Jag betraktar tankspritt två hundar som hälsar på varandra på hundars vis. Tittar upp och noterar att en tant med rullator, överdimensionerade solglasögon från en svunnen tid, och en mycket rolig hatt, konverserar mig frenetiskt, lycklig omedveten om att mina öron är fyllda av en viss Marilyn Manson som precis ondgjort sig över det mesta här i världen. Han är lite som Linda Skugge, slår det mig, fast snyggare i stay-ups. Jag får dock inte tillfälle att utveckla den obskyra tanken, för damen blir mer och mer uppspelt, och jag inser att jag nog måste rida ut den här stormen innan hon blir fysisk. Jag tar ut lurarna och kastas rakt in i hennes raljerande:

- Hundar. Ja min själ. Usch! Säger hon med en mycket hög och gäll röst.

- Förlåt, men vad säger tant? försöker jag.

- Hundar! Det är inte bra. Inte bra alls, kontrar damen.

- På så vis, säger jag och undrar stilla var den dolda kameran är placerad.

Jag synar henne vaksamt. Det är nog bäst att vara medgörlig. Galenskap är inget att leka med. Vem vet vad sådana där obalanserade människor kan ta sig till? Om hundar som blotta varelser betraktat kan anstifta sådana starka känslor av vrede, tänker jag mig att ett illa valt ord nog kan vara ödesdigert.

- Ja, jag säger då det. Vad ska det vara bra för? Säger tanten och skakar på huvudet.

Jag ser mig förvirrat omkring för att säkerställa att jag har hela bilden klar för mig och nickar sedan instämmande, kanske lite för ivrigt.

- Absolut! Du har så rätt. Hundar. Vansinne! Säger jag och försöker låta övertygande, mest för att köpa tid så att min hjärna kan ta sig runt problemet med den allmänna nyttan av hundar. För en sekund tror jag mig ha ett svar, men sedan undflyr det mig.

Det är förvisso två osedvanligt fula hundar som fraterniserar, det medges, och det är inga hygieniska handlingar de utsätter varandra för, tungor vandrar där inga tungor vandra borde, men ändå? Varför denna vrede? Jag är personligen mycket vänligt inställd till hundar, även om husdjur i sig för mig är en mycket märklig företeelse. Plötsligt ändrar damen sinnesstämning, och blir lite oväntat eftertänksam.

- Det är inte rätt, det borde förbjudas, säger hon och nickar för sig själv.

- Ja, hundar borde verkligen förbjudas. De bara skräpar ner och ställer till det, försöker jag, fortfarande mycket angelägen att stryka henne medhårs.

- Förbjuda hundar? Är du inte klok?! Säger damen uppbragt och ger mig onda ögat. Hon stirrar en stund och om det bara vore fysiskt möjligt hade mina ögonbryn vid det här laget svävat ovanför mitt huvud, som små ludna fjärilar av pur förvåning.

Damen vänder med viss ansträngning på sin rullator och vandrar stapplande bort.

- Hålla djur i koppel, vad är det för jäkla fasoner, hör jag henne muttra när hon avlägsnar sig.

Det slår mig att stor visdom kan bubbla upp ur folks munnar när man minst anar det. Även galna tanter har sina poänger. Ja se folk.