Poesi med en axelryckning. Poesi som inte tar något, inte ens sig själv, på särdeles stort allvar. Sådan är alltid kul, tänkte jag. En trevlig kontrast till det vältrande i svårmod som lyrik allt som oftast är. Ja, så tänkte jag då. Men det var en yngre Bob Hanssons texter jag läste, skrivna i en annan tid, lästa med andra ögon.

Nu är det 2005, och pojken Hansson har blivit man, i alla fall om man räknar årsringar. Som poet är Hansson dock fortfarande en pojke, vilket kanske är en förutsättning för hans skrivande, som möjligen medvetet är riktat till yngre människor än den här recensenten.

Och det är väl okej. Men det hade varit mer tilltalande om han inte delade Per Hagmans fascination för den egna pojkaktigheten. Alla som suckat och räknat hur många gånger Hagman beskriver sitt barnsliga leende i senaste 'Att komma hem ska var en schlager' vet vad jag menar.

Pojkar som vägrar bli män är behagliga varelser. Glada hippies som tycker att vi alla bara ska kramas. Väldigt sympatiskt, för all del. Men den ofrånkomliga konsekvensen av en sådan ungdomskult är naivitet. Och naivitet finns det gott om i Hanssons poesi.

Men han rör vid det vackra och tankeväckande. Och det är när han inte står att känna igen, när han inte ber om ursäkt för sin egen diktning genom att slänga in någon överslätande tokrolighet, det är då jag imponeras. Samtidigt blir jag lite nedstämd. För jag ser ju att Hansson kan. Jag vet ju att han är begåvad.

Det är dags att sluta be om ursäkt. Det är okej att skriva poesi, det är okej att mena allvar och vilja säga något större, mer storslaget. Det är dags att växa upp. Utvecklas. Gå till nästa nivå. Det är rentav fegt att låta bli.

Thomas Lindqvist

[email protected]