När Seierstad 2006 reste till Tjetjenien för att göra ett reportage var resan hennes andra reportageresa till landet på elva år. Kontrasterna mellan vad som hänt på elva år kan kanske tydligast markeras genom att titta på vems förbud – hemlandets eller besökarlandets – Seierstad trotsar när hon tar sig över gränsen. Den första resan företogs år 1995, när Seierstad var tjugotre år gammal. Hon är på frilansuppdrag och tar sig ner genom att följa med en rysk militärgrupp som utan större bråk tar med henne på planet. Efter några veckor trotsar hon sin Oslobaserade redaktörs säkerhetsrelaterade vistelseförbud och uppehåller sig i landet, bokstavligen mitt i ett inferno av kulor, bomber och laglöshet.

När hon återvänder 2006 kommer vistelseförbudet från motsatt ort. Att presidenten i Tjetjenien, Ramzan Kadyrov, intygar att landet är det säkraste i hela den ryska federationen hjälper inte – att som journalist resa in i landet utan officiell guide är förbjudet. Seierstad klär således ut sig till tjetjenska och smugglas in. Inifrån landet berättar hon om folk som slaktats, kvinnor som våldtagits och om människors vittnesmål från Tjetjeniens tortyrläger. Hon beskriver ett vidrigt system, i utkanten av det officiellt demokratiska Ryssland, i en delrepublik som säger sig tillhöra Europa.
1995 var Tjetjenien en krigszon som var farlig, men inte tillsluten. 2006 är landet enligt den egna presidenten ofarligt, men uppenbart totalt tillslutet. Orsaken till slutenheten konstaterar Seierstad i ett av bokens andningshål mellan misär, olycka och hemskheter: Jeltsin, som ju var president 1995, förstod inte det fria ordets makt. Det gör däremot Putin.

Namnet på den nya presidenten i Tjetjenien – Ramzan Kadyrov – förtjänar att nämnas en gång till. Hans Tjetjenien är upputsat, säger Seierstad. Hans Groznyj bereds för besök av potentater och journalister som på hemmaplan ska berätta om hur fint det blivit sedan ryska soldater slutat att bomba staden, efter att de tidigare ledarna försvunnit – alltså mördats – och Kadyrov tagit över. Men Seierstads vittnesmål från bakgatorna och förorterna går tvärtemot Kadyrovs version. Tjetjenien är ohyggligt, säger hon – människor förs bort, torteras, yttrandefriheten kvävs, och kvar när soldaterna lämnar människor till ett utsiktslöst öde blir framför allt barnen.
Titeln, Ängeln i Groznyj, syftar på Hadizat, en kvinna som mot alla myndigheters gillande driver ett barnhem. Det hopp hennes gärning inger känns dessvärre förgäves, för inget hopp – om än en övermänsklig mängd mod hos många tjetjener – känns mellan sidorna i Seierstads bok.

Berättelsen är aktuell och viktig. Men det finns två stora aber. För det första är det skönlitterära anslaget – förvisso ett av Seierstads kännetecken – emellanåt draget till sin yttersta gräns. Ja, det är till och med dragen en duktig bit in i gråzonen mellan spänningslitteratur och reportage. När vi är som längst in i gråzonen läser vi om hur Seierstad smiter från den av Kadyrov regisserade journalistvisningen av Groznyj. Det påminner om när den unge Tintin i Sovjet smiter in bakom de vackra sovjetiska fabrikskulisserna. Att hennes reportage är en viktig vittnesbörd tycks glömmas bort de gånger den grävande journalistens röst förvandlas till deckare.
Bokens andra stora aber är att bokförlag i väst i allmänhet och Åsne Seierstad i synnerhet nu kommer att tjäna enorma pengar på dessa berättelser, trots att frågan om boken – på ekonomiskt eller på annat sätt – kommer att hjälpa tjetjenerna står öppen. Att inga sätt att hjälpa Tjetjenien nämns beror, om man ska tro Seierstad, på att inga sätt finns, då inga organisationer släpps in. Seierstad har i intervjuer sagt att hon skänkt en del pengar till just Hadizats barnhem. Det hedrar henne, eftersom hennes reportage klargör att övriga utomståendes möjligheter att hjälpa Tjetjenien tycks obefintliga.

För Seierstad ligger Tjetjeniens största hopp hos de modiga människorna, exempelvis hos Hadizat. Men Hadizat driver sitt daghem på nåder av Kadyrov, som är ditsatt av Putin. Som i sin tur gärna låter Kadyrov fortsätta med våldskampanjerna, tortyren, lögnerna och morden. Fullkomligt vidrigt, med andra ord.
Tjetjeniens – och Rysslands – framtid är oviss, och Seierstad ger oss inget hopp. Det är obeskrivligt hemskt. Men Seierstads skönlitterära grepp till trots, och trots de pengar boken kommer att inbringa dem som allra minst behöver, kan vi i alla fall hoppas att spridning av kunskap om Tjetjenien är det enda som kan hjälpa landet. Om så är fallet, och det hoppas jag verkligen, är boken oundgänglig. Om inte, återstår än fler sorger för de redan utsatta – och ännu mer inkomster för storförlagen.