Francis Wheen

Norstedts Förlag

KULTUR. Den brittiske journalisten och författaren Francis Wheen, tidigare mest känd för en uppmärksammad biografi över Karl Marx, går med vässade vapen och bitsk indignation till attack mot en mängd olika aktörer på den internationella arenan som i tal och handling strider mot upplysningens ideal om förnuft, logik och rationalism.

I bokens inledning angriper Wheen Thatchers och Reagans hämningslösa kapitalism. Precis när jag befarar att onyanserade angrepp från vänsterhåll kommer att följa visar Wheen prov på såväl rörligt intellekt som konsekvens i sina vädjanden efter förnuft. Ingen mannamån, lika för alla. Den ledande vänsterfilosofen Chomsky (den oftast citerade nu levande intellektuelle) får även han några respektlösa kängor, mest braskande för sina överslätande formuleringar om folkmordet i Kambodja. Det är upplyftande att se att Wheen, som har hjärtat till vänster, förmår ställa sig över höger-vänsterskalan och kritiserar den som kritiseras bör. Han ser igenom självmotsägelser och intellektuella kullerbyttor med stor insikt och skärpa, vilken politisk hemvist de än stammar från. Detta skänker honom en trovärdighet som många saknar.

Till skillnad från andra politiska satiriker, till exempel P J O"Rourke, är inte Wheen själv någon stor humorist. Den karga verklighet som den akademiskt torre Wheen finner utsökt elaka exempel på är i sig själv så bisarr att humor uppstår.

Bokens största svaghet är att Wheen tycks vilja klämma åt så många som möjligt på en och samma gång. Strukturen är långt ifrån glasklar och författaren lyckas inte härleda alla sina exempel på irrationellt svammel till ett och samma orsakssammanhang. Det är en beklämmande zeitgeist, men hur och varför uppstod den? Varför avvek vi från upplysningsidéerna? Författaren blir svaret skyldig.

Avklädningen av det postmoderna nonsens som har fått styra den akademiska agendan på senare år är bokens största behållning. Vi som brottats med Foucaults hämningslösa relativism, med en distinkt känsla av att något är galet utan att direkt orka tränga igenom det kryptiska språkbruket, får av Wheen en rejäl hjälp på traven.

Wheen åberopar upplysningsfilosofernas tro på förnuft och logik, sätter ner foten och säger nu får det räcka. Sanningens relativtet är inte ett överordnat paradigm. Tro, känsla och postmodernt 'anything goes' kan möjligen ha en plats i akademiska diskussioner, men logik och förnuft är fortfarande, tre hundra år efter upplysningen, skarpare verktyg för att bygga en bättre värld. Jag är benägen att hålla med. Men Wheen underlåter att uttala sig om det största x:et i ekvationen: Människans natur. Frågan är om skitsnackets tidsålder verkligen har sin bas i ren och skär dumhet. Wheens vänner förnuft, rationalism och logik fick trots allt även på 1700-talet se sig besegrade av cynism, girighet och vanlig hederlig egoism.