Det finns traditionellt två sätt att engagera sig politiskt. Det ena alternativet är att fokusera på sina hjärtefrågor i en sakfrågeorganisation eller ett nätverk. Det är en skön fördel att inte behöva anpassa sin fråga till andra intressen. Det andra alternativet är att du organiserar dig partipolitiskt, i det parti med den ideologi som du tycker företräder ditt synsätt och prioriterar sakfrågor bäst. Där är en skön fördel att slippa välja vilken fråga du vill arbeta med och i stället utgå från ett gemensamt perspektiv.

Problemet med den senare gruppen, partipolitikerna, är att de tror för mycket om sig själva. De tror att de sitter inne på visionerna. Inget kunde vara mer fel. Visionär politik är inget som kompromissas fram genom att slipa åsikter mot varandra. De riktiga visionerna finns hos de människor som brinner för enskilda frågor. Den unga killen i Fältbiologernas lokalavdelning i Södertälje sitter inne på framtidens miljöpolitik. Charlotte i Södertäljes kommunhus behöver hans perspektiv för att få inspiration till hur kommunen kan minska koldioxidutsläppen. Fatima i Husby som gömmer flyktingar är den med längst gångna visioner om asylpolitik. Det går inte att jämföra henne med riksdagsledamoten Svante. Den som inte själv träffar barnen som blir avvisade från Sverige ska inte vara den som ska formulera vad Sverige vill med sin asylpolitik!

Politik skapas där människor brinner. Politiska visioner skapas i utomparlamentarismen, av privatpersoner, nätverk och organisationer. En partipolitikers uppgift är att realisera de här visionerna. Jag har varit aktiv i ett tiotal organisationer och nätverk inom bland annat miljö-, jämställdhets- och fredsrörelsen. Antalet gånger vi blivit direkt inbjudna av partipolitiker för att diskutera 'mina' frågor kan räknas på en hand. Det betyder att partierna inte arbetar med de frågor som människor brinner för. De arbetar med sakfrågor som skapats inom parlamentarismen, av partierna själva. Det är sorgligt att konstatera att det bara är grå realpolitik som nöts i parlamentet. Framför allt i och med att realpolitik så sällan krockar och debatten blir en ursäkt för att kunna räkna ut hur många gånger varje parti har 'vunnit'.

Vi kan inte ha politiker som stänger in sig i utskott och slutna kammare. Antingen måste politikern själv ut i verkligheten och aktivera sig i organisationer eller så måste hen skaffa sig stora referensgrupper av de människor och tankar som ska företrädas. Om inte våra politiker kan företräda utomparlamentarismen kan vi lika gärna lägga ner parlamentet och bygga något nytt. Målet måste ju vara att skapa politik av de visioner som uppstår när människor brinner för något. Vi får inte ställa upp på att parlamentarismen blir målet i stället för ett medel.