I Expressen kunde man nyligen läsa att en professor vid universitetet i Bristol har kommit fram till att sprit och tobak är mer skadligt för människor än cannabis. Intressanta forskningsresultat, visst. Men vad som fångar mitt intresse är journalistens arbete på hemmaplan. Man vill höra vad en svensk expert tycker.
Och ringer då Glenn Hysén. Inte biologen eller kemisten Glenn Hysén, utan före detta fotbollsspelaren Glenn Hysén, då han 'gärna tar sig en öl ibland'.
Glenn: 'Det låter lite sjukt'.
Ja, visst gör det.

Vidare har vi Zlatan Ibrahimovic. Efter att ha bojkottat landslaget (och den svenska pressen) var han tillbaka i Sverige och lät sig intervjuas. Men han ville inte diskutera det som varit.
Detta blev för mycket för Sportbladets reporter. Hon väljer då att visa upp en rad olika personlighetstyper i samhället som nu känner sig kränkta och lurade - det är '55-årige Leif', 'tonårskillen Ali', 'härliga Ulla, en fotbollsälskande pensionär från en förort' och den 'ensamstående tvåbarnsmamman Hanna'. Alla har de enligt reportern rätt att kräva att Zlatan vänder ut och in på sig själv på podiet.
Intressant, hur tydligt det skiner igenom att det i själva verket är reportern själv som är kränkt och besviken över att Zlatan inte ställer upp på hennes och kollegornas villkor. Zlatan går sin egen väg. Och detta retar vansinne på reportrar, som 'bara vill göra sitt jobb'? Svagt dock, att gömma sig bakom fiktiva småbarnsmammor (och är vi inte ganska många som tycker att det är mer angeläget att se Zlatan briljera på planen, än att få svar på huruvida han är kompis med Lagerbäck igen, eller vilket dagis hans son ska gå i?).

Till sist, och kanske mest allvarligt. I dokumentären Ordförande Persson hävdade vår förre statsminister att DN är en 'rakt igenom partipolitiserad tidning' - vilket gav upphov till ett massmedialt ramaskri (hallå, DN är ju oberoende liberal).
Men är det inte så att det faktiskt finns substans i Perssons påstående? Kent Asp, professor vid Göteborgs universitet, kunde förra året visa hur DN gått från en balanserad nyhetsrapportering till att mycket tydligt gynna högern. Det är ju inte heller någon hemlighet att flera av DN:s ledarskribenter har starka anknytningar till borgerliga partier.
Fast visst, som en god vän till mig påpekade: DN:s (och folkpartiets) Per Ahlmark kritiserade ju faktiskt Carl Bildt då han just utnämnts till utrikesminister. Bildt efterlyste en mjukare sida av Israel - att man kanske borde lägga ner vapnen och börja fredsförhandla. Ahlmark upplevde detta som oerhört upprörande - förhandla med palestinier? Icke...

Så, vad kan konstateras? Att kvällspressen allt oftare tar till enkla medel för att sälja lösnummer? Att dess journalister i jakten på att hitta nästa scoop ibland verkar tappa perspektivet och självkritiken på vägen? Att politiker och politiska reportrar kan ha ömsesidig nytta av goda relationer? Att hyckleriet om oberoende borde upphöra?
Det är allmänt känt att massmedia ska vara den tredje statsmakten och granska makthavarna. Det funkar kanske inte alltid perfekt. Men en lika aktuell fråga verkar vara vem som ska granska massmedia.
Under min utbildningstid tyckte jag ibland att det kändes lite överdrivet hur ofta vikten av källkritik, att kunna sortera och värdera information, poängterades. På senare tid har jag dock börjat förstå rimligheten i det.