Parvin, 54 år, flydde från Iran till Sverige för fyra år sedan. Hon hoppades att kunna få leva ett värdigt liv här. I Iran arbetade hon politiskt och regeringen förföljde henne. Hon var tvungen att gömma sig. Hennes man blev dödad medan hon såg på. Parvin är mycket rädd för att återvända till Iran. Hon är säker på att polisen i Iran skulle ta henne. Hon tror att hon skulle sättas i fängelse och dömas till döden.

Parvin sökte asyl i Sverige, men hon fick avslag. Hon överklagade två gånger och fick avslag igen. I en vecka har hon nu suttit inlåst på Märstaförvaret. Hon ska avvisas till Iran.

Ingela Hedén är polis på utlänningsroteln. Hon har ansvar för Parvin. Migrationsverket tror inte att det är farligt för Parvin i Iran, säger Ingela Hedén. Men Parvins advokat, Pia Attoff, säger att hon absolut har skäl att få asyl i Sverige. Pia Attoff håller på med ett nytt överklagande, men hon är rädd att det blir för sent.

- Jag förstår inte hur Migrationsverket tänker, säger Pia Attoff.

Parvin berättar om vad som har hänt. Hennes syster och systerdotter tolkar. Natten till måndagen den 13 september drömde Parvin att hon fick uppehållstillstånd. På morgonen gick hon till polisen för att få tillståndet. Men polisen låste in henne i en cell och ringde Migrationsverket.

Parvin bodde hos sin syster. Polisen ringde till Parvins syster och berättade att hon var hos dem.

- Jag blev förtvivlad. Jag grät. Jag trodde att jag aldrig skulle få se henne mer, säger systern.

Parvin berättar att polisen behandlade henne illa. Hon måste klä av sig. De letade igenom hennes kläder. Sedan fick hon bara ta på sig en tunn tröja och kjol. Inga strumpor och ingen bh.

- Jag grät och skrek och bad att få komma ut. Cellen var jättekall och jag fick inget täcke. Jag hade ju inte gjort något, men de behandlade mig som en mördare, säger Parvin.

Nästa morgon fördes Parvin till Märstaförvaret. Sedan dess har hon varken ätit eller druckit. Hon är uttorkad. Varken hon, hennes syster eller systerdottern kan sova på nätterna.

- Vi är så rädda att de ska föra henne till Arlanda, säger systern.

Varje gång någon säger ordet 'polis' blir Parvin rädd. Hon tror att polisen ska komma. Hon vet att Iran Air flyger från Stockholm torsdagar och lördagar, och hon är mycket rädd att de ska försöka skicka iväg henne igen.

Parvin är psykiskt sjuk. Flera läkare har skrivit intyg på det. Hon har försökt begå självmord. Innan polisen hämtade Parvin skar hon sig i armarna. Men Migrationsverket och polisen bryr sig inte om att hon är psykiskt sjuk.

- Om de inte bryr sig om ifall jag dör i Iran, varför kan jag då inte få ta livet av mig här? undrar Parvin. Varför tror de inte på mig? Skulle jag göra så här om jag inte var rädd?

När detta skrevs planerade polisen att försöka avvisa Parvin igen snart. Sesam hoppas kunna berätta mer om hur det går för henne.