Marti Solimanpour är född i Sverige. Han är tolv år. Hans familj flydde från Iran 1987. De har varit svenska medborgare i tolv år. Martis moster har också flytt till Sverige. Hon arbetade politiskt i Iran. Hon kan få ett strängt straff om hon återvänder. Men Utlänningsnämnden sa att hon inte fick asyl. Polisen har hämtat henne för att avvisa henne. Hon har blivit psykiskt sjuk. Hon har skurit upp sina handleder. Hon har varit inlåst på häktet.

En morgon när Marti skulle till skolan ringde det på dörren. Hans moster öppnade. Där stod två poliser. Martis moster hämtade en kniv i köket. Hon sa att hon skulle sticka kniven i sig själv om poliserna kom närmare. Poliserna backade. Mostern stängde och låste. Poliserna sa att de skulle spruta in tårgas och hämta hundar.

- Jag blev rädd. Jag sprang runt och grät och skrek. Min moster hämtade simglasögon. Vi satte på oss dem för att skydda ögonen mot tårgas. Jag har aldrig varit så rädd förr, säger Marti.

Martis mamma berättar om hur mycket han tycker om mostern. Han var trygg med henne. Han gick alltid fram och pussade henne innan han pussade sin mamma.

- Min moster var som en extra mamma för mig innan polisen tog henne. Hon var här när jag kom hem från skolan. Hon skötte om mig. Nu vågar jag inte hälsa på henne. Jag är rädd för polisen. Jag är rädd att de ska göra henne illa, säger Marti.

Nu är Martis moster fri. Hon har inte fått asyl, men hon är fri och familjen hoppas igen. De är glada. Men Marti har levt med oron för mostern i fyra år. Han mår fortfarande inte bra. Martis mamma berättar:

- Förut var Marti en glad pojke med stor kärlek till Sverige. Men efter det här har han tappat livsgnistan, säger hon.

Marti är ledsen och vågar inte vara ensam hemma. Han är orolig i skolan. Han har svårt att lyssna på lärarna och göra sitt skolarbete.

Hon har försökt vara ett stöd för både Marti och sin syster. Men hon har mått mycket dåligt själv. Hon säger att ingen har brytt sig om Marti. Inte lärarna, kuratorn i skolan, skolpsykologen, Migrationsverket eller Utlänningsnämnden.

Migrationsverkets pressekreterare heter Berit Olsson. Hon säger att Migrationsverket alltid tänker på barnen när de fattar beslut. Men ibland måste de fatta beslut som skadar barn.

- Vi kan inte låta en släkting stanna för att barnen i familjen tycker om henne. Vi måste följa reglerna, säger Berit Olsson.

Monica Brendler-Lindqvist är terapeut på Rädda barnen. Hon tycker inte att Migrationsverket tänker på barnen när de fattar beslut.

- Man måste fråga barnen i familjen vad som är bäst för dem, säger hon. Alla släktingar kan inte få stanna. Men man måste bry sig om barnen.

SF frågar om barnen blir integrerade i samhället, när det är som det är nu. Monika Brendler-Lindqvist tror inte det. Hon säger att det viktigaste för barn är att ha flera trygga personer omkring sig. De måste få mycket stöd och kärlek för att utvecklas bra.