas.
