Litteratur | Bergsprängardottern som exploderade

Lo Kauppi åkte för några år sedan på landsomfattande turné med sin monologbaserade teaterföreställning Bergsprängardottern som exploderade. Pjäsen blev en succé. Det visade sig att hennes pappas alkoholism och hennes egen bulimi, anorexi och hennes eget drogmissbruk på intet sätt var saker som hon var ensam om att ha upplevt och överlevt. Snarare var hennes berättelse mångas.
Nu kommer pjäsen i bokform, kryptiskt genrebetecknad dokumentärroman, illustrerad med bilder och dokument från det sena åttiotal som boken utspelar sig i. Boken är säkert efterlängtad, en jag-överlevde-roman som på många sätt ger nya perspektiv på den smutsiga, komplexa värld som är missbrukets och självdestruktivitetens.

Boken är till allra största delen kronologisk – från den tidigaste barndomen i Vårberg, till flytten till Nacka, allting hela tiden överskuggat av den bergsprängande pappans långt framskridna alkoholism. Efter en tidig alkohol- och sexdebut – som tvärtemot vad som brukligt är i sådana här sammanhang inte erkänns någon större vikt eller textmängd – börjar hon banta, och när det slutar att fungera börjar hon kräkas upp den ätna maten. Och när det slutar att hjälpa, tar hon amfetamin för att bli smalare och på så sätt fortgår spiralen spikrakt ner emot skitens nedersta lager, allteftersom hon trevande försöker att ordna upp sitt liv.
Flykten från ätstörningarna leder henne till en frisörskola i London, där amfetaminmissbruket ökar, blir blandmissbruk och hittar in i hennes ditintills orörda vener. Hela tiden håller hon sporadisk kontakt med hemmet – mamman oroar sig och vägrar ge upp och släppa den lilla kontakt de fortfarande har. Pappa fortsätter att supa och spränga berg, bakfull och/eller full är mindre viktigt. Rädslan att han ska bli av med sprängkortet håller familjens tystnad utåt total.
Så småningom LVU:as Kauppi till ett Hasselahem i Västerbotten där skuldfixerandet – utövat av outbildade jämnåriga – och den psykiska misshandeln lär henne att kanalisera ilskan. Att älska sig själv, sina nära och att bli förbannad på de som dömer och föraktar.

Läser man boken förvånas man inte över att föreställningen blev en succé. Historien rycker i en. Men historien som Kauppi berättar är ingen vanlig överlevnadshistoria. Istället för att frossa i hemskheter beskriver hon sinnevärlden hos den som låsts fast av självdestruktiviteten, den destruktivitet som inte tar sig uttryck i gängbråk och vansinnesdåd, utan i våld mot det egna jaget. Det går också, om man vill, att se berättelsen som historien om den destruktivitet som anses vanligare hos flickor och kvinnor än hos pojkar och män. Vad som sker i huvudet hos den inåtagerande, som tystats i larmet av de skräniga och utåtagerande. Boken är en stor pusselbit i gåtan om vad som får hundratusentals människor att ligga på toalettstolar och stoppa fingrar i halsen, att injicera första silen. Eller överfört på en annan person än Lo – vad som händer när självhatet förkroppsligas och armar och fötter skärs sönder med rakblad.

Det är en skakande berättelse som ryms innanför de dryga femhundra sidorna. Alltsammans är skrivet på mellanläget mellan talspråk och skriftspråk. Men det som slår en som läsare, förutom porträtteringen av självdestruktivitetens och missbrukets mekanismer, är att texten inte dömer annat än dömandet, och inte heller håller sig med offertänkande. Pappan är alkoholist, visst. Men det är dotterns medlidande som får henne att försöka få in honom på avgiftning. Lo är drogmissbrukare, bulimiker och anorektiker – men hennes väg ut ur missbruket är vreden mot Hasselahemmets vägran att se henne som något annat än en knarkare.
Jag misstänker att föreställningens genomslag beror på att vägen ut ur destruktiviteten för Kauppi är den svåra kärleken och inte det lätta dömandet. Det är så jag läser boken, och det är det som jag läser in på de blanka eftersättsbladen, när boken avslutats med en bild på pappan när han var ung och snygg, när Kauppis talspråksskrivande bränt sig fast i hjärnans språkcentrum och jag stilla erkänt bokens collageform och talspråksskrivande som ett av de många sätten att skriva en gripande, läsvärd och tänkvärd bok på.